Kategoriarkiv: Åsikter/debatt

IS-återvändarna

Erik Nord, polischefen i Storgöteborg, kommenterade härom dagen vad han tyckte Sverige borde göra med de svenska medborgare som kommer tillbaka till Sverige efter att ha stridigt för IS.

I korta drag föreslog Nord att personer som kan kan kopplas till IS utomlands ska få sina medborgarskap indragna. Inte helt olikt vad som nyligen hände i ett fall i Storbritannien.

En hållning som fungerar bara i den utsträckningen dessa människor, med sina nyligen stympade världskalifats-ambitioner, har dubbla medborgarskap. Att göra människor statslösa är inte en lösning. Inte för att det är synd om förövarna. Utan för att vi i förlängningen gör våra före detta medborgare andras problem att ta i. Även om rättskipningen i länderna IS-krigare idag sitter hållna säkert skulle bli en snabbt avklarad affär.

Det jag hellre sett är att de europeiska länderna aktivt arbetar med att få hem sina IS-krigare för att placera dom i förvar tills helst livslånga domar kan utfärdas. Med hänvisning till rikets säkerhet torde det finnas utrymme för långtgående häktningar medan bevisbilden säkras. Likt vad terrorforskaren Magnus Norell gav uttryck för i en intervju med GP nyligen.

Att behandla IS-återvändarna som busar eller huliganer som kommer hem efter en stökig turné, som lätt ges intryck av, är en märklighet som tycks prägla den humanistiska stormakten i norr. Där humanistiska principer misstas för likgiltighet inför bestialisk terror, mord, tortyr och plundring.

De som på eget bevåg reser för att strida tillsammans med ökända terrorgrupper med mål att krossa allt mänskligt liv och mänsklig kultur avvikande från deras krigsromantiska, auktoritära utopi ska inte välkomnas tillbaka. De ska slitas tillbaka. De ska inte ges en andra chans eller stöttning. På sin höjd ska de få tillgång till en advokat under tiden fallet prövas. Om deras koppling till ovannämnda grupper kan styrkas bör samhällets svar bli att dessa människor inte tillåts en enda dag mer i frihet.

Om ordningsvaktsfallen 2019

En diskussion som ständigt återkommer de senaste åren är den om ordningsvakterna. Om hur dessa buffliga låtsaspoliser är livsfarliga rasister med en kärleksfull relation till våld. Stora rubriker i tidningarna, bred spridning på sociala medier där människor skriver av sig, agiterar och flämtar om ordningsmaktens förfall. En stor, kollektiv terapeutiskt urladdning syns i kommentarsfälten varje gång en incident eller slagkraftig tidningsrubrik nämns.

Men mycket av diskussionens fokus placeras på märkliga detaljer färgade av samtida tankerörelser.

Under första delen av det nya året minns jag två rubriker särskilt. Den om de unga, jag vill påminna mig tolvåriga, grabbarna som härjat i ett bibliotek som slutade med att de eskorterades, och bitvis släpades, iväg av ett par ordningsvakter. Sedan den mer förvirrade och medialt spektakulära incidenten med den gravida kvinnan med en ung dotter intill som efter en uppspelt situation på tunnelbanan eskorteras ut av ordningsvakter inför förberedda mobilkameror.

I båda fallen var personerna som hanterades av ordningsvakterna mörkhyade och det fanns barn inblandade. Ett centralt narrativ som mejslas ut är att den att ordningsvakternas agerande var färgat av en särskild misstro eller glödande förakt mot de vars hudpigment är mörkare än ljusbeige. En reaktion jag upplever vara ett sorts betingad beteende, en reaktionär, inarbetad reflex.

Biblioteksfallet
Ett par ungdomar röjer runt och är högljudda på ett bibliotek. Personalen är bekant med ungdomarna och lyckas inte få ungdomarna att lugna sig. Ordningsvakterna kommer till platsen, oklart om efter inringning från personal eller om de bara gick sin rond just då, och de lyckas inte få ungdomarna att hejda sig. Varpå de blir avlägsnade. Själva spektaklet kom från att i videoklipp ser man ungdomarna göra motstånd mot ordningsvakterna som eskorterar dom ut. Vilket orsakar en motreaktion från ordningsvakterna som behöver ta nya tag för att få kontroll på de spretiga ungdomarna.

