Tankar om Jordan Peterson

Psykologiprofessorn, Youtube-kändisen och självhjälpsförfattaren Jordan Peterson är en person som de flesta i nyhets-Sverige vid det här laget antagligen hört namnet på. En person som har en ivrig följarskara på Youtube och som tycks dra stor publik inför sina föreläsningar, nu nyligen också i Sverige.

Men desto mer jag läser om honom desto mindre förstår jag varför han blivit så populär – eller rentav en guru, en idol, en mentor – för många.

Min första upplevelse av Jordan var runtomkring slutet 2014 när han pratade med ett uppjagat gäng tok-feminister utanför en skola i Kanada. Ett inslag i hans samtida karriär som tycks, så som jag förstår tidslinjen, gjort honom populär på nätet. Där många uppskattade när en vuxen man med pondus stod på sig, lät sig bli filmad samtidigt som han som van talare körde över de uppeldade tok-feministerna med sansad retorik med bibehållen upprätt hållning.

Efter det hittade jag hans Youtube kanal full med videologgs-liknande föreläsningar han pratat in framför datorn. Varav inget av detta material som gjort något som helst intryck på mig, utan mest kändes långrandigt och pladdrigt – och hade gjort sig bättre, och snabbare att konsumera, i text. Inte min grej, alltså.

Sedan dess gick det några år och jag brydde mig inte om Jordan alls. Han fanns inte på min radar och gjorde sig inte påmind i mitt Youtube-flöde.

Fram tills i början av året. Då började han bli nämnd mer i dagstidningar jag läste och började göra sig mer påmind på Youtube-kanalerna jag följer. Oftast var det hans uppfattningar om manligt och kvinnligt, och motsättningen mot manlighet som icke-önskvärt som diskuterades. Argument som jag, åtminstone i den ytliga utsträckning jag är bekanta med dom, kan hålla med i. Men min senaste mer utförliga erfarenhet med Jordan kommer från samtalet mellan honom och magikern och kända ateisten och skeptikern Matt Dillahunty.

Samtalet handlade främst om religion och tro. Något som jag upplevde som en lång ”cringe”-kompilation. Varje chans Jordan fick gick han in i ett läge påminnande om en märklig pseudo-intellektuell auto-pilot. När frågan handlar om konkreta ting börjar Jordan prata om icke-empiriska uppfattningar om metafysik med allehanda vagt definierade ord och fraser väl strösslade runtomkring sig. En stor varningssignal då detta är precis vad charlataner gör för att imponera på en lättpåverkad publik.

Mer konkreta ting som Jordan sade som fick mig att börja misstänka att han rent av jävlades var när han påstod att det enda sättet människor kan sluta röka, efter ett etablerat beroende, var att ha en mystisk, eller övernaturlig, upplevelse i samband med förtäring av ett särskilt ämne som ofta finns i magiska svampar. Jordan blandar ihop bevisen för en tes som bevis för att tesen är det enda som kan ha påverkan för att motverka rökningsberoende. Helt obegripligt dumt.

Om inte det var nog så påstod Jordan också att utan religion skulle människan sakna kultur, konst, poesi och till synes alla andra skapande, kreativa egenskaper. Varför motiverade han inte längre än att peka på att de narrativ som återfinns i t ex bibeln skulle gå förlorade och därefter all kultur kring dessa. Vilket illustrerar att Jordan antingen har extremt dålig koll på mänsklig historia, då bibeln liberalt lånat från långt äldre narrativ i vår historia som art långt äldre än 2000 år, eller blandar ihop religiösa beställningsverk under eran av kristen dominans i Europa med all mänsklig kreativitet och dess uttryck.

När Matt sedan frågar vad gäller icke-religiösa konstnärer som ett motsvar på Jordans påstående så gör han saken värre. Han påstår att det inte finns några icke-religiösa, eller ateistiska, konstnärer. De tror eller påstår bara att de inte tror på någon gud.

Jag har sett många debatter och diskussioner på ämnet religion. Men detta var kanske den sämsta jag sett, även om premissen för samtalet mellan Jordan och Matt var just det; ett samtal, utan debatt eller formell diskussionsmoderation. På ett sätt tror jag Jordan gjorde ungefär lika uselt ifrån sig som mästaren av apologetisk oärlighet; Sye Ten Bruggencate.

Efter samtalet mellan Jordan och Matt blev jag också lite ängslig över vilket stöd Jordan tycks ha. Vilket gör mig nyfiken på varför. Nu är det förstås inte Jordans fel eller ansvar för det stöd han har omkring sig men någonstans känns det som hans stöd inte kommer så mycket från vad han säger i sak. Utan kanske mer från de ytliga ställningstaganden han tar. Kanske främst i form av oppositionen till de moderna feministiska, eller påstått feministiska, idéerna. Där män och kvinnor är olika – men rimligtvis ska ges samma möjligheter till självförverkligande. Knappast en radikal tanke, men en som får fäste bland kanske främst unga män som känner sig vilsna i ett landskap där manlighet, eller grabbighet, anses icke-önskvärt eller direkt förkastligt.

Hans stöd blir någonstans ett uttryck för ett symptom som jag tror är ganska vida spritt bland unga. En känsla av vilsenhet orsakad av ett samhälle där den enskilde förväntas bilda sin egen identitet. Samtidigt som det finns en upplevt utstakat narrativ där män är bovar och banditer i egenskap av sitt kön, sin hudfärg, sin manlighet eller brist av traditionellt ansett manliga egenskaper. Samt i förlängningen också där kvinnor är kroniska offer i egenskap av sitt kön, samtidigt som de förväntas ta för sig, stå på sig men ändå bibehålla den virtuosa kvinnligheten samtidigt som kvinnlighetsuttrycket även av kvinnor börjar fräsas åt.

Där kan karismatiska och självsäkra karaktärer lätt blir vad som fyller tomrummet som vilsenheten utgör – även med sitt tveksamma bagage.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s