Alla inlägg av Mikael Steisner

Whitetv: Stulna stridsvagnar och käka urvattnat guld

I en flummig föreläsning pratar Henning Witte om flyktingsituationen 2015. Här är tonläget högt, källhänvisningarna sällsynta och påståendena absurt överdrivna. Den här mannen är helt enkelt för självsäker för nyans – och han vet att skrämsel är snabbaste väggen till de redan uppskrämda.

Jag tänkte först gå genom hela videon punkt för punkt. Men det är överflödigt. Särskilt när Witte redan halvvägs in påstår antagligen det mest korkade jag någonsin hört i flyktingdebatten. Inte ens internetforum-nazisterna skulle hitta på något så här fånigt.

Witte påstår att flyktingar placerade i ett militärlogement i Tyskland, nära den polska gränsen, blivit bestulna på vad som effektivt är ett helt stridsvagnskompani värt av Leopard-stridsvagnar, bandvagnar, en stor volym handeldvapen och två stora militärtransportplan.

Söker jag på ”Leopard tank lost” eller ”Leopard tank stolen” på Google eller DuckDuckGo hittar jag ingenting relevant. Inte ens från någon annan själskamrat till Witte, eller honom själv. Detta har givetvis inte hänt. En aktiv militäranläggning som upplåter delar av sina lokaler till akut flyktingförläggning kommer vara säker. Nu tänker antagligen Witte att den tyska militärmakten försett dessa flyktingar med materialet. Men ingenting hänger ihop. Om man vill ge bort militärmateriell åt kuppmakare utifrån så gör man det i tid nära ett kuppförsök – inte med år eller sekel lång marginal.

Och vad skulle den tyska regeringen ha för intresse att förse islamiska kuppmakare med vapen? Det hela är typiskt konspirationsteoretisk masturbation. En ohälsosam fixering kring obevisbara och konträra idéer.

Det finns ingen anledning att hitta på egna stolligheter för att skrämmas i flyktingdebatten. Det finns riktiga problem som är allvarliga nog utan att beskriva flyktingarna som blodtörstiga mördare, utländska infiltratörer understötta av Israel och världsomstörtande imperialister eller kuppmakare.

Som en slutkläm: Witte menar på att flyktingvågen är ett resultat av tankestyrning. Men räds icke! Vår kärleksfulle sanningssägare är inte mottaglig för denna typ av fulspel från allehanda underrättelsetjänster. För han äter minsann homeopatiskt guld, för att se till att hans kropp inte resonerar på tankestyrningsfrekvensen längre. Alleluja!

Debattreplik: Inför Tiggeriförbud

Replik på Erik Samuelssons debattartikel Alingsås Tidning (23/4-19) ”Slopa tiggeriförbudet!”.

I takt med att de östeuropeiska tiggarna blivit ett naturligt, men oönskat, inslag i många svenskars vardag har attityderna gentemot dessa också skiftat. Fientligheten mot tiggeriet blandas allt för ofta ihop med fientlighet mot tiggarna. Väsentlig skillnad. Frågan är större än att med någon heder i behåll reduceras till en moralistisk teaterpjäs där den svage östeuropén sitter med sin kopp i ett landskap omslutet av de beskyddande medmänniskorna i hopplös kamp mot de allt starkare, ondskefulla rasisterna.

Först, för att nämna ordningsföreskrifternas påföljd är inte ordningsmaktens första vapen böter, utan avvisning. En tydlig markering från samhällets sida. Vidare antar jag att Alingsås ordningsföreskrifter Paragraf 10 var ämnad att beröra framför allt insamling utövad av organisationer, med syfte att ge verktyg för att filtrera bort och bekämpa bedrägliga insamlingar för att undvika att allmänheten vilseleds.

För det andra är det känsloladdade narrativet fel. De östeuropéer som tigger i Sverige är inte våra fattiga, utan främst Rumäniens och Bulgariens fattiga. Oönskade som länderna med stor glädje ser lämna gränsen vidare ut mot kontinenten. Ett problem mindre för korrupta Östeuropa. Medan svenskarna sänder signaler för dessa människor att ta sig hit genom allmänt hövligt bemötande, inkluderande organisationer och medborgerlig generositet. Sveriges utrymme att sätta press på Östeuropas socialpolitiska synder sjunker i takt med att vi låter tiggarna stanna här samtidigt som den politiska viljan att få bort tiggarna är svag. Ord och handling krockar. Vi avlastar östländernas sociala bördor och pratar om deras ansvar när vi samtidigt väljer en väg utan hopp till förändring.

Vidare bidrar ett tiggeriberoende till just det samhälle vi byggt för att slippa. Där samhällets resursfördelning sker främst på statlig eller kommunal nivå för att undvika att människor lever på nåder av allmänhetens privata nycker.

