Några tankar om miljödebatten i december

De senaste veckornas inslag i miljödebatten har varit nedslående läsning och lyssning. Dels genom alla ständiga larm, nya drastiska råd och rön och en sakta mer uppgiven stämning bland främst deltagande lekmän.

Den ständiga alarmismen tycks också göra att diskussionen tar sig märkliga uttryck. Härom veckan var skolstrejksaktivisten Greta Thunberg överallt i tidningarna. Hennes namn är just nu så vanligt förekommande att det antagligen för de flesta räckt att jag skrivit bara Greta. Ett barn som blivit ögonblickets nationella kändis och internationella snackis för att hålla ett barns förstånd i miljöfrågan. Som säger det som redan kablats ut på tidningarnas förstasidor i flera år. Som får vuxna människors beundran för att hålla en svartvit, dogmatisk – kalla det barnasinnad – lägesbild som till skillnad från verkligheten är lätt att förhålla sig till.

Ett barn som slussas runt för att träffa politiker och inflytelserika personer inte för att för att det finns något nytt att säga – utan till synes mest för att omkring detta barn finns mängder av sympatipoäng att samla och socialmediala lajks att tjäna.

Men utöver att barn används som politiska megafoner, eller som en sorts jippo-produkter, så tar sig den ansträngda stämningen och dystra tongångarna långt in i människan. Där det upplevda behovet av att göra något åt problemet tycks ha blivit så stark att det man gör riskerar vara direkt kontraproduktivt. Härom dagen publicerades en vetenskaplig artikel som pekar på biodrivmedlens miljöpåverkan som större än bensin och diesel. Något som krockar med politikernas ambitioner när bensin och diesel sedan i somras ska börja späs ut med biodrivmedel för att minska miljöpåverkan.

Senaste veckornas insändare, debattartiklar och Ring P1-samtal från lekmän kring miljöfrågan kretsar ofta kring starka inskränkningar inom transportsektorn, främst flyget – som målas upp som särskild miljöbov. Dels utmynnar dessa lekmannaförslag på att göra flyget dyrare genom godtyckliga skatt- och avgiftshöjningar – men mer sällan, och mer extremt, starka begränsningar i inrikesflyget (trots att inrikesflygets växthusgasutsläpp bara motsvarar sisådär 3% av de nationella transportutsläppen).

Att styra människors köpbeteenden med avgiftshöjningar och skatter är ett väldigt trubbigt vapen. Som har en gräns som när passerad sprider missnöje och misstänksamhet mot politiker, myndigheter, forskare och organisationer. Det är ju medborgarna som tvingas betala dessa godtyckliga avgifter i slutändan. Därför bör dessa styrmedel användas väldigt restriktivt och vara väl underbyggda. För snabba skattehöjningar på bilbränsle har bidragit till Gula Västarnas utdragna demonstrationer i – förvisso demonstrationsliberala – Frankrike.

Min grundställning i miljöfrågan är en liberal sådan. Där människor i den utsträckning de känner sig bekväma och övertygade bestämmer över sina egna vanor och miljöengagemang. Hellre än att slussas in i påtvingade beteendemönster av en sorts kollektiv miljöinkvisition. Där statens roll i första hand gäller att tillsammans med industrin komma överens med långsiktiga utsläpps- och omställningsmål.

De som kan och vill har möjlighet att byta ut bilen, cykla eller resa kollektivt. Den som våndas flyga för dess miljöpåverkan kan avstå och istället välja tåget. Beslut som också ger underlag till framtida politiska inriktningar och budgetsatsningar. Med fler som reser med tåg desto större intäkter och underlag för tåginvesteringar. Med fler cyklister desto större underlag för cykelfrämjande infrastruktursinvesteringar.

Det krävs långsiktighet. Annars riskerar vi fatta panikartade och dåliga beslut. När industrin åläggs en för stor plötslig miljöbörda riskerar produktionen flytta på sig där miljökraven är lägre – vilket kostar Sverige anseende, arbetstillfällen och möjlighet till att längre påverka. En för snabb omställning till en ny teknik, låt säga elbilar, riskerar att hastigt trissa upp priserna på de tungmetaller som krävs i bilbatterier på ett sådant sätt att produktionen riskerar avta när konsumenternas plånböcker inte mäktar med och nyttan blir ogjord.

Utan långsiktighet är miljöarbetet dömt att misslyckas – eller åtminstone förbli mindre än optimal. Dels genom att besluten riskerar bli dåliga, rentav kontraproduktiva, samtidigt bjuder politiska styrmedel som drabbar medborgarna in till en förstärkning av missnöjet som gynnar partier och rörelser som ämnar att montera ned eller förminska miljöpolitiken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s