Åsikter/debatt

Debattreplik: Dockbordeller och manlighet

De senaste få veckorna har dockbordellerna som nyligen öppnat i Danmark och Finland skapat diskussion här i Sverige. Med en intensitet hos de som gett sig an diskussionen som förvånar mig. Även om det kanske ligger i tiden att inom vissa kretsar se allting som rör manlighet och manlig sexualitet som särskilt laddat.

I Dagens Nyheter publicerades en insändare den fjärde december som fångade min uppmärksamhet:


Enligt en av initiativtagarna är vem som helst välkommen att besöka bordellen, men i nuläget tillhandahålls endast kvinnliga silikondockor. Målgruppen är singlar, personer med komplex men också män i relationer som inte får tillräckligt med sex. 


Smaka på det en stund. ”Män i relationer som inte får tillräckligt med sex.” Jag förvånas över hur lite rabalder den här nyheten skapat. Inte egentligen i fråga om huruvida en bordell med sexdockor är oetiskt eller inte, utan snarare vad detta säger om män och den allmänna synen på deras sexualitet.

Här går skribenten bet på uttrycket ”för lite sex” och tycks, som jag förstår sammanhanget, låsa upp sig på uttrycket just för att det handlar om män upplevelse. Människor är sexuella djur – och ja, så även kvinnor. Samtidigt är beskrivningen ovan självupplevd och gör inte några anspelningar på att kvinnan, eller partnern i allmänhet, i en relation är ålagd att tillfredsställa mannens behov utan konstaterar bara en icke infriad förväntning. Inte att glömma att uttalandet kommer från initiativtagaren till dockbordellen – någon som i sin roll har visst intresse i att anspela på dessa känslor även hur alldagliga.

Vilka rabalder hoppas skribenten på? Jag tror få utanför den samtida tredjevågsfeministiska sfären skulle lyfta ett ögonbryn, än mindre ett tidningsblad, genom rubriken: ”Vissa män upplever få för lite sex inom relationen!”.


I kommentarsfält spekuleras kring vilken positiv inverkan detta skulle kunna ha på samhället. Kanske kunde antalet otrohetsaffärer och våldtäkter minska till följd av att män får möjlighet till sex på annat sätt och utan några begränsningar?


I jämförelse med prostitution kommer inte heller någon människa till skada. Eller gör det verkligen inte det?


Dagligen tittar var fjärde pojke på porr, ofta med början i tidig ålder. Vid kvinnojourer som är anslutna till samarbetsorganisationen Unizon har mätningar påvisat en korrelation mellan män som regelbundet konsumerar porr och som begår våldsbrott mot kvinnor.

Medan diskussionen kring de positiva följderna av dockbordellerna och dess framtida möjliga normalisering är intressanta så tror jag effekten, ens i de mest fördelaktiga fall, är minimal. Men kanske kan spela en roll inom främst relationer där det sexuella livet kraschat och man lever tätt inpå varandra utan egen ostörd tid. En situation som jag misstänker göder trycket till otrohetsaffärer eller t om sexköp även hos annars hyggliga och välmenande medborgare.

Jag hoppar direkt till tredje paragrafen. Påståenden rörande statistik gör mig ofta irriterad. Påståendet att 25% av pojkar dagligen tittar på porr säger väldigt lite. Hur står sig siffran utslagen mot befolkningen i stort? Vilket åldersspann talar vi om? Vad är signifikansen?


Statistik visar även att män som konsumerar mycket pornografi senare i livet efterfrågar mer våldsam sex och är mer våldsbenägna än andra. Så om nu porrtittande lett till att våldsbenägenheten ökat hos män, vad kan då friheten att använda sexdockor leda till i förlängningen? I den verkliga världen. På riktigt.

En retorik som påminner mycket om de hysteriska datorspelsdebatterna om hur våldsamma datorspel gör män mer våldsbenägna. Trots att inget sådant stöd finns att finna ens efter trettio år av febrilt sökande. Här misstänker jag en liknande situation. Där det upplevs intuitivt att antaga att en särskilt pornografikonsumtion leder till särskilda sexvanor – när istället sexvanorna, eller sexpreferenserna, funnits från början och påverkat det pornografiska urvalet. 

Att det finns en efterfrågan på sexdockor på marknaden säger något om vår samtid – om hur vi systematiskt tillgodoser behov skapade av skeva samhällsstrukturer. Arketypen av den sexuellt frustrerade stenåldersmannen som måste få leva ut sina sexuella lustar för att överleva. För att inte vara otrogen. För att inte våldta.

