Kategoriarkiv: Åsikter/debatt

En tanke kring greta-kritiken

I den till synes outtröttliga miljödiskussionens bakvatten följer metadiskussionen kring Greta Thunberg, en person vars systemtrots förkroppsligat mycket av samtidens miljöaktivism. Senaste veckorna har kritiken mot henne kritiserats i ett par skriverier i de stora dagstidningarna. På ett sätt som har fog för sig, men min upplevelse är att den mer bitska kritiken mot Greta inte handlar om henne utan det system, det etablissemang, som gjort henne till en utdragen minutkändis.

Vad jag ser är en ung person som gör det som hon upplever förväntas av en ung generation som jagats upp med en nattsvart framtidsberättelse. Där den globala ekologiska balansen lever på knivspetsen och en där världen kommer utplånas om vi som art inte slutar med vad som är en grund för vår moderna, globala kommers. En slätstruken ung person som inte säger något som inte alla redan känner till, som håller sig inom de förväntade narrativa ramarna och vars ständigt allvarsamma min som gör henne till en naturlig redaktionsfavorit.

En lättsåld persona som också har en inbyggd försvarsmekanism: sin ringa ålder. Att en vuxen människa skulle avstå från sina plikter för att ställa sig med plakat ute på gatan skulle ses som oansvarigt, eller töntigt, och inte ges någon som helst uppmärksamhet. Men när ett barn skolstrejkar för att rädda världen, på villkor att hon gör sig bra i bild, är chanserna till framgång till synes goda.

Det handlar alltså inte om Greta, utan om det orimliga upphöjande av henne. Det ständigt forcerade leendet och applåderna som följer när hennes namn nämns. Det populistiska spelet där hon bjuds in till politiker och lobbyister för att kunna höja deras PR-poäng när alla möten av betydelse ivrigt och okritiskt kablas ut i tidningar överallt i Sverige. Ett cyniskt spel där Greta är en socialmedial lajk-maskin. Är du en inflytelserik person eller organisation som har miljöarbetet bland dina 20-i-topp viktigaste frågor? Bjud in Greta! Billigare nationell reklamplats kommer du inte få. Ett entourage av kameramän medföljer utan extra kostnad! Ring nu!

Jag förstår medielogiken. Greta är en tacksam person att skriva om och någon som läsarna tycks vilja följa, samt i den utsträckningen hon gör sig kontroversiell: genererar användaraktivitet på tidningssidornas kommentarsektioner. Men det hela känns som ett jippo där det jagas efter messiaskaraktärer i kioskjournalistisk anda. Man hittade en ung tjej med allvarsam min som övat in samtidens miljöevangelium och halleluja, redaktionerna är garanterade dagliga paketeringsmaterial i form av Greta-artiklar. När läsarna börjat tröttna, eller kritikerna börjat slå i kastrullerna, vips har redaktionen nu dubbelt så mycket att skriva om.

Replik: Kristdemokratisk statistikjonglering

Kort kommentar riktad mot en debattartikel signerad Ebba Busch Thor publicerad i Svenska Dagbladet (05/04-19) ”80 000 kvinnor per år hade sluppit bli offer”. Kritiken gäller huvudsakligen det cyniska utnyttjandet av statistik.

”Enligt Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning drabbades mer än var tredje ung kvinna av sexualbrott under det gångna året. Nästan var tionde ung kvinna blev offer för ett allvarligt sexualbrott – alltså försök till eller fullbordad våldtäkt.”

Nej, det stämmer inte. Nationella trygghetsundersökning baseras på självupplevelse och inte på bekräftade eller polisanmälda fall. Sedan, så här lyder frågan BRÅ ställer i sin enkät:

”Ofredade, tvingade eller angrep någon dig sexuellt under förra året (2017)? Det kan till exempel handla om sexuella kränkande kommentarer i tal eller skrift eller att någon tafsat på dig, tvingat dig till en sexuell handling eller våldtagit dig. Det kan ha hänt hemma, i skolan, på arbetsplatsen, på internet eller på annan plats.”

