Fotoutrustning

Fujinon 90mm F2

Det har gått lite drygt ett och ett halvt år sedan jag gav mig in på att köra Fujifilm som vardagssystem vid sidan om min befintliga Nikon-utrustning. Med den lilla nätta 35mm F2, väl-renderande 56mm 1.2 APD och flexibla 16mm 1.4 som turats om att sitta monterade på min XT2.

Men jag har en fallenhet för telefoto så Fujis 90mm har sedan jag först skaffade systemet varit intressant. Särskilt när de omdömen objektivet fått varit så överväldigande positiva.

Alla bilder i artikeln har efterarbetats något i Capture One 10.

Första intrycket
Det första som slog mig var hur lätt objektivet var. Jag hade väntat mig en mer substantiell pjäs, då vikten i relation till objektivet storlek är rätt låg. Med det sagt var nog min sinnebild något mer i stil med en 135mm F2 till småbild, vilket är ett annat djur. Hanteringsmässigt och bildkvalitetsmässigt tyckte jag också objektivet slog ett par steg under mina, förvisso uppblåsta, förväntningar. Med bara bra autofokushastighet och inte riktigt de speciella bildkvalitetsegenskaper jag hade tänkt mig, med hyfsat djupt fokusdjup även vidöppen bländare och med få karaktärsgivande, designade optiska fel.

Allt som allt kan man säga att mina förväntningar var skyhöga, och allt för mycket influerade av internet-recensioner utan tydliga referensramar. Men allt eftersom jag tog med objektivet ut de kommande veckorna hittade jag desto fler positiva egenskaper, där den nätta vikten också varit en välkommen bonus.

—-

Omdöme i helhet

Att prata skärpa tycker jag är rätt tråkigt, då det är en egenskap som i allt för stor utsträckning tar över diskussionen om objektivegenskaper i allmänhet. De flesta moderna objektiv står sig någonstans mellan skarpa och superskarpa. En nyans som inte är sådär jättespännande, särskilt inte då många ändå fixar skärpeinställningar digital i efterhand för att gå från just skarpt till superskarpt.

Men Fujis 90mm-objektiv är skarpt. Något skarpare än 56mm 1.2 (APD). Det största hindret tycker jag nog fortfarande är själva kamerasystemet. Visst för att spegellösa kameror har god pricksäkerhet i sin autofokus, men jag saknar ständigt att kunna köra med bakknapps-autofokus, likt på en spegelreflexkamera. Men det är nog tankar som lämpar sig bättre för ett eget kamerahusrelaterat inlägg.

jul 27 2018jul 25 2018_1.jpg

Den antagligen bästa egenskapen objektivet besitter, som jag inte hört andra påtala, är den korta närgränsen. Närgränsen är cirka 20cm kortare än min gamla Samyang 135mm F2, en stor skillnad. Vilket lämpar sig bra för extra tajta porträttbilder men också öppnar upp en hel del flexibilitet och frihet. Med vidöppen bländare med fokus inpå närgränsen så kan man helt förinta bakgrunder tills det bara är mjuka färgskiftningar kvar.

aug 07 2018jul 01 2018.jpg

Övriga tankar och observationer

Kluckandet
En sak som ofta nämns när objektivet diskuteras är de flytande elementen som, när objektivet inte är strömsatt, resulterar i ett dovt kluckande ljud när objektivet skakas. Vilket kan vara milt distraherande, särskilt för den som ömmar sin utrustning något särskilt, men som jag inte upplevt som något särskilt problem. Dels för att kluckandet är dovt men också då ljudet bara uppstår när man skakar objektivet i djupled.

AF
Autofokusprestandan är i min uppfattning OK. Vissa tycks beskriva objektivet som otroligt snabbt. Men kanske är det jag som är bortskämd med 70-200mm F2.8-objektiv, Nikons gamla 300mm F2.8G eller Tamrons snabba och billiga 90mm F2.8 Macro – men hastigheten är inte i närheten dessa hastigheter, vilket inte lär förvåna många. I bra ljus flyter autofokusen på bra. I dåligt ljus med en XT2 kryper autofokusen på grund av begränsningar i kamerahuset.

Följande fokus
Jag använder sällan följande fokus på min XT-2. Men för att testa objektivets egenskaper i lite mer action-orienterade miljöer provade jag objektivet under ett airsoftspel i Borås. Inte några idealiska förutsättningar med regn och ganska dåligt ljus men jag blev förvånad efter andelen skarpa, eller under förutsättningarna fullgott skarpa, bilder. Särskilt då bilderna inte upplevdes ha varit skarpa i sökaren när de togs. Här finns det alldeles säkert mycket mer prestanda att hämta för någon som är mer van med systemet och dess hantering för action-foto.

Betydligt bättre resultat än vad jag förväntade mig. Stora pluspoäng för den följande fokusen.

aug 12 2018aug 11 2018_56

Bländarringen
Äntligen tycks Fuji begripa sig på vilken motstånd de ska ha i sina bländarringar. Med ordentliga klick mellan stoppen, bra textur på ringen och ordentligt motstånd så inte bländarinställningarna ändras bara objektivet ligger i väskan. Som referens upplever jag bländarringen att vara något styvare än den annars rätt bra ringen på 35mm F2. Betydligt bättre än den hyfsade ringen till 16mm 1.4 och i en helt annan liga än den på tok för slappa ringen till 56mm 1.2.

jul 17 2018jul 15 2018_2.jpg

—-

Slutord

Allt som allt tycker jag Fuji har hittat en ganska bra kompromiss mellan vikt och prestanda med sin 90mm F2. Till ett rätt bra pris dessutom. För porträtt upplever jag 90mm F2 och 56mm 1.2 skilja rätt minimalt vad gäller bildkvalitet, där främst arbetsavstånd – och förstås ljusstyrkan – skiljer.

För den som kör enbart Fuji och drar sig något åt telefoto-hållet är 90mm F2.0 ett rätt givet val. Medium-telefoto med bra ljusstyrka, lätt vikt och en prislapp ett par steg nättare än 50-140mm F2.8 som blir närmaste konkurrenten.

För min del är jag kluven om jag kommer välja att behålla objektivet med tanke på alla telefoto-objektiv jag har till Nikon. Ett riktigt pryl-dilemma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s