Jag förstår att många upplever stödet till utländska tiggare i Sverige som ett etiskt ställningstagande för den svage. Men det är ett stöd som har konsekvenser. Dels genom att människor utan egen försörjning blir kvar i landet utanför myndigheternas radar, attraktiva byten för kriminella. Men också för de ökade samhällskostnaderna i form av kostsamma avhysningar och saneringar av olagliga eller olämpliga bosättningar. Samt en hårdnande konkurrens mellan hemlösa och tiggare, där våra svenska hemlösa upplever sig förbisedda av våra myndigheter när härbärgen och sociala satsningar sprids ut tunnare mellan fler mottagare.

Men också mer svårfångade ting som ofta brukar avfärdas som den privilegierade människans klagan; en sänkt trygghetskänsla och sänkt tilltro till myndigheterna både i Sverige och Europa. Samt den känsla som Erik skriver om; en känsla av orättvisa, en upplevelse av en människofientlig samtid som i detta fall kommer till ytan genom att andra länders misslyckade socialpolitik gör sig påminda i form av dess utsatta som tar sig till Sverige.

Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt många andra europeiska länder, inför ett närmast unisont kommunalt tiggeriförbud eller en öppning åt ett förbud i hela nationen. Först då kan vi på allvar sätta press på staterna som genom medveten politik eller likgiltighet orsakar den odrägliga situation där medborgare upplever sig behöva lämna familjen i omgångar för att tigga hundratals mil hemifrån. Att linda in frågan i pseudo-humanistisk skrud och mena på att fortsätta med dagens status quo vore ett slag för rättvisan och mänskligheten är förvillelse. Där viljan att göra gott istället bidrar cementera orättvisorna man önskar råda bot på.


En tanke kring greta-kritiken

I den till synes outtröttliga miljödiskussionens bakvatten följer metadiskussionen kring Greta Thunberg, en person vars systemtrots förkroppsligat mycket av samtidens miljöaktivism. Senaste veckorna har kritiken mot henne kritiserats i ett par skriverier i de stora dagstidningarna. På ett sätt som har fog för sig, men min upplevelse är att den mer bitska kritiken mot Greta inte handlar om henne utan det system, det etablissemang, som gjort henne till en utdragen minutkändis.

Vad jag ser är en ung person som gör det som hon upplever förväntas av en ung generation som jagats upp med en nattsvart framtidsberättelse. Där den globala ekologiska balansen lever på knivspetsen och en där världen kommer utplånas om vi som art inte slutar med vad som är en grund för vår moderna, globala kommers. En slätstruken ung person som inte säger något som inte alla redan känner till, som håller sig inom de förväntade narrativa ramarna och vars ständigt allvarsamma min som gör henne till en naturlig redaktionsfavorit.

En lättsåld persona som också har en inbyggd försvarsmekanism: sin ringa ålder. Att en vuxen människa skulle avstå från sina plikter för att ställa sig med plakat ute på gatan skulle ses som oansvarigt, eller töntigt, och inte ges någon som helst uppmärksamhet. Men när ett barn skolstrejkar för att rädda världen, på villkor att hon gör sig bra i bild, är chanserna till framgång till synes goda.

Det handlar alltså inte om Greta, utan om det orimliga upphöjande av henne. Det ständigt forcerade leendet och applåderna som följer när hennes namn nämns. Det populistiska spelet där hon bjuds in till politiker och lobbyister för att kunna höja deras PR-poäng när alla möten av betydelse ivrigt och okritiskt kablas ut i tidningar överallt i Sverige. Ett cyniskt spel där Greta är en socialmedial lajk-maskin. Är du en inflytelserik person eller organisation som har miljöarbetet bland dina 20-i-topp viktigaste frågor? Bjud in Greta! Billigare nationell reklamplats kommer du inte få. Ett entourage av kameramän medföljer utan extra kostnad! Ring nu!

Jag förstår medielogiken. Greta är en tacksam person att skriva om och någon som läsarna tycks vilja följa, samt i den utsträckningen hon gör sig kontroversiell: genererar användaraktivitet på tidningssidornas kommentarsektioner. Men det hela känns som ett jippo där det jagas efter messiaskaraktärer i kioskjournalistisk anda. Man hittade en ung tjej med allvarsam min som övat in samtidens miljöevangelium och halleluja, redaktionerna är garanterade dagliga paketeringsmaterial i form av Greta-artiklar. När läsarna börjat tröttna, eller kritikerna börjat slå i kastrullerna, vips har redaktionen nu dubbelt så mycket att skriva om.

Tofsvipa i nolhagaviken

Tog med mig kameran och mitt längsta objektiv, en äldre modell 300mm 2.8, till Nolhagaviken för att fördriva tiden den 17:e april. Fint kvällsljus. Men bland flockarna kråkfåglar och gäss hörde jag ett läte jag inte kände igen. Ett par som var ute informerade mig att det var Tofsvipor i viken, något som tydligen skulle vara ovanligt häromkring.