Vad förväntas ordningsvakter göra när de blir kallade till ett bibliotek bevakningsbolaget de jobbar för levererar tjänster till och det inte går att lösa situationen med ord? Ska de, eller personalen, ringa polisen? Mycket av anledningen till varför ordningsvakterna blivit så vanligt förekommande på allmän plats är ju ett resultat av polisens svaga närvaro och upplevda ointresse att, som organisation, arbeta mot ordningsstörningar och vardagsproblematiken.

När barnen, eller ungdomarna, väljer att inte finna sig i att efter ordningsvakternas uppmaningar lugna sig så blir ordningsvakterna tvungna att agera i sitt uppdrag att säkra den allmänna ordningen. I stöd av Polislagens trettonde paragraf avlägsnas de personer som anses utgöra en störning av den allmänna ordningen. Varpå i videoklippen som orsakat ramaskriet ungdomarna gör motstånd, försöker slita sig loss, vilket i sin tur möts med våld från ordningsvakterna. En situation som av sin natur aldrig är snygg och där ordningsvakterna inte har möjlighet att värja sig.

Hur de än gör så hade deras agerande ifrågasatts. Att de alls agerade mot barn eller ungdomar är känsligt och även om de skulle släppt ungdomarna när de gjorde motstånd skulle många ifrågasätta varför de plötsligt släpper personer de gör ett ingripande mot med mål att avlägsnas från området. Likt om deras agerande inte hade stöd nog att granskas om någon började filma utan väljer att släppa ärendet på första lilla friktion.

Tunnelbanefallet
En situation som påminner lite om fallet på Brunnsparken i Göteborg 2015 där filmklippen som agerar diskussionsunderlag visar en mörkhyad person i handfängsel, sittandes på marken medan en uppjagad väktare skriker, eller skäller med hög röst, på honom. Alltså ett videoklipp som bara visar ingripandets slutskede där tittaren lämnas med ingen, eller mycket lite, information kring ingripandets hela natur.

Här ser vi i videoklippen en upprymd gravid kvinna som eskorteras ut av ordningsvakter från ett tunnelbanetåg tillsammans med sin unga dotter. Den gravida kvinnan ställs sedan över en bänk där, som jag förstår händelseförloppet i videon, ordningsvakterna försöker få ett bättre grepp om kvinnans armar för att undvika att hon görs skada.

Ett märkligt inslag, men utan att veta förloppet i tåget blir svårt att ta ställning till. De enstaka beskrivningarna jag läst om förloppet inne i tåget är milt osammanhängande, men som jag tolkar som: kvinnan uppmanas visa upp sitt färdbevis, fumlar och misslyckas med att finna det, får en kontrollavgift som hon knycklar ihop och slänger iväg, lyckas hitta sitt färdbevis men förs senare ut ur tåget. Gissningsvis för att ha betett sig högljutt eller i övrigt störande under förloppet.

Slutsatsen som många tycka dra utifrån händelserna beskrivna ovan är; ordningsvakterna, eller ordningsmakten som paraplyterm, är särskilt våldsamma mot mörkhyade personer. Tankegångar som också tycks genomsyra den småtöntiga demonstration i b la Stockholm lördagen 23 februari mot ordningsmaktens övervåld.

En fakta-undernärd slutsats som jag snarare ser som en fingervisning på vilken nivå många ligger i debatten. Slutsatsen är klar från början. Skriverierna och videoklippen hjälper till bekräfta slutsatsens validitet. Trots att skriverierna och videoklippens i stor utsträckning formas av just vilkas kroppar som vid första anblick förväntas vara offer. Vidare förstärkt av rätt relation mellan upplevd förövare och offer så har man bra sprängstoff i tidningarna och pengar och uppmärksamhet att tjäna på bild- och videorättigheter.

Hur påverkar dessa drev mot den privata delen av ordningsmaktens idag på marken aktiva del? Jag är orolig för att dessa tankelösa drev riskerar att göra ordningsvakterna osäkra i sin roll. Där vissa anställda, eller kanske t om enskilda bolag, väljer att undvika att gå i konflikt med människor efter etnicitet, kön eller ålder. I vissa fall kostar den dåliga publiciteten bevakningsbolagens uppdrag och anställdas placering trots att ingenting brottsligt skett.

