Tamrons senaste serie något så ovanligt som bildstabiliserade normalobjektiv varav ett 35mm och ett 45mm tycks ha både snirklat sig in under radarn för många men tydligt delat upp uppfattningarna och åsikterna hos dom som sneglat objektivtillverkarens håll. 45mm 1.8 VC har tolkats som allt mellan töntig pretention från Tamrons håll till en händig, symbolisk kompromiss mellan brännvidden 35- och 50mm. Med ett listpris på nästan 7 000:- är 45:an ett tufft piller att svälja. Särskilt när kameratillverkarnas egna normalvinklar är superbilliga – men förvisso ofta kraftigt utdaterade.
Alla bilder i artikeln har efterarbetats något i Capture One 10.
Första intrycket av Tamrons kontroversiella 45:a är generellt goda. Med en objektivkropp i metall, men med ett ganska lätt, luftigt intryck. På cirka 450 gram är objektivet en ganska nätt grej jämfört med Sigmas dubbelt så tunga närmaste, men ljusstarkare, motsvarighet; Sigma 50mm 1.4 Art.
Fokusringen är väldämpad och okej att ha att göra med. Irriterande nog hoppar Tamron mellan vilket håll fokusringen roteras mellan sina olika objektiv. På det här objektivet roteras fokusringen motsatt riktning mot Nikon.
Bildstabiliseringen är väldigt effektiv. Jag har lyckats få skarpa bilder med 1/8-sekunds exponeringstid med god tillförlitlighet. Sökarbilden upplevs stabil även när bildstabiliseringen precis kör igång.
Autofokusmotorn är nog objektivets större problemområde. Medan objektivet har fungerat pricksäkert på mina hittills testade D5, D750 och D800 så beter sig autofokusen lite märkligt, rent mekaniskt. Där motorn inte tycks ha tillräckligt vridmoment för att få jämn rytm, utan istället segar sig autofokusen första ögonblicket för att sedan sakta få upp momentum och gå något snabbare men aldrig bli snabbare än rätt långsam. Med den korta närgränsen finns det ett stort fokusspann att söka sig genom, så det kan ta udda lång tid att gå från närgräns till oändlighet också av den anledning.
En märklighet som säkert kan störa, även om jag upplevd objektivet som tillräckligt snabbt i vardagliga sammanhang samt ett och annat airsoftspel.
Medan autofokusmotorn är ganska långsam så funkade följande fokus ganska bra under de lugnare, smygande bitarna av ett airsoftspel i Borås.
En uppskattad detalj är hur insjunket i objektivhuset frontelementet är. Väldigt händigt när objektivet är ute i regn eller snö, då droppar och snöflingor mer sällan träffar frontelementet – särskilt med den inkluderade motljusskyddet monterat. Även om det också gör objektivet något längre än det nödvändigtvis behövt vara. Frontelementet har vattenavstötande beläggning, ännu ett bonuspoäng för objektivets lämplighet ute i lite väder.
Fotat ute en stormig och emellanåt regnig Göteborgskväll i december. Inga problem med regn på frontelementet och tillsammans med en Nikon D5 var jag aldrig orolig över vätan.
Bildkvalitet
Mittenskärpan är godkänd på full öppning. Inte mycket sämre än vad jag påminner mig av Sigma 50mm 1.4 Art.
På full öppning kan man ganska ofta hitta en del färgfel, kromatisk aberration. Dels i fokusplanet men också i kontrastrika delar av bakgrunden, på en nivå högre än några andra moderna objektiv jag kan påminna mig ha testat, bara något bättre än min gamla Nikon 35mm 1.8G DX.
För- och bakgrundsoskärpan, särskilt vid den fördelaktigt korta närgränsen, är allmänt bra. Oskärpecirklarna ser helt OK ut och blir försiktigt citronformade utmed bildkanten, men lider i kontrastrika situationer av en ytterring av färgfel, ofta i grönt. Skärpetransitionen, som jag väljer att kalla övergången mellan skärpa till oskärpa, är rätt naturlig och följsam.
Slutord
För listpriset på 7 000:- kan jag tycka att Tamron hamnar lite i fel prissegment. Särskilt när Sigma säljer sin fina 50mm 1.4 Art för ett lägre pris. Plockar man däremot Tamron:en under någon av de till synes årliga kampanjerna, där priset ibland rasar ned mot 4 000:-, finns det en god affär att göra. Hade Tamron lyckats få ned det rekommenderade priset till sisådär mellan 5000-6000:- tror jag detta objektivet kunnat bli något som kan tilltala en stor kundgrupp. Främst de som inte nöjer sig med Nikons urgamla, men tillika urbilliga, F1.8-normalvinklar – men som idag antagligen hellre satsar på det säkra kortet Sigma 50 1.4 Art hellre än att betala mer för Tamrons knepiga alltiallo.
Medan Tamron inte erbjuder samma ljusstyrka som den närmaste konkurrenten från Sigma så har Tamron en något mer allsidig produkt. Med viss vädertätning, effektiv bildstabilisering, kort närgräns med god förstorningsgrad och, i min upplevelse, betydligt bättre autofokus-pricksäkerhet. Men det något höga butikspriset stör. För den som huvudsakligen fotar med normalvinkel och gärna i dåligt väder finns det få mer lämpade alternativ än detta.
