Alla inlägg av Mikael Steisner

Islands öppning mot omskärelseförbud

Isländska politiker från Framstegspartiet föreslog tidigare i år, möjligen sent 2017, en lag som kriminaliserar omskärelse av minderåriga pojkar av andra än medicinska skäl. Reaktionen från fredens och medmänsklighetens beskyddare och väktare lät inte vänta på sig.

Vissa judiska församlingar har markerat sig förnärmade när, vad de påstår, sin mest centrala ritual och praktik(!), samt i förlängningen religionsfrihet, inskränks. Muslimska förespråkare i landet har också beklagat sig över lagförslaget. Kristna organisationer, både lokala isländska och utländska, har också markerat sitt förtret kring förslaget.

Religiösa grupper, både på Island och utanför, väljer alltså att blotta sitt stöd till könsstympning genom att ta striden mot ett lagförslag som rimligtvis inte borde påverka den faktiska religiösa utövningen över huvud taget. En tydlig illustration på den toxiska sidan av den organiserade religionen – där ens egna riter är viktigare än sina medmänniskors, än mindre barnens, kroppsliga autonomi. Printa in den Abrahamitiska prägeln på barnen innan de har möjlighet att opponera sig.

Lagstiftningen är, vad jag förstår, inte på plats ännu i Island. Men förslaget tycks ha gott stöd både hos politiker samt läkare och kan, med lite tur, agera isbrytare för att få fram liknande lagstiftningen in till kontinenten. Inte en dag för tidigt.
Skulle detta ses som en konflikt mellan barns rättigheter kontra religiös frihet så torde ställningstagandet vara synnerligen enkelt.

Tankar från i vintras gällande Metoo

Texten är ursprungligen skriven 27 november 2017.

Några sporadiska tankar kring Metoo-rörelsen:

Nu har det gått ett par veckor sedan hashtaggen exploderade och förtärt nästan allt syre i den socialmediala och redaktionella etern.

I skuggan av denna rörelse, eller internetvåg, finns det offer utöver de deltagare i olika upprop som publicerat sina upplevelser av trakasserier. För att ta två närmast allomfattande exempel: män – unga som gamla – som upplever sin relation till kvinnor som plötsligt ännu mer minerad och omöjligen ännu mindre spontan än tidigare. Män som varken är några manschauvinister eller antastare. Utan helt vanliga, hyggliga, medborgare. Samtidigt som unga kvinnor nu intensivare än på länge bombarderas av alarmistiska budskap om kvinnans underlägsenhet – om inte direkt hopplöshet – och utsatthet i vår samtid. En känsla jag upplever genomsyra hela den moderna feminismen. Där den forna feminismen handlade om frigörelse handlar det moderna ditot om att skrämma tjejer och kvinnor till att bli formbara spelpjäser i det politiska och pseudo-feministiska spelet.

Det hela är enormt olyckligt. Att kvinnor ges tillfälle att ventilera sina erfarenheter och frustration är sunt och på plats. Men det som är farligt är ju när rörelsen ges så mycket inflytande och tar så stort utrymme utan någon till synes granskning. Det bjuder in till missbruk av illasinnade opportunister som skor sig på andra människors olycka genom att passa på att försöka kapa, eller rikta, rörelsen. Där anonyma tips och historier tycks kunna avsätta folk från sina positioner och jobb till synes helt utan evidenskrav, utan rätt till försvar och utan förväntning att den anklagande parten, så att säga, ställs till svars vid oegentligheter eller för en osann vittnesredogörelse – då alla beslut och påföljder sker utomrättsligt och närmast godtyckligt.

Runtomkring den rådande kampanjen haglar ju närmast bisarra kommentarer kring patriarkala samhällsstrukturer, mäns upplevda överordnande i samhället och trötta stönanden över mäns sexualitet och beteende på ett sätt som vidare bidrar till att jag tar mig för pannan för varje dag kampanjen fortsätter. Det hälsosamma som kampanjen kunnat lett till är redan överblåst, överspelat och kanske direkt bortglömt. Istället läggs fokus på att bekämpa en halmgubbe som fantiserats ihop av en ung generations genuspolitiskt betyngda sinnen där ”den goda striden” inte skyr några medel och där fakta, förnuft och reson får ge vika för övermättade känslor – och vad som närmast kan liknas vid ett makt-rus.

På flera ställen kan man höra om hur metoo-rörelsen kommer förändra vårt samhälle, vår samtid och framtid. Något jag också kan se framför mig. Dock på ungefär samma hjärtskärande grund som de danska karikatyrerna 2005 format, eller åtminstone bidragit till att forma, vår samtid. Där redaktioner, journalister, offentliga personer och i sin tur myndigheter kuvas av en uppretad massa med ilska som vapen och sin självpåkallade offersituation legitimerande kraft. Där rättshaveristen och upprorsmakaren vinner och den gemene medborgaren står kvar i dammet medan det tidigare bekanta intellektuella och politiska landskapet hastigt, och utan förvarning, rustas ned och byts ut mot höga, slingrande murar.