Ovan som jag är att fota fåglar i rörelse så blev resultatet rätt kluvet, speciellt när fåglarna var på marken och fokus ofta hamnade mellan fåglarnas kontrastrikta kropp och bakgrunden.

Nedan följer några enstaka fler bilder från kvällen:

WhiteTV: bryssel stoppar 5g

White TV
Henning Witte skrev härom dagen ännu ett alarmistiskt inlägg kring farorna med 5G. Där ett utspel av miljöministern i Bryssel, Céline Fremault, utnyttjas för att tugga vidare på uppstötta villfarelser.

För att börja med vad miljöministern i Bryssel kommenterar så handlar hennes utspel främst om ett osäkert läge kring strålningsvolymen från 5G-masterna/tekniken. Man väljer att avbryta pilotprojektet i staden eftersom man är osäker kring huruvida den nya tekniken kommer överstiga stadens hyfsat låga strålnings-maxtak eller inte. Enligt Brusseltimes (01/04-19).

Witte vill istället beskriva läget som att ministern avbryter pilotprojektet på grund av hälsorisker snarare än för att ministern i försiktighetens namn inte vill ge undantag för rådande regler och en ovilja att godkänna tekniken innan den är dokumenterat säker. En stor skillnad.

Det ska också tilläggas att jag tvingats gissa mig till lite vad Witte faktiskt skriver med egna ord då artikeln tycks ha citattecken lite hur som helst. Vilket antagligen är ett tecken på att SÄPO och CIA hackat sig in i Wittes ordbehandlingsprogram och injekterat felaktiga ordlistor med syfte på att sänka förtroendet för Sveriges mest förtryckta television /sarkasm.

Vidare hänvisar Witte till prisbelönta förvillarna Strålskyddsstiftelsen i sin artikel.

Replik: Kristdemokratisk statistikjonglering

Kort kommentar riktad mot en debattartikel signerad Ebba Busch Thor publicerad i Svenska Dagbladet (05/04-19) ”80 000 kvinnor per år hade sluppit bli offer”. Kritiken gäller huvudsakligen det cyniska utnyttjandet av statistik.

”Enligt Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning drabbades mer än var tredje ung kvinna av sexualbrott under det gångna året. Nästan var tionde ung kvinna blev offer för ett allvarligt sexualbrott – alltså försök till eller fullbordad våldtäkt.”

Nej, det stämmer inte. Nationella trygghetsundersökning baseras på självupplevelse och inte på bekräftade eller polisanmälda fall. Sedan, så här lyder frågan BRÅ ställer i sin enkät:

”Ofredade, tvingade eller angrep någon dig sexuellt under förra året (2017)? Det kan till exempel handla om sexuella kränkande kommentarer i tal eller skrift eller att någon tafsat på dig, tvingat dig till en sexuell handling eller våldtagit dig. Det kan ha hänt hemma, i skolan, på arbetsplatsen, på internet eller på annan plats.”

Nationella trygghetsundersökningen 2018 sida 55

Notera det breda spannet. Det handlar alltså om allt mellan kränkande kommentarer till våldtäkt. Slutsatsen Ebba Busch Thor drar blir alltså helt fel utifrån statistiken den vilar på.

Senare i samma debattartikel framkommer en annan siffra:

”Siffrorna blir lätt abstrakta. Men det finns ungefär 4 miljoner kvinnor över 15 år i landet. När 2,3 procent av dem utsätts för försök till eller fullbordad våldtäkt innebär det att ungefär 100 000 drabbas. På ett år. Så illa är det nu.”

Handlade det inte om en dryg tiondel av kvinnorna precis? Men ja, 2,3% av kvinnorna som svarat på enkäten angav att de varit utsatta för grova sexuella övergrepp under 2017. Se Nationella trygghetsundersökningen sida 62.

Som vanligt finns det en del saker att ha i åtanke när statistik presenteras på detta sättet. I och med att resultatet är baserat på enkätsvar finns det en risk att pågående samhällsdebatter kan prägla enkätsvaren – och att de som känner sig frustrerade eller i övrigt påverkade är särskilt benägna att svara på enkäten, vilket blåser upp svarsresultatet.

Med det sagt är Nationella trygghetsundersökning ett nyttigt diskussionsunderlag. Men låt oss inte gå över styr i slutsatserna i sådan utsträckning att vi hittar på egna tolkningar av statistikens innebörd.

Replik: Patriarkala tankespöken

Idag läste jag en insändare på Göteborgsposten med feminism som tema, titel ”skäl att största patrikatatet” (GP 04/04-19).

