Alla inlägg av Mikael Steisner

Kort tanke om pisa-undersökningarna

De senaste årens diskussioner om svenska skolan tycks i stor utsträckning utgå från Pisa-undersökningsresultaten som diskussionsunderlag. Där Sverige mellan varven legat förhållandevis dåligt till. Dels i relation till våra grannländer men också vår forna placering.

I brist på fler internationella tester är det svårt att jämföra skolresultaten. Med alla olika regelsystem, kriterier och betygskultur som råder bara inom Europa. Så det är lätt att förstå varför Pisa-undersökningen blir så viktig i den offentliga diskussionen.

Men jag tänker mig undersökningen från ett elevperspektiv. Som elev förväntas du strategiskt ta dig genom skolan med så bra betyg för så låg insats som möjligt. Välj bort svaga ämnen, satsa på de starka – få så god avkastning av studietiden som möjligt, vad gäller betyg. Plötsligt kommer en Pisa-undersökning som inte bidrar till elevens betyg.

Varför ska en elev bry sig om att leverera på en Pisa-undersökning?

Kan betygsfokuseringen ironiskt nog vara delansvarig till den svaga Pisa-undersökningsprestationen på senare år?

IS-återvändarna

Erik Nord, polischefen i Storgöteborg, kommenterade härom dagen vad han tyckte Sverige borde göra med de svenska medborgare som kommer tillbaka till Sverige efter att ha stridigt för IS.

I korta drag föreslog Nord att personer som kan kan kopplas till IS utomlands ska få sina medborgarskap indragna. Inte helt olikt vad som nyligen hände i ett fall i Storbritannien.

En hållning som fungerar bara i den utsträckningen dessa människor, med sina nyligen stympade världskalifats-ambitioner, har dubbla medborgarskap. Att göra människor statslösa är inte en lösning. Inte för att det är synd om förövarna. Utan för att vi i förlängningen gör våra före detta medborgare andras problem att ta i. Även om rättskipningen i länderna IS-krigare idag sitter hållna säkert skulle bli en snabbt avklarad affär.

Det jag hellre sett är att de europeiska länderna aktivt arbetar med att få hem sina IS-krigare för att placera dom i förvar tills helst livslånga domar kan utfärdas. Med hänvisning till rikets säkerhet torde det finnas utrymme för långtgående häktningar medan bevisbilden säkras. Likt vad terrorforskaren Magnus Norell gav uttryck för i en intervju med GP nyligen.

Att behandla IS-återvändarna som busar eller huliganer som kommer hem efter en stökig turné, som lätt ges intryck av, är en märklighet som tycks prägla den humanistiska stormakten i norr. Där humanistiska principer misstas för likgiltighet inför bestialisk terror, mord, tortyr och plundring.

De som på eget bevåg reser för att strida tillsammans med ökända terrorgrupper med mål att krossa allt mänskligt liv och mänsklig kultur avvikande från deras krigsromantiska, auktoritära utopi ska inte välkomnas tillbaka. De ska slitas tillbaka. De ska inte ges en andra chans eller stöttning. På sin höjd ska de få tillgång till en advokat under tiden fallet prövas. Om deras koppling till ovannämnda grupper kan styrkas bör samhällets svar bli att dessa människor inte tillåts en enda dag mer i frihet.

Om ordningsvaktsfallen 2019

En diskussion som ständigt återkommer de senaste åren är den om ordningsvakterna. Om hur dessa buffliga låtsaspoliser är livsfarliga rasister med en kärleksfull relation till våld. Stora rubriker i tidningarna, bred spridning på sociala medier där människor skriver av sig, agiterar och flämtar om ordningsmaktens förfall. En stor, kollektiv terapeutiskt urladdning syns i kommentarsfälten varje gång en incident eller slagkraftig tidningsrubrik nämns.

Men mycket av diskussionens fokus placeras på märkliga detaljer färgade av samtida tankerörelser.

