Åsikter/debatt

Att skriva efter Facebook

Det har nu gått cirka fyra månader sedan jag tog bort mina konton på Facebook. I plural då jag hade flera. Inte första gången, men denna gången lär det bli definitivt. Mitt beslut blev desto lättare under långköraren Cambridge Analytica-skandalen när kritiken mot tjänsten och dess kärnfilosofi var tung och konstant. Där det var lätt att få en känsla av att de forna sångerna om Facebook som ett demokrativerktyg cirka 2008 plötsligt inverterats där många pratade om med vilken lättvindighet Facebook, likt vad teknikintresserade alltid varnat för, ger med sig av användarnas information utan större skrupler.

Min huvudsakliga syssla på Facebook var, förutom att publicera enstaka bilder, att diskutera i olika grupper. Mot slutet blev det främst grupper inom ämnet religion med fokus kring ateism och sekularism. Där användarnas egenskrivna texter eller delade artiklar agerade diskussionsunderlag. Med bra moderering blev diskussionerna inom dessa grupperna ofta bra. Med en del undantag, förstås. Där jag kände att mina skriverier var uppskattade, antagligen genom att vara (för sammanhanget) ovanligt uttömmande. Där jag ibland kunde skriva närmare en A4-sida av text i en enda kommentar i svar till någon jag inte riktigt höll med.

Att skriva ut mina tankar och idéer hade ett terapeutiskt syfte. Även om behovet av terapi var från första början var förstorat av all alarmistisk, eller åtminstone nedslående, rapportering jag blivit varse i särskilt stor utsträckning genom Facebook och som påverkat mitt sinnelag. Men det gav mig också en möjlighet att på ett hyfsat slutet forum pröva mitt skrivande samt mina uppfattningar och idéer. Även om mottagarna i stor utsträckning förväntades redan från början hålla med slutsatsen, eller strävan, i mina inlägg: om balans mellan religionsfriheten och övriga friheter samt offentlighetens och religionens definitiva skilsmässa.

Det här med att skriva var ju rätt roligt och stimulerande! Tänkte jag. Nog skulle det gå att skriva utanför den konstanta strömmen av diskussionsunderlag som de olika diskussionsgrupperna på Facebook försett mig med. En tanke jag underhöll under ett tag samtidigt som jag gjorde försiktiga öppningar för en övergång från Facebook. Bland annat genom att skaffa mig en enkel WordPress-hemsida. Men att skriva i egen regi var mycket svårare än jag trodde. Jag började med att försöka skriva en enkelt beskrivande text kring de bilder jag tagit vid allmänna tillställningar eller i samband med utflykter till djurparker. Men att skriva personliga texter var jättesvårt och ovant. Ibland tog det flera timmar att skriva ihop en text inte längre än sisådär en halv A4. Huvaligen!

Den tröga starten till trots så stängde jag ändå av mitt Facebookkonto i tron om att mitt skrivande skulle kunna få en forcerad nystart. Men så blev det inte. Eller, inte än i alla fall. Istället letar jag mig alldeles för lätt in på diskussionsplattformar där jag dagligen är inne och läser. Som på olika teknik- och fotoforum och kommentarssektionen på olika dagstidningars hemsidor hos vilka jag är prenumerant. Kanske särskilt just ovan nämnda tidningskommentarsfält. I synnerhet där jag upplever diskussionsklimatet dåligt eller upplevda felaktigheter sticker mig i ögonen. Då känner jag mig extra mån om att skjuta in och – kaxigt som det låter – försöka föregå med gott exempel, åtminstone i det att försöka undvika argumentationsfel och hyperbol. Då blir skrivande plötsligt superlätt och orden rinner på. Väldigt retsamt och irriterande att samma flyt och motivation sällan infinner sig skrivandes egna, fristående och kanske mer personliga texter.

Och såhär mot slutet av den här texten blir jag påmind om två saker. Dels hur lätt det var att skriva en sorts meta-text om hur svårt, eller komplexfyllt, det är att skriva i egen regi – men också hur det är svårt att hitta ett snyggt avslut utan att finalen drar ut på tiden och gör att texten förblir opublicerad, oläst i en mapp på datorn. Friheten från Facebook har givit mig viss ro, genom att slippa läsa fullt lika mycket hysteriska alarmistiska inlägg. Men har också fått mig att våndas över att inte ha alls samma lätthet till att skriva av mig, som man säger, där de upplevda upphöjda trösklarna i skrivandet får mig att dras med nedslående och annars icke artikulerade tankar längre. Vilket kanske också illustrerar ett, eller fler, problem i mitt tänkande i sig självt. Där det är lättare att känna kall till aktion genom att se dumheten, eller felaktigheterna, hos andra men dras till det yttersta för att åtgärda och bekämpa sina egna tankespöken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s