Nationella trygghetsundersökningen 2018 sida 55

Notera det breda spannet. Det handlar alltså om allt mellan kränkande kommentarer till våldtäkt. Slutsatsen Ebba Busch Thor drar blir alltså helt fel utifrån statistiken den vilar på.

Senare i samma debattartikel framkommer en annan siffra:

”Siffrorna blir lätt abstrakta. Men det finns ungefär 4 miljoner kvinnor över 15 år i landet. När 2,3 procent av dem utsätts för försök till eller fullbordad våldtäkt innebär det att ungefär 100 000 drabbas. På ett år. Så illa är det nu.”

Handlade det inte om en dryg tiondel av kvinnorna precis? Men ja, 2,3% av kvinnorna som svarat på enkäten angav att de varit utsatta för grova sexuella övergrepp under 2017. Se Nationella trygghetsundersökningen sida 62.

Som vanligt finns det en del saker att ha i åtanke när statistik presenteras på detta sättet. I och med att resultatet är baserat på enkätsvar finns det en risk att pågående samhällsdebatter kan prägla enkätsvaren – och att de som känner sig frustrerade eller i övrigt påverkade är särskilt benägna att svara på enkäten, vilket blåser upp svarsresultatet.

Med det sagt är Nationella trygghetsundersökning ett nyttigt diskussionsunderlag. Men låt oss inte gå över styr i slutsatserna i sådan utsträckning att vi hittar på egna tolkningar av statistikens innebörd.

Replik: Patriarkala tankespöken

Idag läste jag en insändare på Göteborgsposten med feminism som tema, titel ”skäl att största patrikatatet” (GP 04/04-19).

En kort kampskrift skriven i en anda kanske mer lämpad för sociala medier än mer offentliga kanaler genom att texten är skriven som ett signalbloss för likasinnade. Någon sorts öppning till att övertyga andra eller skänka förståelse för sin sak görs inte.

”[…] männen som våldtar, misshandlar och trakasserar kvinnor får inte frågan om de är kvinnohatare. De behandlas inte som sexister eller brottslingar.”

Vänta lite, så våldtäktsmän och kvinnomisshandlare behandlas inte som brottslingar? De står bara lite högre i kurs än pedofiler som förgripit sig på barn, samt mördare. Jag gissar att syftet egentligen var att belysa hur misstänkta våldtäktsmän behandlas och hur de, i egenskap av att inte vara dömda (män), kan undkomma allmänhetens vrede. Inte heller det stämmer nödvändigtvis, som vi sett i samband med Metoo där mäns rykten, karriärer och ibland liv raserats efter offentliga anklagelser som inte kunnat styrkas i domstol.

Vad gäller frågan om kvinno- och manshat så tror jag utrymmet för en genuin fråga är klent i mötet med en dömd våldtäktsman eller kvinnomisshandlare. I mötet med en feminist blir frågan mer aktuell då bakom en fasad av uttalad vilja till jämställdhet ligger ibland en toxisk bitterhet mot mannen, männen, som kvinnans antagonist och skaver.

”Faktum är, som vi redan vet, att kvinnor lever under förtryck. Ett förtryck byggt på mäns makt. Detta förtryck uttrycker sig bland annat i att en man med samma tjänst som en kvinna tjänar i genomsnitt 16 procent mer vilket motsvarar ett lönegap på 2,8 miljoner kronor under en livstid. Att 10,7 procent av Sveriges kvinnor utsatts för sexualbrott jämfört med 1,6 procent av männen.”

Att kalla det ett förtryck är för starka ord. Att vara del av en grupp som genomsnittligen är något missunnad gentemot en annan är mer pricksäkert. Lönegapet, så som jag förstått statistiken, grundar sig framför allt på valet som människor gör. Kvinnor är i större utsträckning än männen föräldralediga och preferensen för vem i familjen som ska låta bli att jobba vid vård av sjukt barn gissar jag också ofta är något som faller – eller föredras – av kvinnan.

