Idag läste jag en insändare på Göteborgsposten med feminism som tema, titel ”skäl att största patrikatatet” (GP 04/04-19).

En kort kampskrift skriven i en anda kanske mer lämpad för sociala medier än mer offentliga kanaler genom att texten är skriven som ett signalbloss för likasinnade. Någon sorts öppning till att övertyga andra eller skänka förståelse för sin sak görs inte.

”[…] männen som våldtar, misshandlar och trakasserar kvinnor får inte frågan om de är kvinnohatare. De behandlas inte som sexister eller brottslingar.”

Vänta lite, så våldtäktsmän och kvinnomisshandlare behandlas inte som brottslingar? De står bara lite högre i kurs än pedofiler som förgripit sig på barn, samt mördare. Jag gissar att syftet egentligen var att belysa hur misstänkta våldtäktsmän behandlas och hur de, i egenskap av att inte vara dömda (män), kan undkomma allmänhetens vrede. Inte heller det stämmer nödvändigtvis, som vi sett i samband med Metoo där mäns rykten, karriärer och ibland liv raserats efter offentliga anklagelser som inte kunnat styrkas i domstol.

Vad gäller frågan om kvinno- och manshat så tror jag utrymmet för en genuin fråga är klent i mötet med en dömd våldtäktsman eller kvinnomisshandlare. I mötet med en feminist blir frågan mer aktuell då bakom en fasad av uttalad vilja till jämställdhet ligger ibland en toxisk bitterhet mot mannen, männen, som kvinnans antagonist och skaver.

”Faktum är, som vi redan vet, att kvinnor lever under förtryck. Ett förtryck byggt på mäns makt. Detta förtryck uttrycker sig bland annat i att en man med samma tjänst som en kvinna tjänar i genomsnitt 16 procent mer vilket motsvarar ett lönegap på 2,8 miljoner kronor under en livstid. Att 10,7 procent av Sveriges kvinnor utsatts för sexualbrott jämfört med 1,6 procent av männen.”

Att kalla det ett förtryck är för starka ord. Att vara del av en grupp som genomsnittligen är något missunnad gentemot en annan är mer pricksäkert. Lönegapet, så som jag förstått statistiken, grundar sig framför allt på valet som människor gör. Kvinnor är i större utsträckning än männen föräldralediga och preferensen för vem i familjen som ska låta bli att jobba vid vård av sjukt barn gissar jag också ofta är något som faller – eller föredras – av kvinnan.

Vill man som kvinna föregå med gott exempel i lönestatistiken: skaffa inte barn. Eller som man; ta ut mer föräldraledighet. Men i kort, det handlar om personliga val och du som kvinna kommer inte automatiskt tjäna mindre än dina manliga kollegor. Att säga något sådant vore att inte förstå statistik.

Vad gäller sexualbrotten så är statistiken olycklig. Men man ska komma ihåg att rapporten från BRÅ baseras på självupplevelse och inte polisanmälda eller konstaterade händelser. Att dra slutsatsen från statistiken att 10,7% av Sveriges kvinnor 2017 utsatts för sexualbrott håller inte. Vad gäller mäns upplevelse av sexualbrott tror jag att upplevelsen vad som räknas som ett övergrepp eller övertramp är annorlunda, både som förövare och offer, vilket bidrar till båda sidor av statistikens ojämlikhet.

”Denna statistik visar att kvinnor och män inte lever på lika villkor. Men en sak kan jag lova er, vi har kämpat och kommer att fortsätta kämpa. Vi kommer att ta kampen mot förtrycket och för jämställdheten till den dag då patriarkatet faller. ”

Ja, det finns skillnader. Men det finns en baksida med dessa typer av kamptexter. De saknar enande förmåga. Det illa definierade patriarkatet blir en sorts mytologisk tankefigur som leder tanken till allt mellan en konspiratorisk pakt män emellan att hålla kvinnor vid sidan, till en sorts vag upplevelse av det ena könets orättvist koncentrerade makt i miljöerna där man själv vistas eller blickar. Män, oavsett hur jämställdhetstänkande de är, blir fiende kombattanter i egenskap av sitt kön – antagonister och förhalare av det utopiska, lika illa definierade, jämställda samhället som kvinnan ensam kan fostra fram.

Min slutsats blir gång på gång att det är okej att vara manshatare och radikal. Vi är radikala av en anledning. Och till alla män där ute, agera nu! Ta kampen ni med, jag kan lova att ni inte kommer att ångra er!

Ett exempel på vad jag menar. Det finns en inbyggd motsägelse att säga att man är för jämställdhet samtidigt som man medger sig ha en antagonistisk syn på den andre.

Men visst, jag tror alldeles säkert att du, likt andra feminister i din omgivning, är radikala av en anledning. Men jag är oroad för att den anledningen är dålig, illa underbyggd.

Uppmaningen på slutet saknar bett. Varför ska män, som du hatar, vara intresserade av att ta sig an din kamp? Om inte annat är dessa texter precis det bränsle som behövs för att sprida en dålig magkänsla kring den samtida feminismen.