En diskussion som ständigt återkommer de senaste åren är den om ordningsvakterna. Om hur dessa buffliga låtsaspoliser är livsfarliga rasister med en kärleksfull relation till våld. Stora rubriker i tidningarna, bred spridning på sociala medier där människor skriver av sig, agiterar och flämtar om ordningsmaktens förfall. En stor, kollektiv terapeutiskt urladdning syns i kommentarsfälten varje gång en incident eller slagkraftig tidningsrubrik nämns.

Men mycket av diskussionens fokus placeras på märkliga detaljer färgade av samtida tankerörelser.

Under första delen av det nya året minns jag två rubriker särskilt. Den om de unga, jag vill påminna mig tolvåriga, grabbarna som härjat i ett bibliotek som slutade med att de eskorterades, och bitvis släpades, iväg av ett par ordningsvakter. Sedan den mer förvirrade och medialt spektakulära incidenten med den gravida kvinnan med en ung dotter intill som efter en uppspelt situation på tunnelbanan eskorteras ut av ordningsvakter inför förberedda mobilkameror.

I båda fallen var personerna som hanterades av ordningsvakterna mörkhyade och det fanns barn inblandade. Ett centralt narrativ som mejslas ut är att den att ordningsvakternas agerande var färgat av en särskild misstro eller glödande förakt mot de vars hudpigment är mörkare än ljusbeige. En reaktion jag upplever vara ett sorts betingad beteende, en reaktionär, inarbetad reflex.

Biblioteksfallet
Ett par ungdomar röjer runt och är högljudda på ett bibliotek. Personalen är bekant med ungdomarna och lyckas inte få ungdomarna att lugna sig. Ordningsvakterna kommer till platsen, oklart om efter inringning från personal eller om de bara gick sin rond just då, och de lyckas inte få ungdomarna att hejda sig. Varpå de blir avlägsnade. Själva spektaklet kom från att i videoklipp ser man ungdomarna göra motstånd mot ordningsvakterna som eskorterar dom ut. Vilket orsakar en motreaktion från ordningsvakterna som behöver ta nya tag för att få kontroll på de spretiga ungdomarna.

Vad förväntas ordningsvakter göra när de blir kallade till ett bibliotek bevakningsbolaget de jobbar för levererar tjänster till och det inte går att lösa situationen med ord? Ska de, eller personalen, ringa polisen? Mycket av anledningen till varför ordningsvakterna blivit så vanligt förekommande på allmän plats är ju ett resultat av polisens svaga närvaro och upplevda ointresse att, som organisation, arbeta mot ordningsstörningar och vardagsproblematiken.

När barnen, eller ungdomarna, väljer att inte finna sig i att efter ordningsvakternas uppmaningar lugna sig så blir ordningsvakterna tvungna att agera i sitt uppdrag att säkra den allmänna ordningen. I stöd av Polislagens trettonde paragraf avlägsnas de personer som anses utgöra en störning av den allmänna ordningen. Varpå i videoklippen som orsakat ramaskriet ungdomarna gör motstånd, försöker slita sig loss, vilket i sin tur möts med våld från ordningsvakterna. En situation som av sin natur aldrig är snygg och där ordningsvakterna inte har möjlighet att värja sig.

Hur de än gör så hade deras agerande ifrågasatts. Att de alls agerade mot barn eller ungdomar är känsligt och även om de skulle släppt ungdomarna när de gjorde motstånd skulle många ifrågasätta varför de plötsligt släpper personer de gör ett ingripande mot med mål att avlägsnas från området. Likt om deras agerande inte hade stöd nog att granskas om någon började filma utan väljer att släppa ärendet på första lilla friktion.

Tunnelbanefallet
En situation som påminner lite om fallet på Brunnsparken i Göteborg 2015 där filmklippen som agerar diskussionsunderlag visar en mörkhyad person i handfängsel, sittandes på marken medan en uppjagad väktare skriker, eller skäller med hög röst, på honom. Alltså ett videoklipp som bara visar ingripandets slutskede där tittaren lämnas med ingen, eller mycket lite, information kring ingripandets hela natur.

Här ser vi i videoklippen en upprymd gravid kvinna som eskorteras ut av ordningsvakter från ett tunnelbanetåg tillsammans med sin unga dotter. Den gravida kvinnan ställs sedan över en bänk där, som jag förstår händelseförloppet i videon, ordningsvakterna försöker få ett bättre grepp om kvinnans armar för att undvika att hon görs skada.

Ett märkligt inslag, men utan att veta förloppet i tåget blir svårt att ta ställning till. De enstaka beskrivningarna jag läst om förloppet inne i tåget är milt osammanhängande, men som jag tolkar som: kvinnan uppmanas visa upp sitt färdbevis, fumlar och misslyckas med att finna det, får en kontrollavgift som hon knycklar ihop och slänger iväg, lyckas hitta sitt färdbevis men förs senare ut ur tåget. Gissningsvis för att ha betett sig högljutt eller i övrigt störande under förloppet.

—

Slutsatsen som många tycka dra utifrån händelserna beskrivna ovan är; ordningsvakterna, eller ordningsmakten som paraplyterm, är särskilt våldsamma mot mörkhyade personer. Tankegångar som också tycks genomsyra den småtöntiga demonstration i b la Stockholm lördagen 23 februari mot ordningsmaktens övervåld.

En fakta-undernärd slutsats som jag snarare ser som en fingervisning på vilken nivå många ligger i debatten. Slutsatsen är klar från början. Skriverierna och videoklippen hjälper till bekräfta slutsatsens validitet. Trots att skriverierna och videoklippens i stor utsträckning formas av just vilkas kroppar som vid första anblick förväntas vara offer. Vidare förstärkt av rätt relation mellan upplevd förövare och offer så har man bra sprängstoff i tidningarna och pengar och uppmärksamhet att tjäna på bild- och videorättigheter.

Hur påverkar dessa drev mot den privata delen av ordningsmaktens idag på marken aktiva del? Jag är orolig för att dessa tankelösa drev riskerar att göra ordningsvakterna osäkra i sin roll. Där vissa anställda, eller kanske t om enskilda bolag, väljer att undvika att gå i konflikt med människor efter etnicitet, kön eller ålder. I vissa fall kostar den dåliga publiciteten bevakningsbolagens uppdrag och anställdas placering trots att ingenting brottsligt skett.

Eller hur dessa drev får människor som upplever sig som avvikande på ett sätt som gör dom attraktiva att skriva om väljer att agitera mot ordningsvakter. För att kunna komma undan med mindre brott eller för att kunna göra sitt namn känt när tidningarna kommer till undsättning för att skriva klyschiga snyftartiklar. En språngbräda in till den rasfixerade antirasistiska gemenskapen med media, traditionell som social, som nyttig idiot i processen dit.