Under första delen av det nya året minns jag två rubriker särskilt. Den om de unga, jag vill påminna mig tolvåriga, grabbarna som härjat i ett bibliotek som slutade med att de eskorterades, och bitvis släpades, iväg av ett par ordningsvakter. Sedan den mer förvirrade och medialt spektakulära incidenten med den gravida kvinnan med en ung dotter intill som efter en uppspelt situation på tunnelbanan eskorteras ut av ordningsvakter inför förberedda mobilkameror.

I båda fallen var personerna som hanterades av ordningsvakterna mörkhyade och det fanns barn inblandade. Ett centralt narrativ som mejslas ut är att den att ordningsvakternas agerande var färgat av en särskild misstro eller glödande förakt mot de vars hudpigment är mörkare än ljusbeige. En reaktion jag upplever vara ett sorts betingad beteende, en reaktionär, inarbetad reflex.

Biblioteksfallet
Ett par ungdomar röjer runt och är högljudda på ett bibliotek. Personalen är bekant med ungdomarna och lyckas inte få ungdomarna att lugna sig. Ordningsvakterna kommer till platsen, oklart om efter inringning från personal eller om de bara gick sin rond just då, och de lyckas inte få ungdomarna att hejda sig. Varpå de blir avlägsnade. Själva spektaklet kom från att i videoklipp ser man ungdomarna göra motstånd mot ordningsvakterna som eskorterar dom ut. Vilket orsakar en motreaktion från ordningsvakterna som behöver ta nya tag för att få kontroll på de spretiga ungdomarna.

Vad förväntas ordningsvakter göra när de blir kallade till ett bibliotek bevakningsbolaget de jobbar för levererar tjänster till och det inte går att lösa situationen med ord? Ska de, eller personalen, ringa polisen? Mycket av anledningen till varför ordningsvakterna blivit så vanligt förekommande på allmän plats är ju ett resultat av polisens svaga närvaro och upplevda ointresse att, som organisation, arbeta mot ordningsstörningar och vardagsproblematiken.

När barnen, eller ungdomarna, väljer att inte finna sig i att efter ordningsvakternas uppmaningar lugna sig så blir ordningsvakterna tvungna att agera i sitt uppdrag att säkra den allmänna ordningen. I stöd av Polislagens trettonde paragraf avlägsnas de personer som anses utgöra en störning av den allmänna ordningen. Varpå i videoklippen som orsakat ramaskriet ungdomarna gör motstånd, försöker slita sig loss, vilket i sin tur möts med våld från ordningsvakterna. En situation som av sin natur aldrig är snygg och där ordningsvakterna inte har möjlighet att värja sig.

Hur de än gör så hade deras agerande ifrågasatts. Att de alls agerade mot barn eller ungdomar är känsligt och även om de skulle släppt ungdomarna när de gjorde motstånd skulle många ifrågasätta varför de plötsligt släpper personer de gör ett ingripande mot med mål att avlägsnas från området. Likt om deras agerande inte hade stöd nog att granskas om någon började filma utan väljer att släppa ärendet på första lilla friktion.

Tunnelbanefallet
En situation som påminner lite om fallet på Brunnsparken i Göteborg 2015 där filmklippen som agerar diskussionsunderlag visar en mörkhyad person i handfängsel, sittandes på marken medan en uppjagad väktare skriker, eller skäller med hög röst, på honom. Alltså ett videoklipp som bara visar ingripandets slutskede där tittaren lämnas med ingen, eller mycket lite, information kring ingripandets hela natur.

Här ser vi i videoklippen en upprymd gravid kvinna som eskorteras ut av ordningsvakter från ett tunnelbanetåg tillsammans med sin unga dotter. Den gravida kvinnan ställs sedan över en bänk där, som jag förstår händelseförloppet i videon, ordningsvakterna försöker få ett bättre grepp om kvinnans armar för att undvika att hon görs skada.