Eller hur dessa drev får människor som upplever sig som avvikande på ett sätt som gör dom attraktiva att skriva om väljer att agitera mot ordningsvakter. För att kunna komma undan med mindre brott eller för att kunna göra sitt namn känt när tidningarna kommer till undsättning för att skriva klyschiga snyftartiklar. En språngbräda in till den rasfixerade antirasistiska gemenskapen med media, traditionell som social, som nyttig idiot i processen dit.


Juristen som inte kan googla sig själv

Henning Witte är en lustig karaktär. Efter att ha luktat på det konspiratoriska saltet i samband med Estoniaförlisningens efterarbete, vari han deltog som ombud i två anhörigföreningar, så tycks ha kört rätt i väggen. Inte nog att han ständigt beklagar sig över hur marginaliserad hans amatörmässiga hemsida eller ”television” är och hur SÄPO är honom ständigt hack i häl. Hans fantasi är på samma nivå som hans bristande teknikkunnande.I en video från 2016 påstår Witte att Google censurerar hans skriverier genom att sökorden han skriver in inte genererar träffarna han förväntar sig. I videon väljer han att söka på nyckelord som inte finns i artikeln han skrivit och menar att det är Googles fel.

Witte söker på ”Kurzweil nobelfest” och hittar inte sin artikel. Eftersom i artikeln finns nobelfest, obestämd form, aldrig nämnd. Nobelfesten, specifik form, däremot. Nu har indexeringen haft några år på sig, så när jag söker på samma sökord som Witte hittar jag artikeln som första träff både på DuckDuckGo, Google och Bing både angivet nobelfest i obestämd och även bestämd form.

Senare i samma video går Witte in på sin hemsida och omdirigeras snabbt till ett felmeddelande från H-sphere. En tjänst som Witte själv eller genom sitt webbhotell använder där en konflikt någonstans uppstått. Den dirigerade adressen går till en banner-bildfil som ger ett 404-meddelande. Det är också en konspiration mot Witte, tydligen. Fast där Firefox är förövaren av någon anledning.

”Google bedriver smygcensur mot White TV på löpande band. Viktiga inslag som är farliga för makthavarna tas bort från sökningen men om man söker ordagrant efter White TV-inslaget så visas det på Google. Naturligtvis letar ingen ordagrant.

Kritik mot Ray Kurzweil är kritik mot Artificiell intelligens (AI), den största faran för vår värld. AI är ett instrument av djävulen som har format de s.k. Archons, som den dolda bibeln varnar inför. Archons kontrollerar reptiloiderna, som i sin tur kontrollerar jorden med alla människor och andra högt och lägre utvecklade varelser som lever här.”

Wittes slagkraftiga kritik i ovan beskrivna Youtube-klipps beskrivning. Kommentar överflödig.

WhiteTV om konjukturen

Henning Wittes hysteriska alltiallo konspiratoriska och nyhetsrelaterade blogg eller ”television” WhiteTV, som han kallar det, bjuder på ännu ett smörgåsbord av knasiga påståenden.

Nu senast fick Löfvens uttalanden om svensk statsskuld Witte, som folkets kärleksfulle sanningsmäklare, att se rött. Direkt till handling! Men i sitt inlägg för att skjuta ned Löfvens påstående väljer Witte att först redovisa statsskuldens utveckling sedan 70-talet i reella pengar för att sedan, gissningsvis med från andra lånad grafik, redovisa statsskulden procent relativt till BNP.

Att prata om statsskuld i reella pengar gör man sällan då det inte är särskilt givande. Speciellt inte för en lekmannapublik som lätt drar öronen åt sig över de svindlande beloppen, även om beloppen i relation till statens köpkraft – så att säga – är väl avvägd.

1970 hade Sverige en BNP om cirka 37.5 miljarder amerikanska dollar. 2017 är siffran 538 miljarder dollar, alltså cirka 14 gånger högre. Samtidigt som inflationen mellan årtalen är, om jag tänkt rätt i mina uträkningar, sisådär 778 procent (betydligt lägre om vi räknar efter oljekrisen). Att räkna i reella pengar hellre än i procentsatser jämfört med BNP komplicerar bara bilden helt i onödan. Medan statsskulden är högre idag i reella pengar är skulden i procent mot BNP på tydlig nedgång.