Vill man som kvinna föregå med gott exempel i lönestatistiken: skaffa inte barn. Eller som man; ta ut mer föräldraledighet. Men i kort, det handlar om personliga val och du som kvinna kommer inte automatiskt tjäna mindre än dina manliga kollegor. Att säga något sådant vore att inte förstå statistik.

Vad gäller sexualbrotten så är statistiken olycklig. Men man ska komma ihåg att rapporten från BRÅ baseras på självupplevelse och inte polisanmälda eller konstaterade händelser. Att dra slutsatsen från statistiken att 10,7% av Sveriges kvinnor 2017 utsatts för sexualbrott håller inte. Vad gäller mäns upplevelse av sexualbrott tror jag att upplevelsen vad som räknas som ett övergrepp eller övertramp är annorlunda, både som förövare och offer, vilket bidrar till båda sidor av statistikens ojämlikhet.

”Denna statistik visar att kvinnor och män inte lever på lika villkor. Men en sak kan jag lova er, vi har kämpat och kommer att fortsätta kämpa. Vi kommer att ta kampen mot förtrycket och för jämställdheten till den dag då patriarkatet faller. ”

Ja, det finns skillnader. Men det finns en baksida med dessa typer av kamptexter. De saknar enande förmåga. Det illa definierade patriarkatet blir en sorts mytologisk tankefigur som leder tanken till allt mellan en konspiratorisk pakt män emellan att hålla kvinnor vid sidan, till en sorts vag upplevelse av det ena könets orättvist koncentrerade makt i miljöerna där man själv vistas eller blickar. Män, oavsett hur jämställdhetstänkande de är, blir fiende kombattanter i egenskap av sitt kön – antagonister och förhalare av det utopiska, lika illa definierade, jämställda samhället som kvinnan ensam kan fostra fram.

Min slutsats blir gång på gång att det är okej att vara manshatare och radikal. Vi är radikala av en anledning. Och till alla män där ute, agera nu! Ta kampen ni med, jag kan lova att ni inte kommer att ångra er!

Ett exempel på vad jag menar. Det finns en inbyggd motsägelse att säga att man är för jämställdhet samtidigt som man medger sig ha en antagonistisk syn på den andre.

Men visst, jag tror alldeles säkert att du, likt andra feminister i din omgivning, är radikala av en anledning. Men jag är oroad för att den anledningen är dålig, illa underbyggd.

Uppmaningen på slutet saknar bett. Varför ska män, som du hatar, vara intresserade av att ta sig an din kamp? Om inte annat är dessa texter precis det bränsle som behövs för att sprida en dålig magkänsla kring den samtida feminismen.

Ring P1: Låt militären ta över

I dagens Ring P1 ringde en englands-svensk, Willmut, in ungefär halvvägs in i programmet med en beklagan kring Brexit. Han tyckte det var pinsamt hur parlamentarikerna hanterade brexit och hur deras agerande gjort England till åtlöje i världen. Landet vars forna glans redan är särgad.

Hans förslag på en lösning på situationen i parliamentet var att låta militären ta över i vad han kallade en mjuk militärkupp. Varje fråga kring hur detta skulle lösa problemen möttes av en axelryckningens hänvisning till ”vi vet inte förrän vi provat” .

Detta representerar en märklig syn på demokrati. En där demokratin reduceras ned till en process godkänd bara så länge dess utfall inte rör till landets anseende och/eller levererar skyndsamma resultat. Och där demokratin ses som förbrukad när landets folkvalda hamnar i en svår situation som bjuder in till retsamma skriverier.

Medan förslaget Willmut kom med är klart mer radikalt än de flesta andra jag hört så känns själva den underliggande tanken igen även bitvis i Sverige. Dels har vi stolligheterna enskilda i miljörörelsen kommit med där demokratin ses genom sin tröghet som människans förgörare till skillnad från en effektiv miljö-diktatur. Men det fanns även en hel del missnöje efter senaste valet, där tiden mellan valslut och en ny regering på plats bjöd upp till diskussioner om nedrustad demokrati med siktet på elitestyre istället.

