Debattreplik: Jämställdheten måste fortsätta öka efter valet

Replik riktad åt Miljöpartiets Janine Alm Ericsons debattinlägg i Alingsås Tidning 2018-08-04.

Det stämmer att Sverige länge stått i framkant, och ibland förkroppsligat, könsjämställdhet i världen. Mycket på grund av de forna feministiska rörelserna som givit utslag i politiken som idag tas för givet, både i Sverige och stora delar av Europa.

Men i stort tror jag den pågående kvinnorättsfrågan handlar mer om individuellt ansvar än om systematiska ting som kan lösas genom lagstiftning. Med individuellt ansvar menar jag att människor, oavsett kön, ansvarar för sin egen framtid och sina egna beslut. Väljer man, som exempel, att jobba inom de ofta kvinnodominerade välfärdssektorerna går man rimligtvis in i ett sådant jobb vetandes om att ens lönesituation ser sämre ut än inom industrin eller akademin, vare sig man är kvinna eller man. Inte för att sektorn är just kvinnodominerad, utan ofta för att man har just staten som arbetsgivare.

I genomsnitt tjänar kvinnor något sämre än män över en livstid inom samma arbete. I stort ett resultat av att kvinnor i större utsträckning än män tar ut sin föräldraledighet eller har förkortade arbetsdagar under graviditeten. Vill man som kvinna bidraga för att jämna ut gapet så får man helt enkelt ta ut kortare föräldraledighet, eller arbeta fler timmar. Det handlar inte om någon kosmisk orättvisa utan om olika val män och kvinnor gör. Vilket man också kan vända på och se det som att män i genomsnitt arbetar mer än vad de kanske behöver.

Men visst finns det orättvisor och många upplevda hinder för kvinnor, likt alla andra, ute i arbetslivet. Däremot tror jag Miljöpartiets hållning bidrar till att både introducera politiskt tillämpad orättvisa som också riskerar misstänkliggöra kvinnor (i synnerhet) inom arbetslivet genom att man förespråkar könsbaserad kvotering, jämställdhetens antites, inom bolagsstyrelser. I detta fallet mansdominerade bolagsstyrelser som beskrivs som ett problem, genom att vara just mansdominerade, injekteras kvinnor in och får konkurrensfördel genom sitt kön – även om bolagsstyrelsernas mansdominerade säten må pricksäkert representerar ration mellan könen hos de sökande. Om vi leker med tanken att en bolagsstyrelse med en fördelning om sju män per tre kvinnor också speglar fördelningen mellan könen som sökt uppdragen så är det enkelt att förstå att ambitionen 5-5 mellan män och kvinnor, genom kvotering, ger kvinnor en orättvis konkurrensfördel på grund av en könsfixerad kvoteringspolitik.

Att prata jämställdhet i siffror tycker jag i allmänhet är ett problem. Filosofin runt jämställdhet handlar inte om hur vi alla är exakt lika och ska göra exakt samma saker utan bör riktas åt att göra våra ytliga egenskaper, i detta fallet kön, så ovidkommande som möjligt för vår möjlighet att deltaga – och i förlängningen förverkliga oss själva. Genom att tänka jämställdhet i form av siffror blir tänkandet alldeles för lätt binärt och tankefel, likt könskvotering, blir en naturlig konsekvens. Som bidrar till skada för den faktiska jämställdheten, där människors möjligheter att deltaga hindras av just kön – under stöd av lagkrav(!).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s