Kategoriarkiv: Debatt

Debattreplik: Inför Tiggeriförbud

Replik på Erik Samuelssons debattartikel Alingsås Tidning (23/4-19) ”Slopa tiggeriförbudet!”.

I takt med att de östeuropeiska tiggarna blivit ett naturligt, men oönskat, inslag i många svenskars vardag har attityderna gentemot dessa också skiftat. Fientligheten mot tiggeriet blandas allt för ofta ihop med fientlighet mot tiggarna. Väsentlig skillnad. Frågan är större än att med någon heder i behåll reduceras till en moralistisk teaterpjäs där den svage östeuropén sitter med sin kopp i ett landskap omslutet av de beskyddande medmänniskorna i hopplös kamp mot de allt starkare, ondskefulla rasisterna.

Först, för att nämna ordningsföreskrifternas påföljd är inte ordningsmaktens första vapen böter, utan avvisning. En tydlig markering från samhällets sida. Vidare antar jag att Alingsås ordningsföreskrifter Paragraf 10 var ämnad att beröra framför allt insamling utövad av organisationer, med syfte att ge verktyg för att filtrera bort och bekämpa bedrägliga insamlingar för att undvika att allmänheten vilseleds.

För det andra är det känsloladdade narrativet fel. De östeuropéer som tigger i Sverige är inte våra fattiga, utan främst Rumäniens och Bulgariens fattiga. Oönskade som länderna med stor glädje ser lämna gränsen vidare ut mot kontinenten. Ett problem mindre för korrupta Östeuropa. Medan svenskarna sänder signaler för dessa människor att ta sig hit genom allmänt hövligt bemötande, inkluderande organisationer och medborgerlig generositet. Sveriges utrymme att sätta press på Östeuropas socialpolitiska synder sjunker i takt med att vi låter tiggarna stanna här samtidigt som den politiska viljan att få bort tiggarna är svag. Ord och handling krockar. Vi avlastar östländernas sociala bördor och pratar om deras ansvar när vi samtidigt väljer en väg utan hopp till förändring.

Vidare bidrar ett tiggeriberoende till just det samhälle vi byggt för att slippa. Där samhällets resursfördelning sker främst på statlig eller kommunal nivå för att undvika att människor lever på nåder av allmänhetens privata nycker.

Jag förstår att många upplever stödet till utländska tiggare i Sverige som ett etiskt ställningstagande för den svage. Men det är ett stöd som har konsekvenser. Dels genom att människor utan egen försörjning blir kvar i landet utanför myndigheternas radar, attraktiva byten för kriminella. Men också för de ökade samhällskostnaderna i form av kostsamma avhysningar och saneringar av olagliga eller olämpliga bosättningar. Samt en hårdnande konkurrens mellan hemlösa och tiggare, där våra svenska hemlösa upplever sig förbisedda av våra myndigheter när härbärgen och sociala satsningar sprids ut tunnare mellan fler mottagare.

Men också mer svårfångade ting som ofta brukar avfärdas som den privilegierade människans klagan; en sänkt trygghetskänsla och sänkt tilltro till myndigheterna både i Sverige och Europa. Samt den känsla som Erik skriver om; en känsla av orättvisa, en upplevelse av en människofientlig samtid som i detta fall kommer till ytan genom att andra länders misslyckade socialpolitik gör sig påminda i form av dess utsatta som tar sig till Sverige.

Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt många andra europeiska länder, inför ett närmast unisont kommunalt tiggeriförbud eller en öppning åt ett förbud i hela nationen. Först då kan vi på allvar sätta press på staterna som genom medveten politik eller likgiltighet orsakar den odrägliga situation där medborgare upplever sig behöva lämna familjen i omgångar för att tigga hundratals mil hemifrån. Att linda in frågan i pseudo-humanistisk skrud och mena på att fortsätta med dagens status quo vore ett slag för rättvisan och mänskligheten är förvillelse. Där viljan att göra gott istället bidrar cementera orättvisorna man önskar råda bot på.


Kort tanke om pisa-undersökningarna

De senaste årens diskussioner om svenska skolan tycks i stor utsträckning utgå från Pisa-undersökningsresultaten som diskussionsunderlag. Där Sverige mellan varven legat förhållandevis dåligt till. Dels i relation till våra grannländer men också vår forna placering.

I brist på fler internationella tester är det svårt att jämföra skolresultaten. Med alla olika regelsystem, kriterier och betygskultur som råder bara inom Europa. Så det är lätt att förstå varför Pisa-undersökningen blir så viktig i den offentliga diskussionen.

Men jag tänker mig undersökningen från ett elevperspektiv. Som elev förväntas du strategiskt ta dig genom skolan med så bra betyg för så låg insats som möjligt. Välj bort svaga ämnen, satsa på de starka – få så god avkastning av studietiden som möjligt, vad gäller betyg. Plötsligt kommer en Pisa-undersökning som inte bidrar till elevens betyg.

Varför ska en elev bry sig om att leverera på en Pisa-undersökning?

Kan betygsfokuseringen ironiskt nog vara delansvarig till den svaga Pisa-undersökningsprestationen på senare år?

ROBOTISERAD SEXUALMORALISM

I en insändare till Dagens Nyheter uppmanar Albin Torstensson till reglering vad gäller sexrobotar för att minska dess skadliga potential. Men vad är egentligen problemet?

Om vi börjar med själva produkten; enklare motoriserade robotar iklädda syntetiskt material liknande hud med olika anatomiska öppningar eller utskjutande delar som ska likna könsorgan hos en människa. Oftast tycks de ta form av människoliknande kvinnofigurer. Kan, beroende på kundernas önskemål, skeppas med vissa förprogrammerade fetischistiska inslag, såsom ett motstånds- eller våldtäktsläge. Robotarna tillverkas i liten skala och är därför i sin natur väl anpassliga för enskilda kunders preferenser.