Ett märkligt inslag, men utan att veta förloppet i tåget blir svårt att ta ställning till. De enstaka beskrivningarna jag läst om förloppet inne i tåget är milt osammanhängande, men som jag tolkar som: kvinnan uppmanas visa upp sitt färdbevis, fumlar och misslyckas med att finna det, får en kontrollavgift som hon knycklar ihop och slänger iväg, lyckas hitta sitt färdbevis men förs senare ut ur tåget. Gissningsvis för att ha betett sig högljutt eller i övrigt störande under förloppet.

Slutsatsen som många tycka dra utifrån händelserna beskrivna ovan är; ordningsvakterna, eller ordningsmakten som paraplyterm, är särskilt våldsamma mot mörkhyade personer. Tankegångar som också tycks genomsyra den småtöntiga demonstration i b la Stockholm lördagen 23 februari mot ordningsmaktens övervåld.

En fakta-undernärd slutsats som jag snarare ser som en fingervisning på vilken nivå många ligger i debatten. Slutsatsen är klar från början. Skriverierna och videoklippen hjälper till bekräfta slutsatsens validitet. Trots att skriverierna och videoklippens i stor utsträckning formas av just vilkas kroppar som vid första anblick förväntas vara offer. Vidare förstärkt av rätt relation mellan upplevd förövare och offer så har man bra sprängstoff i tidningarna och pengar och uppmärksamhet att tjäna på bild- och videorättigheter.

Hur påverkar dessa drev mot den privata delen av ordningsmaktens idag på marken aktiva del? Jag är orolig för att dessa tankelösa drev riskerar att göra ordningsvakterna osäkra i sin roll. Där vissa anställda, eller kanske t om enskilda bolag, väljer att undvika att gå i konflikt med människor efter etnicitet, kön eller ålder. I vissa fall kostar den dåliga publiciteten bevakningsbolagens uppdrag och anställdas placering trots att ingenting brottsligt skett.

Eller hur dessa drev får människor som upplever sig som avvikande på ett sätt som gör dom attraktiva att skriva om väljer att agitera mot ordningsvakter. För att kunna komma undan med mindre brott eller för att kunna göra sitt namn känt när tidningarna kommer till undsättning för att skriva klyschiga snyftartiklar. En språngbräda in till den rasfixerade antirasistiska gemenskapen med media, traditionell som social, som nyttig idiot i processen dit.


Juristen som inte kan googla sig själv

Henning Witte är en lustig karaktär. Efter att ha luktat på det konspiratoriska saltet i samband med Estoniaförlisningens efterarbete, vari han deltog som ombud i två anhörigföreningar, så tycks ha kört rätt i väggen. Inte nog att han ständigt beklagar sig över hur marginaliserad hans amatörmässiga hemsida eller ”television” är och hur SÄPO är honom ständigt hack i häl. Hans fantasi är på samma nivå som hans bristande teknikkunnande.I en video från 2016 påstår Witte att Google censurerar hans skriverier genom att sökorden han skriver in inte genererar träffarna han förväntar sig. I videon väljer han att söka på nyckelord som inte finns i artikeln han skrivit och menar att det är Googles fel.

Witte söker på ”Kurzweil nobelfest” och hittar inte sin artikel. Eftersom i artikeln finns nobelfest, obestämd form, aldrig nämnd. Nobelfesten, specifik form, däremot. Nu har indexeringen haft några år på sig, så när jag söker på samma sökord som Witte hittar jag artikeln som första träff både på DuckDuckGo, Google och Bing både angivet nobelfest i obestämd och även bestämd form.

Senare i samma video går Witte in på sin hemsida och omdirigeras snabbt till ett felmeddelande från H-sphere. En tjänst som Witte själv eller genom sitt webbhotell använder där en konflikt någonstans uppstått. Den dirigerade adressen går till en banner-bildfil som ger ett 404-meddelande. Det är också en konspiration mot Witte, tydligen. Fast där Firefox är förövaren av någon anledning.

”Google bedriver smygcensur mot White TV på löpande band. Viktiga inslag som är farliga för makthavarna tas bort från sökningen men om man söker ordagrant efter White TV-inslaget så visas det på Google. Naturligtvis letar ingen ordagrant.