Tittar vi på Riksgäldens diagram över statsskulden i procent i relation till BNP, även om den börjar startar först 1980, så blir trenden tydlig. Medan statsskulden ökade snabbt efter oljekrisen 1973 samt 1979 så spikade den inte snabbt nog för att inte diagrammet ändå kan ge en känsla av trenden, även tillbaka in på 1970-talets slut. Statsskulden i procent i relation till BNP: 2018 ~26%, 1980 ~39%. Värt att komma ihåg att Löfven sade 1970-talet och inte år 1970.

Lustigt nog pratar Witte också om hur ekonomin i Sverige går dåligt. Med sämst BNP-utveckling i Europa år 2017. Tog mig femton sekunder att skjuta ned. Sveriges BNP-tillväxt år 2017 låg på 2,1%. Belgien 1,7%. Inom EU-15 låg den genomsnittliga utvecklingen på 2,3% och OECD 2,5%. Sverige låg alltså inte sämst till och låg hyfsat nära genomsnittet. Inom EU-28 är utveckling i genomsnitt på 2,4% tack vare stark tillväxt i östra Europa.

Jag misstänker att Witte egentligen menade BNP-utvecklingen per capita där Sverige år 2017 låg svagt med en förbättring till våra grannländers nivå år 2018 efter Konjunkturinstitutets rättade prognos.

Resten av inlägget är osammanhängande påståenden om fattiga hemlösa, konkurser, fejkade nyheter och politiska lögner.

Omgiven av Idioter

En kort serie tankar kring ”Omgiven av Idioter”. Som jag gav upp på efter ha läst sisådär hundra sidor.

Såhär skrev jag på Boktipset:
En långrandig, pladdrig bok som utan alla upprepningar skulle bli tunn nog att delas ut som ett flygblad. Jag gav upp ungefär hundra sidor in då jag fick nog av alla töntiga anekdoter och ständiga upprepningar.

De fyra personlighetstyperna som boken tar upp tror jag inte har någon vetenskaplig grundning och gör sig inte heller speciellt intressant ens som ett tankeunderlag – mer än kanske som en enkel öppning mot tanken att människor tänker och hanterar situationer olika. En trivial observation som alla läskunniga i någon utsträckning redan torde vara varse.

Jag vet inte riktigt om jag skulle våga rekommendera boken till någon. Min första tanke var att boken kanske är ämnad mer åt personer som inte haft någon grundning i psykologiämnet, ens i grundskolan, men å andra sidan så är det just där boken riskerar göra mest skada. Bokens låga pris och lättförstådda språk är värt att nämna på pluskontot för vad det är värt.


Vad gäller den påstådda vetenskapen i boken så känns hela färgläran mig främmande. När jag läste boken hade jag inte ännu tagit del av vad bokens kritiker skrivit. Arketyperna för de fyra olika färgerna kändes som tecknade figurer och även med idén om överlappningar mellan färgerna finns det egentligen ingenting att ta med sig då människans inställning rimligtvis påverkas av situation, miljö, i grupp social sammansättning, sinnesstämningar och en mängd andra faktorer. Något som kanske tas upp senare i boken – men som jag tvekar till, då det riskerar underminera predikans kärna.

Mitt intryck av boken gjordes inte bättre av att jag precis innan läst klart familjen Roslings ”Factfulness”. En bok som dels är välskriven och som använder anekdoter på ett effektfullt sätt för att tydligt illustrera och konkretisera berörda ämnen. Medan Omgiven av Idioter tycks vara en samling töntiga anekdoter som används likt paketeringsmaterial för att fluffa upp bokens annars smala innehåll.

De många anekdoterna får mig också att bli orolig för motivet till boken. Någonstans känns det som bokens syfte är att stylta upp författarens karriär som någon form av beteendevetare eller personlighets-alltiallo expert. Se bara så många personer och fina chefer som författaren jobbat med och skriver om! Där en bokpublikation blir en merit i sig självt, en försäljningsframgång en ännu större som medför inflytande hos lekmän, vare sig privatpersoner eller myndighetspersoner, som i sig ingjuter auktoritet.

