Tankar från i vintras gällande Metoo

Texten är ursprungligen skriven 27 november 2017.

Några sporadiska tankar kring Metoo-rörelsen:

Nu har det gått ett par veckor sedan hashtaggen exploderade och förtärt nästan allt syre i den socialmediala och redaktionella etern.

I skuggan av denna rörelse, eller internetvåg, finns det offer utöver de deltagare i olika upprop som publicerat sina upplevelser av trakasserier. För att ta två närmast allomfattande exempel: män – unga som gamla – som upplever sin relation till kvinnor som plötsligt ännu mer minerad och omöjligen ännu mindre spontan än tidigare. Män som varken är några manschauvinister eller antastare. Utan helt vanliga, hyggliga, medborgare. Samtidigt som unga kvinnor nu intensivare än på länge bombarderas av alarmistiska budskap om kvinnans underlägsenhet – om inte direkt hopplöshet – och utsatthet i vår samtid. En känsla jag upplever genomsyra hela den moderna feminismen. Där den forna feminismen handlade om frigörelse handlar det moderna ditot om att skrämma tjejer och kvinnor till att bli formbara spelpjäser i det politiska och pseudo-feministiska spelet.

Det hela är enormt olyckligt. Att kvinnor ges tillfälle att ventilera sina erfarenheter och frustration är sunt och på plats. Men det som är farligt är ju när rörelsen ges så mycket inflytande och tar så stort utrymme utan någon till synes granskning. Det bjuder in till missbruk av illasinnade opportunister som skor sig på andra människors olycka genom att passa på att försöka kapa, eller rikta, rörelsen. Där anonyma tips och historier tycks kunna avsätta folk från sina positioner och jobb till synes helt utan evidenskrav, utan rätt till försvar och utan förväntning att den anklagande parten, så att säga, ställs till svars vid oegentligheter eller för en osann vittnesredogörelse – då alla beslut och påföljder sker utomrättsligt och närmast godtyckligt.

Runtomkring den rådande kampanjen haglar ju närmast bisarra kommentarer kring patriarkala samhällsstrukturer, mäns upplevda överordnande i samhället och trötta stönanden över mäns sexualitet och beteende på ett sätt som vidare bidrar till att jag tar mig för pannan för varje dag kampanjen fortsätter. Det hälsosamma som kampanjen kunnat lett till är redan överblåst, överspelat och kanske direkt bortglömt. Istället läggs fokus på att bekämpa en halmgubbe som fantiserats ihop av en ung generations genuspolitiskt betyngda sinnen där ”den goda striden” inte skyr några medel och där fakta, förnuft och reson får ge vika för övermättade känslor – och vad som närmast kan liknas vid ett makt-rus.

På flera ställen kan man höra om hur metoo-rörelsen kommer förändra vårt samhälle, vår samtid och framtid. Något jag också kan se framför mig. Dock på ungefär samma hjärtskärande grund som de danska karikatyrerna 2005 format, eller åtminstone bidragit till att forma, vår samtid. Där redaktioner, journalister, offentliga personer och i sin tur myndigheter kuvas av en uppretad massa med ilska som vapen och sin självpåkallade offersituation legitimerande kraft. Där rättshaveristen och upprorsmakaren vinner och den gemene medborgaren står kvar i dammet medan det tidigare bekanta intellektuella och politiska landskapet hastigt, och utan förvarning, rustas ned och byts ut mot höga, slingrande murar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s