Kritik mot Ray Kurzweil är kritik mot Artificiell intelligens (AI), den största faran för vår värld. AI är ett instrument av djävulen som har format de s.k. Archons, som den dolda bibeln varnar inför. Archons kontrollerar reptiloiderna, som i sin tur kontrollerar jorden med alla människor och andra högt och lägre utvecklade varelser som lever här.”

Wittes slagkraftiga kritik i ovan beskrivna Youtube-klipps beskrivning. Kommentar överflödig.

ROBOTISERAD SEXUALMORALISM

I en insändare till Dagens Nyheter uppmanar Albin Torstensson till reglering vad gäller sexrobotar för att minska dess skadliga potential. Men vad är egentligen problemet?

Om vi börjar med själva produkten; enklare motoriserade robotar iklädda syntetiskt material liknande hud med olika anatomiska öppningar eller utskjutande delar som ska likna könsorgan hos en människa. Oftast tycks de ta form av människoliknande kvinnofigurer. Kan, beroende på kundernas önskemål, skeppas med vissa förprogrammerade fetischistiska inslag, såsom ett motstånds- eller våldtäktsläge. Robotarna tillverkas i liten skala och är därför i sin natur väl anpassliga för enskilda kunders preferenser.

Prislapp: enligt Abyss Creation, som Dagens Nyheter träffade i början av februari, sisådär 140 000 kronor.

En produkt med en prislapp som får mig att tro att de enda gångerna vi kommer se eller höras talas om robotarna är i intervjuer med tillverkarna och debattinlägg från bekymrade. Att tro att dessa produkter kommer bli var mans äga, ens med av produktens natur låga andrahandsvärde, är inte troligt.

Finns det behov för reglering i rädsla om att dessa robotar kommer förändra och försämra relationen mellan män och kvinnor i Sverige? Jag ser inga sådana tecken. Inte ens på de kontroversiella punkterna som dominerar diskussionen kring ämnet; våldtäktslägena. Människor kan skilja på verklighet och fantasi. Det finns många nivåer av dessa inslag i ömsesidiga relationer, alltså våldtäktsfantasier och rollspel. Fantasier, handling och övergrepp är olika saker och jag vägrar tro att detta är så främmande att staten behöver kliva in för att inte människor ska missta en programmerad robot med en levande människa oavsett sammanhang.

Människan är en sexuellt art med en stor sexuell pluralitet och nyfikenhet. Att försöka moralisera, eller reglera i lag, dess sexuella uttryck i en miljö som inte drabbar en ovillig, eller i övrigt, tredje part är vare sig konstruktivt eller hjälpsamt. Att ha våldtäktsfantasier, var än i scenariot man dras, är inte samma sak som att vara benägen, eller alls i riskzonen, för att begå övergrepp.

Om inte annat brukar man säga att de som sysslar med BDSM antagligen är människorna med bäst känsla för samtycke i sexuella sammanhang som går att finna. Helt enkelt eftersom dom tvingas tala om samtyckets villkor och begränsningar på en nivå högre än de flesta andra.

”Att inte vara förberedd och ha svar på dessa frågor [sexdockornas inställningar och eventuella dockbordeller] lämnar det öppet till marknaden att styra. Den fria marknaden bör knappast vara den som avgör moraliska frågor.”

Det är inte heller statens roll att avgöra moraliska frågor. Statens uppdrag är i detta sammanhang att stifta lagar som begränsar den yttre gränsen för människors handlande – med mål att skapa goda förutsättningar för samspel i samhället.

Nej. Jag ser ingenting som pekar på ett behov av reglering. Hela diskussionen luktar unket av den gamla skolans dogmatiska sexnegativism som smittat av sig på mer samtida tankegångar kring en förenklad syn på sex och sexualitet.