I England precis som i Sverige: låt demokratin vara långsam och bitvis dramatisk och svår att parodera. Den uttryckta viljan att byta ut den mot en auktoritär stat ser jag som villfarelser sprungna ur en barnslig aningslöshet till hur ickedemokratier fungerar, eller snarare hur de inte fungerar, och hur det är att leva i ett samhälle där medborgaren är förpassad till åskadare.

Kort tanke om pisa-undersökningarna

De senaste årens diskussioner om svenska skolan tycks i stor utsträckning utgå från Pisa-undersökningsresultaten som diskussionsunderlag. Där Sverige mellan varven legat förhållandevis dåligt till. Dels i relation till våra grannländer men också vår forna placering.

I brist på fler internationella tester är det svårt att jämföra skolresultaten. Med alla olika regelsystem, kriterier och betygskultur som råder bara inom Europa. Så det är lätt att förstå varför Pisa-undersökningen blir så viktig i den offentliga diskussionen.

Men jag tänker mig undersökningen från ett elevperspektiv. Som elev förväntas du strategiskt ta dig genom skolan med så bra betyg för så låg insats som möjligt. Välj bort svaga ämnen, satsa på de starka – få så god avkastning av studietiden som möjligt, vad gäller betyg. Plötsligt kommer en Pisa-undersökning som inte bidrar till elevens betyg.

Varför ska en elev bry sig om att leverera på en Pisa-undersökning?

Kan betygsfokuseringen ironiskt nog vara delansvarig till den svaga Pisa-undersökningsprestationen på senare år?

ROBOTISERAD SEXUALMORALISM

I en insändare till Dagens Nyheter uppmanar Albin Torstensson till reglering vad gäller sexrobotar för att minska dess skadliga potential. Men vad är egentligen problemet?

Om vi börjar med själva produkten; enklare motoriserade robotar iklädda syntetiskt material liknande hud med olika anatomiska öppningar eller utskjutande delar som ska likna könsorgan hos en människa. Oftast tycks de ta form av människoliknande kvinnofigurer. Kan, beroende på kundernas önskemål, skeppas med vissa förprogrammerade fetischistiska inslag, såsom ett motstånds- eller våldtäktsläge. Robotarna tillverkas i liten skala och är därför i sin natur väl anpassliga för enskilda kunders preferenser.

Prislapp: enligt Abyss Creation, som Dagens Nyheter träffade i början av februari, sisådär 140 000 kronor.

En produkt med en prislapp som får mig att tro att de enda gångerna vi kommer se eller höras talas om robotarna är i intervjuer med tillverkarna och debattinlägg från bekymrade. Att tro att dessa produkter kommer bli var mans äga, ens med av produktens natur låga andrahandsvärde, är inte troligt.

Finns det behov för reglering i rädsla om att dessa robotar kommer förändra och försämra relationen mellan män och kvinnor i Sverige? Jag ser inga sådana tecken. Inte ens på de kontroversiella punkterna som dominerar diskussionen kring ämnet; våldtäktslägena. Människor kan skilja på verklighet och fantasi. Det finns många nivåer av dessa inslag i ömsesidiga relationer, alltså våldtäktsfantasier och rollspel. Fantasier, handling och övergrepp är olika saker och jag vägrar tro att detta är så främmande att staten behöver kliva in för att inte människor ska missta en programmerad robot med en levande människa oavsett sammanhang.

Människan är en sexuellt art med en stor sexuell pluralitet och nyfikenhet. Att försöka moralisera, eller reglera i lag, dess sexuella uttryck i en miljö som inte drabbar en ovillig, eller i övrigt, tredje part är vare sig konstruktivt eller hjälpsamt. Att ha våldtäktsfantasier, var än i scenariot man dras, är inte samma sak som att vara benägen, eller alls i riskzonen, för att begå övergrepp.