En kort kampskrift skriven i en anda kanske mer lämpad för sociala medier än mer offentliga kanaler genom att texten är skriven som ett signalbloss för likasinnade. Någon sorts öppning till att övertyga andra eller skänka förståelse för sin sak görs inte.

”[…] männen som våldtar, misshandlar och trakasserar kvinnor får inte frågan om de är kvinnohatare. De behandlas inte som sexister eller brottslingar.”

Vänta lite, så våldtäktsmän och kvinnomisshandlare behandlas inte som brottslingar? De står bara lite högre i kurs än pedofiler som förgripit sig på barn, samt mördare. Jag gissar att syftet egentligen var att belysa hur misstänkta våldtäktsmän behandlas och hur de, i egenskap av att inte vara dömda (män), kan undkomma allmänhetens vrede. Inte heller det stämmer nödvändigtvis, som vi sett i samband med Metoo där mäns rykten, karriärer och ibland liv raserats efter offentliga anklagelser som inte kunnat styrkas i domstol.

Vad gäller frågan om kvinno- och manshat så tror jag utrymmet för en genuin fråga är klent i mötet med en dömd våldtäktsman eller kvinnomisshandlare. I mötet med en feminist blir frågan mer aktuell då bakom en fasad av uttalad vilja till jämställdhet ligger ibland en toxisk bitterhet mot mannen, männen, som kvinnans antagonist och skaver.

”Faktum är, som vi redan vet, att kvinnor lever under förtryck. Ett förtryck byggt på mäns makt. Detta förtryck uttrycker sig bland annat i att en man med samma tjänst som en kvinna tjänar i genomsnitt 16 procent mer vilket motsvarar ett lönegap på 2,8 miljoner kronor under en livstid. Att 10,7 procent av Sveriges kvinnor utsatts för sexualbrott jämfört med 1,6 procent av männen.”

Att kalla det ett förtryck är för starka ord. Att vara del av en grupp som genomsnittligen är något missunnad gentemot en annan är mer pricksäkert. Lönegapet, så som jag förstått statistiken, grundar sig framför allt på valet som människor gör. Kvinnor är i större utsträckning än männen föräldralediga och preferensen för vem i familjen som ska låta bli att jobba vid vård av sjukt barn gissar jag också ofta är något som faller – eller föredras – av kvinnan.

Vill man som kvinna föregå med gott exempel i lönestatistiken: skaffa inte barn. Eller som man; ta ut mer föräldraledighet. Men i kort, det handlar om personliga val och du som kvinna kommer inte automatiskt tjäna mindre än dina manliga kollegor. Att säga något sådant vore att inte förstå statistik.

Vad gäller sexualbrotten så är statistiken olycklig. Men man ska komma ihåg att rapporten från BRÅ baseras på självupplevelse och inte polisanmälda eller konstaterade händelser. Att dra slutsatsen från statistiken att 10,7% av Sveriges kvinnor 2017 utsatts för sexualbrott håller inte. Vad gäller mäns upplevelse av sexualbrott tror jag att upplevelsen vad som räknas som ett övergrepp eller övertramp är annorlunda, både som förövare och offer, vilket bidrar till båda sidor av statistikens ojämlikhet.

”Denna statistik visar att kvinnor och män inte lever på lika villkor. Men en sak kan jag lova er, vi har kämpat och kommer att fortsätta kämpa. Vi kommer att ta kampen mot förtrycket och för jämställdheten till den dag då patriarkatet faller. ”

Ja, det finns skillnader. Men det finns en baksida med dessa typer av kamptexter. De saknar enande förmåga. Det illa definierade patriarkatet blir en sorts mytologisk tankefigur som leder tanken till allt mellan en konspiratorisk pakt män emellan att hålla kvinnor vid sidan, till en sorts vag upplevelse av det ena könets orättvist koncentrerade makt i miljöerna där man själv vistas eller blickar. Män, oavsett hur jämställdhetstänkande de är, blir fiende kombattanter i egenskap av sitt kön – antagonister och förhalare av det utopiska, lika illa definierade, jämställda samhället som kvinnan ensam kan fostra fram.

Min slutsats blir gång på gång att det är okej att vara manshatare och radikal. Vi är radikala av en anledning. Och till alla män där ute, agera nu! Ta kampen ni med, jag kan lova att ni inte kommer att ångra er!

Ett exempel på vad jag menar. Det finns en inbyggd motsägelse att säga att man är för jämställdhet samtidigt som man medger sig ha en antagonistisk syn på den andre.

Men visst, jag tror alldeles säkert att du, likt andra feminister i din omgivning, är radikala av en anledning. Men jag är oroad för att den anledningen är dålig, illa underbyggd.

Uppmaningen på slutet saknar bett. Varför ska män, som du hatar, vara intresserade av att ta sig an din kamp? Om inte annat är dessa texter precis det bränsle som behövs för att sprida en dålig magkänsla kring den samtida feminismen.