Bockaby 2019 02 16

Bogartpojkarna Airsoft

Det var ganska precis ett år sedan jag var ute på Bockaby senast. Förra gången var spelplanen täckt med ett fint lager nysnö medan spelet idag istället begåvats med känsla av en kall vårdag. De få snö- och isfläckarna på planen skulle snabbt under förmiddagen smälta bort.

Samtliga bilder på Flickr: https://flic.kr/s/aHsmAGwyLK

Bockaby 16 februari 2019

Sisådär ett sextiotalet spelare, ett mindre försäljningstält från Frysen Airsoft tillsammans med arrangörer var ute och satte liv i försvarets gamla övningsområde.

Bockaby 16 februari 2019

Första delen av spelet höll sig ganska centralt på spelplanen där befästa positioner hölls stadigt medan enstaka tappra rusningar i stor utsträckning hastigt slås ned. Men i takt med att befästa punkter sakta försvagas, och kommunikationen inom röda laget var klent, kunde enstaka blå spelare ta sig genom frontlinjen och slå ut försvararna. Plötsligt var ena laget tillbakatryckta hela vägen till sin startpunkt.

Bockaby 16 februari 2019
Bockaby 16 februari 2019

Efter en stunds envetet krigande vid startpunkten kunde röda laget trycka tillbaka blå laget längst med stigen och rollerna var snabbt utbytta.

Bockaby 16 februari 2019

Replik kring sockerskatt

https://www.dn.se/asikt/godis-ar-for-billigt-infor-en-sockerskatt/

I en insändare till Dagens Nyheter skriver Sune Forslund hur en skattejustering kring godis respektive frukt skulle bidraga till bättre folkhälsa.

En intuitiv slutsats som använder den vanliga och lite trötta statsinterventionen som metod. Idag är matvaror belagda med 12% moms. Om vi slopar momsen för frukt alltsom blir det en avgiftsänkning om 10,71%. Som exempel blir ett kilo päron med kilovikt 39,90kr/kilo 4,3kr billigare per kilo, förutsatt förstås att butiken inte i sin tur höjer det egna priset på produkten.

Knappast en blodig prisjustering. Ännu mer måttfull blir ändringen om momsen går från tolv procent till sex procent. Där prissänkningen i fallet ovan blir 2,3kr/kg.

En högre avgift på godis riskerar också att fler kunder, särskilt med smal ekonomi, ratar frukt i större utsträckning i takt med att andra livsmedel blir dyrare. Det ekonomiska utrymmet upplevs otilläckligt för den snabba sockerkicken och det nyttiga sockret.

”I dag var jag inne på en bensinmack i ett ärende och vad som slog mig var dessa enorma hyllmeter med godis, choklad och läsk. Är detta en mack eller är det en godisaffär? Man undrar hur många procent hyllmeter detta tar upp. Dessa varor är också alldeles för billiga.”

Att en bensinmack väljer att sälja lättsålda produkter som också har väldigt god hållbarhetstid är väl helt givet.

Bensinmackar brukar däremot sällan kunna stoltsera med bra priser, utan lever på tillgänglighet och bekvämlighetsfaktor. Upplevs bensinmackarnas snask vara för billigt kanske problemet snarare är insändarens för stora disponibla inkomst.

Visst, medan jag förstår motivet till vädjan om prisjustering tror jag politiken inte är sund. Att ivrigt försöka justera människors konsumtion genom godtyckliga avgifter och skattesatser är ett otyg.

Övervikt och dålig kondition med alla dess följdsjukdomar är angelägna, dyra och riktiga problem. Men som i större utsträckning än konsumtion handlar om låg rörlighet och för högt energiintag i relation till spenderad energi. Där godis och snask givetvis är medbrottslingar, men som inte arbetar ensamma.

Att försöka få till en konsumtionsändring genom förhöjda avgifter och moms tror jag mest bidrar till att upplevelsen om statens godtycklighet i skattefrågor vidare ges fäste. Samtidigt som de som idag varvar mellan snask och frukt riskerar rata frukten. Dels av fördyrningen av snasket, men kanske också i en sorts protest över nyckfull skattepolitik.