Prislapp: enligt Abyss Creation, som Dagens Nyheter träffade i början av februari, sisådär 140 000 kronor.

En produkt med en prislapp som får mig att tro att de enda gångerna vi kommer se eller höras talas om robotarna är i intervjuer med tillverkarna och debattinlägg från bekymrade. Att tro att dessa produkter kommer bli var mans äga, ens med av produktens natur låga andrahandsvärde, är inte troligt.

Finns det behov för reglering i rädsla om att dessa robotar kommer förändra och försämra relationen mellan män och kvinnor i Sverige? Jag ser inga sådana tecken. Inte ens på de kontroversiella punkterna som dominerar diskussionen kring ämnet; våldtäktslägena. Människor kan skilja på verklighet och fantasi. Det finns många nivåer av dessa inslag i ömsesidiga relationer, alltså våldtäktsfantasier och rollspel. Fantasier, handling och övergrepp är olika saker och jag vägrar tro att detta är så främmande att staten behöver kliva in för att inte människor ska missta en programmerad robot med en levande människa oavsett sammanhang.

Människan är en sexuellt art med en stor sexuell pluralitet och nyfikenhet. Att försöka moralisera, eller reglera i lag, dess sexuella uttryck i en miljö som inte drabbar en ovillig, eller i övrigt, tredje part är vare sig konstruktivt eller hjälpsamt. Att ha våldtäktsfantasier, var än i scenariot man dras, är inte samma sak som att vara benägen, eller alls i riskzonen, för att begå övergrepp.

Om inte annat brukar man säga att de som sysslar med BDSM antagligen är människorna med bäst känsla för samtycke i sexuella sammanhang som går att finna. Helt enkelt eftersom dom tvingas tala om samtyckets villkor och begränsningar på en nivå högre än de flesta andra.

”Att inte vara förberedd och ha svar på dessa frågor [sexdockornas inställningar och eventuella dockbordeller] lämnar det öppet till marknaden att styra. Den fria marknaden bör knappast vara den som avgör moraliska frågor.”

Det är inte heller statens roll att avgöra moraliska frågor. Statens uppdrag är i detta sammanhang att stifta lagar som begränsar den yttre gränsen för människors handlande – med mål att skapa goda förutsättningar för samspel i samhället.

Nej. Jag ser ingenting som pekar på ett behov av reglering. Hela diskussionen luktar unket av den gamla skolans dogmatiska sexnegativism som smittat av sig på mer samtida tankegångar kring en förenklad syn på sex och sexualitet.

Debattreplik: Ge inte kristna rörelsen inflytande över asylhandläggningen.

I Dagens Nyheter publicerades igår, 15 december, Sveriges kristna råd en debattartikel rörande konverterande flyktingars asylhandläggning. Där grundbulten, i korta drag, handlar om Migrationsverkets enligt rådet märkliga och bitvisa oförståelse inför frågan om konversionens spel och dess påverkan av säkerheten för den asylsökande vid avslag.

Rent krasst är min upplevelse av den kristna rörelsens inblandning i de senaste årens flyktingsituation en i stort icke-önskvärd sådan. Medan många inom både Svenska Kyrkan och olika frikyrkliga organisationer intresserat sig i frågan utifrån ett humanistiskt och inte nödvändigtvis alls religiöst perspektiv så blir den religiösa organisationens inblandning lätt en komplicerad soppa som i ett större perspektiv känns töntigt aktivistisk.

De kristna organisationerna ser ett rekryteringsmässigt guldläge med mängder av utsatta människor de kan göra anspråk på. Förstärkt av det faktum att många av de flyktingar som nått Sverige kommer från teokratiska eller islamistiskt nedkörda länder. Vari religion inte bara är kultur – utan kommer som dekret från stat eller regim och som kontrolleras och upprätthålls med perverterad och total iver. Staten och religionen blir odelbara. Där korset på den svenska flaggan blir ett uttryck för Sverige som ett kristet land där kristna regerar. Kyrkorna får en oförskämt stor upplevd auktoritet.

En sorts auktoritet Sveriges kristna råd tycks vilja inte bara spela på i den den charadlek som religionen är – utan också låta ens omdöme, skriverier och ceremonier ha större vikt i Migrationsverket, en statlig myndighets, beslutsfattning. För, som de argumenterar i sin debattartikel, att konverterade asylsökandes hotbild – på grund av sin konvertering – förändras. Vilket i många fall med asylsökande från islamistiska delar av Afrika och Mellanöstern översätts till en förstärkt hotbild.

Medan det finns anledning att Migrationsverkets uppfattning om religion och dess praktik kan och bör ses över så tror jag myndighetens handläggare har nog med hastiga direktiv att förhålla sig till. Efter några turbulenta år tror jag det kan vara på sin plats att undvika att lasta myndigheten ytterligare. Utan bör istället ges tid arbetandes med rådande regelverk.

Att asylsökande skulle ges särskilt förmånlig handläggning vid konverteringar vore ett stort misstag. Det kan helt enkelt inte vara rimligt att asylsökande som kommer till Sverige medvetet under handläggningen ska arbeta mot att bygga upp en större hotbild i hemlandet i jakt på bättre asylmöjligheter. Inte heller bör deltagande i särskilda lekar och ceremonier ha påverkan i asylhandläggningen som rimligtvis ska fokusera på den enskilde asylsökandes skyddsbehov i den grad skyddsbehovet kan anses vara trovärdigt underbyggt.