Jag avslutar som jag gjorde i min Boktipset-recension: mycket papper och trycksvärta för pengarna (åtminstone för pocketutgåvan), men jag vet inte om boken kan rekommenderas någon. För den som är helt främmande psykologiämnet eller beteendekunskap är detta fel ställe att börja. Vuxna och unga är väl bekanta med att människor är olika och behöver inte 304 sidors läsning för att förstå detta – och på köpet anamma ovetenskaplig dravel i horoskopliknande fason.

Den politiska röran! Argh!

I mitt slösurfande på olika tidningssidor stöter jag ofta på en särskild användarkommentar när den svenska regeringsbildningen efter valet vädras. En kommentar som lyder ungefär:

”Allting går åt skogen! Allt är kris! Nämn mig en enda sak i det svenska samhället som fungerar!

Min tanke är den att under den rådande regeringssituationen visar Sverige på god stabilitet och struktur. Jag tror få arbetande människor märkt av situationen i riksdagen mer än i fikarummen där nyheterna diskuteras. Bankerna har öppet som vanligt, vinterväghållningen bedrivs som vanligt, och förutom att nya direktiv till myndigheterna förväntas dröja så är det business as usual, för att låna ett engelsk uttryck.

Är detta en kris så tror jag det krisuttrycket devalverats till att bli att likställa med komplikation, svårighet eller lågintensiv konflikt. Sverige upplever samma politiska låsning först nu som präglar och historiskt har präglat många andra europeiska demokratier. Inte så mycket att hetsa upp sig för. Låt processen ta sin tid.

Debattreplik: Ge inte kristna rörelsen inflytande över asylhandläggningen.

I Dagens Nyheter publicerades igår, 15 december, Sveriges kristna råd en debattartikel rörande konverterande flyktingars asylhandläggning. Där grundbulten, i korta drag, handlar om Migrationsverkets enligt rådet märkliga och bitvisa oförståelse inför frågan om konversionens spel och dess påverkan av säkerheten för den asylsökande vid avslag.

Rent krasst är min upplevelse av den kristna rörelsens inblandning i de senaste årens flyktingsituation en i stort icke-önskvärd sådan. Medan många inom både Svenska Kyrkan och olika frikyrkliga organisationer intresserat sig i frågan utifrån ett humanistiskt och inte nödvändigtvis alls religiöst perspektiv så blir den religiösa organisationens inblandning lätt en komplicerad soppa som i ett större perspektiv känns töntigt aktivistisk.

De kristna organisationerna ser ett rekryteringsmässigt guldläge med mängder av utsatta människor de kan göra anspråk på. Förstärkt av det faktum att många av de flyktingar som nått Sverige kommer från teokratiska eller islamistiskt nedkörda länder. Vari religion inte bara är kultur – utan kommer som dekret från stat eller regim och som kontrolleras och upprätthålls med perverterad och total iver. Staten och religionen blir odelbara. Där korset på den svenska flaggan blir ett uttryck för Sverige som ett kristet land där kristna regerar. Kyrkorna får en oförskämt stor upplevd auktoritet.

En sorts auktoritet Sveriges kristna råd tycks vilja inte bara spela på i den den charadlek som religionen är – utan också låta ens omdöme, skriverier och ceremonier ha större vikt i Migrationsverket, en statlig myndighets, beslutsfattning. För, som de argumenterar i sin debattartikel, att konverterade asylsökandes hotbild – på grund av sin konvertering – förändras. Vilket i många fall med asylsökande från islamistiska delar av Afrika och Mellanöstern översätts till en förstärkt hotbild.

Medan det finns anledning att Migrationsverkets uppfattning om religion och dess praktik kan och bör ses över så tror jag myndighetens handläggare har nog med hastiga direktiv att förhålla sig till. Efter några turbulenta år tror jag det kan vara på sin plats att undvika att lasta myndigheten ytterligare. Utan bör istället ges tid arbetandes med rådande regelverk.

Att asylsökande skulle ges särskilt förmånlig handläggning vid konverteringar vore ett stort misstag. Det kan helt enkelt inte vara rimligt att asylsökande som kommer till Sverige medvetet under handläggningen ska arbeta mot att bygga upp en större hotbild i hemlandet i jakt på bättre asylmöjligheter. Inte heller bör deltagande i särskilda lekar och ceremonier ha påverkan i asylhandläggningen som rimligtvis ska fokusera på den enskilde asylsökandes skyddsbehov i den grad skyddsbehovet kan anses vara trovärdigt underbyggt.