Darwinistisk felbenämning

Jag läste för en tid sen en artikel, eller kanske snarare samlingsrecension, på Expressen berörande Richard Dawkins litterära arbeten. Jag är inte frälst i Dawkins på något sätt, men jag skrev ihop mina första tankar som svar till artikeln nedan. Skriver ut artikellänken först och sedan följer min reaktion:

https://www.expressen.se/…/richard-dawkins-varldsbild-skan…/

Det märks att skribenten skriver utanför sin bildnings område. Att hon så tydligt talar om ”darwinistisk evolution” ger mig en misstanke om att hon spelar något sorts retoriskt rävspel. Där hon spelar lite med orden för att ge sken av att evolutionsläran har med Darwin att göra över huvud taget. En trött idé som underhålls i huvudsak av de som vars främsta argument mot evolutionsteorin, och med den även hela biologin, är just personen Darwin som någon sorts messias.

Att sedan göra väsen av Dawkins ”aggressivitet” känns också rätt tafatt. Ungefär som om skribenten inte har någon som helst förståelse för varför Dawkin, likt så många andra ateister, har så stora problem med religionen som fenomen och vad som utgör religionen till ett de facto hot.

Det räcker ju att titta på några avsnitt av brittiska TV-programmet Q&A när Dawkins är med som gäst för att få en tydlig uppfattning om vilka populära villfarelser människor dras med tack vare sina dogmatiska religioner. Samt blotta tanken att människor organiserar sig kring dessa villfarelser för att påverka samhället och påtvinga andra deras stolleri med politisk makt eller våld bör vara nog för att göra vilken tänkande människa som helst både sorgsen och rasande förbannad.

Ett spontant utsnitt:

”En intressant konsekvens av Dawkins både strikta och dystopiska tolkning av den darwinistiska evolutionen är att han tvingas kategorisera vissa fenomen som anti-darwinistiska; till exempel blir den mänskliga hjärnans förmåga till tankar och handlingar som inte direkt gynnar fortplantning eller överlevnad en ”o-darwinistisk feltändning” att förstå som en sorts biologins uppror mot sig själv.”

Jag har aldrig hört talats om någon biolog som talar om darwinistisk evolution mer än när kreationister fått ett ord i rummet. Aldrig heller har jag hört någon biolog tala om ”anti-darwinistiska” eller ”o-darwinistiska” företeelser eller fenomen inom evolutionen och utvecklingen inom arter. Det låter som en språklig förenkling vars syfte är att bygga upp ett kontra-intuitivt exempel som senare följs upp med en faktisk förklaring.

Ingen som har någon som helst förståelse av evolutionsteorin talar om evolutionen som en utvecklingsprocess med förbättring eller förfining som mål. Det som beskrivs är mekaniken bakom förändringen och vad som driver den. En art som dör ut eller vars selektionstryck premierar märkliga ting som i slutänden mynnar ut i tillkortakommanden, i form av låt säga tidig död, för arten är ju inte ”o-darwinistiska” i den utsträckningen vi använder Darwins namn för att beskriva evolutionsprocessen.

Sedan den trötta idén om hur ateismen eller evolutionen inte tillför människor något hopp. Gäsp. Jag tror det går troll i hela uttrycket. När forskare kommer med nya rön som för oss närmare vad vi kan identifiera som en sanning så kommer de religiösa klagosångarna fram över den faktiska världens utsiktslöshet. Samtidigt som religionerna så ofta predikar groteska mänskliga offer, totalitarism och svek inte bara som hedervärt utan närmast moraliskt virtuost och, just det, hoppfullt.

Nä. Det enda hopplösa i detta sammanhang blir nog skribentens snubblande så tätt och så långt från mållinjen.

Texten ursprungligen skriven den 30:e januari 2018.

Demonstrationer, Korsvägen 7 december 2017

En stormig vintereftermiddag lät sätta stämningen när två demonstrationer hölls i närheten av Svenska Mässan i Göteborg. Direkt utanför mässans huvudentré stod Hyresgästföreningen med flaggor och vimplar, ett serveringstält samt högtalare och talare från – under den korta tiden jag var på plats – Vänsterpartiet. På andra sidan vägen, mot Liseberg, stod granndemonstrationen från Västsvenska Folkinitiativet med banderoller och plakat.

dec 08 2017.jpg

Trots det dystra vädret och det faktum att flera säkert kommit direkt från jobbet för att stå med någon av de två bitvis sammanflätade demonstrationsgrupperingarna upplevde jag stämningen som god. Mellan klockan 15-16 vill jag påminna mig ha sett ett 70-tal personer engagerade allt som allt – plus, mig exkluderat, fem-sex fotografer.

Enligt Hyresgästföreningen Västra Sveriges Facebook-sida (inlägg kl 18:13, 7 december) tycktes deras demonstration fått genomslag i form av kommunfullmäktiges beslut att försäljningen av allmännyttiga lägenheter i Rannebergen går på återremiss.

dec 07 2017_13