Dumpladder.

Sex är en av människans centrala drivkrafter. När jag var liten vill jag påminna mig att vissa butikskataloger innehöll flera sidor med sexleksaker för kvinnor. Helt rumsrent.

När jag sökte statistik på ämnet sexleksaker och dess marknadsmässiga könsfördelning hittade jag väldigt lite som inte gömde sig bakom betalväggar eller med ospecificerad, eller tveksam, metodik. Men när jag söker på de mest sålda sexleksakerna vuxenbutikerna anger, främst i Sverige, var det alltid produkter riktade till kvinnor som kom på tio i topp.

Marknaden verkar vara bra på att hitta hem till kvinnor. Men när produkter (och vad gäller dockbordeller: tjänster) försöker närma sig män är det uttryck för något sorts mansfixerad, eller åtminstone ‘skevt’, samhällsstruktur. Kom igen!

SKL vittnar om att män och pojkar som drabbas av psykisk ohälsa ofta gör det till följd av normer för manlighet, vilka begränsar dem att söka vård i tid. Pojkar som leker med dockor kan skapa rabalder. När män gör detsamma går det obemärkt förbi. Är det verkligen år 2018?

Med tanke på hur pojkar och unga män blir närmast bombarderade med motstridiga uppmaningar är det inte alls konstigt att så många känner sig vilsna, slukas upp i radikala rörelser eller utvecklar psykisk ohälsa. Titta bara på den här insändaren!

Män som i relation upplever att de har otillräckligt, eller kalla det mindre än önskvärt, med sex är skurkar. Män som försöker tillgodose sina sexuella behov med silikondockor är skurkar och är ett hot mot kvinnor. Någonstans där mitt emellan finns också utrymme att tolka att hela det manliga sexuella uttrycket är icke-önskvärt – ungefär som mannens sexuella drifter är en social konstruktion, hellre än dess praktiska utövande och uttryck.

Ett ständigt gissel vad gäller manlighet är att begreppet är komplexfullt. Manlighet handlar mycket om yttre skepnad. Men också om intern drivkraft som görs uttryck i extern handlingskraft. Det är ett uttryck och känsla som är svår att placera, då vi pratar om flyktiga normer eller uppfattningen om normer – rådande eller förgångna som lever kvar. I en miljö när manlighetens komplexfullhet, dess utforskande och uppnystad ständigt motarbetas kommer inte heller någon framgång kunna utvinnas. I en tid när manlighet ses som ett hot och den samtida feminismens radikala predikan dess frälsning kan ingenting annat än total splittring mellan könen ske.


Män behöver hjälp att lyftas ur den fiktiva världen som systematiskt skapas runt omkring dem. Pojkar behöver från tidig ålder delta i samtal hemma om vad som är jämställda förhållanden och förlegade machonormer.


Mer utvecklingsarbete krävs också för att möta pojkar och män i skolan, på ungdomsmottagningar, i primärvården och inom psykiatrin. Vi måste sluta leva efter ”boys will be boys”-devisen och skona nästa generations pojkar från att matas med denna syn på män och deras sexualitet.


Det är på tiden att dagens män ges förutsättningar att skapa sunda relationer till kvinnor i allmänhet, sina flickvänner, fruar och inte minst till sin egen sexualitet. I den verkliga världen. På riktigt.

Jag kan inte hjälpa än att invända, om än barnsligt, att skribenten skulle behöva komma ned på jorden. Till den verkligen världen. Åtminstone på en tillfällig studieresa. Diskussioner om jämställdhet kommer ingen undan. Mycket av problemet med jämställdhetsdiskussionerna i Sverige är att de är – åtminstone i de offentliga diskussionerna – på alldeles för låg nivå. Där jämställdhetens principer om att kön ska vara ovidkommande den enskildes möjlighet till självuppfyllelse petas bort till fördel åt fördelningspolitik, där jämställdheten uppnås med jämvikt mellan män och kvinnor.

Mitt intryck är att unga vuxna i Sverige har stor närhet till att bryta upp de gamla hushållsrollerna och gör det i den utsträckning de känner sig ömsesidigt bekväma. Att utkräva detta vara männens ansvar att lösa är ju, i viss mening, att spela in i machoidealen: den där den handlingskraftiga mannen ska lösa relationens och samhällets problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s