Om inte annat brukar man säga att de som sysslar med BDSM antagligen är människorna med bäst känsla för samtycke i sexuella sammanhang som går att finna. Helt enkelt eftersom dom tvingas tala om samtyckets villkor och begränsningar på en nivå högre än de flesta andra.

”Att inte vara förberedd och ha svar på dessa frågor [sexdockornas inställningar och eventuella dockbordeller] lämnar det öppet till marknaden att styra. Den fria marknaden bör knappast vara den som avgör moraliska frågor.”

Det är inte heller statens roll att avgöra moraliska frågor. Statens uppdrag är i detta sammanhang att stifta lagar som begränsar den yttre gränsen för människors handlande – med mål att skapa goda förutsättningar för samspel i samhället.

Nej. Jag ser ingenting som pekar på ett behov av reglering. Hela diskussionen luktar unket av den gamla skolans dogmatiska sexnegativism som smittat av sig på mer samtida tankegångar kring en förenklad syn på sex och sexualitet.

Omgiven av Idioter

En kort serie tankar kring ”Omgiven av Idioter”. Som jag gav upp på efter ha läst sisådär hundra sidor.

Såhär skrev jag på Boktipset:
En långrandig, pladdrig bok som utan alla upprepningar skulle bli tunn nog att delas ut som ett flygblad. Jag gav upp ungefär hundra sidor in då jag fick nog av alla töntiga anekdoter och ständiga upprepningar.

De fyra personlighetstyperna som boken tar upp tror jag inte har någon vetenskaplig grundning och gör sig inte heller speciellt intressant ens som ett tankeunderlag – mer än kanske som en enkel öppning mot tanken att människor tänker och hanterar situationer olika. En trivial observation som alla läskunniga i någon utsträckning redan torde vara varse.

Jag vet inte riktigt om jag skulle våga rekommendera boken till någon. Min första tanke var att boken kanske är ämnad mer åt personer som inte haft någon grundning i psykologiämnet, ens i grundskolan, men å andra sidan så är det just där boken riskerar göra mest skada. Bokens låga pris och lättförstådda språk är värt att nämna på pluskontot för vad det är värt.


Vad gäller den påstådda vetenskapen i boken så känns hela färgläran mig främmande. När jag läste boken hade jag inte ännu tagit del av vad bokens kritiker skrivit. Arketyperna för de fyra olika färgerna kändes som tecknade figurer och även med idén om överlappningar mellan färgerna finns det egentligen ingenting att ta med sig då människans inställning rimligtvis påverkas av situation, miljö, i grupp social sammansättning, sinnesstämningar och en mängd andra faktorer. Något som kanske tas upp senare i boken – men som jag tvekar till, då det riskerar underminera predikans kärna.

Mitt intryck av boken gjordes inte bättre av att jag precis innan läst klart familjen Roslings ”Factfulness”. En bok som dels är välskriven och som använder anekdoter på ett effektfullt sätt för att tydligt illustrera och konkretisera berörda ämnen. Medan Omgiven av Idioter tycks vara en samling töntiga anekdoter som används likt paketeringsmaterial för att fluffa upp bokens annars smala innehåll.

De många anekdoterna får mig också att bli orolig för motivet till boken. Någonstans känns det som bokens syfte är att stylta upp författarens karriär som någon form av beteendevetare eller personlighets-alltiallo expert. Se bara så många personer och fina chefer som författaren jobbat med och skriver om! Där en bokpublikation blir en merit i sig självt, en försäljningsframgång en ännu större som medför inflytande hos lekmän, vare sig privatpersoner eller myndighetspersoner, som i sig ingjuter auktoritet.

Jag avslutar som jag gjorde i min Boktipset-recension: mycket papper och trycksvärta för pengarna (åtminstone för pocketutgåvan), men jag vet inte om boken kan rekommenderas någon. För den som är helt främmande psykologiämnet eller beteendekunskap är detta fel ställe att börja. Vuxna och unga är väl bekanta med att människor är olika och behöver inte 304 sidors läsning för att förstå detta – och på köpet anamma ovetenskaplig dravel i horoskopliknande fason.