Kategoriarkiv: Fotoutrustning

Tamron 45mm 1.8 VC

Tamrons senaste serie något så ovanligt som bildstabiliserade normalobjektiv varav ett 35mm och ett 45mm tycks ha både snirklat sig in under radarn för många men tydligt delat upp uppfattningarna och åsikterna hos dom som sneglat objektivtillverkarens håll. 45mm 1.8 VC har tolkats som allt mellan töntig pretention från Tamrons håll till en händig, symbolisk kompromiss mellan brännvidden 35- och 50mm. Med ett listpris på nästan 7 000:- är 45:an ett tufft piller att svälja. Särskilt när kameratillverkarnas egna normalvinklar är superbilliga – men förvisso ofta kraftigt utdaterade.

Alla bilder i artikeln har efterarbetats något i Capture One 10.

Nikon D5 – 45mm 1,8 @ f3.2 – 1/160 – ISO-900

Första intrycket av Tamrons kontroversiella 45:a är generellt goda. Med en objektivkropp i metall, men med ett ganska lätt, luftigt intryck. På cirka 450 gram är objektivet en ganska nätt grej jämfört med Sigmas dubbelt så tunga närmaste, men ljusstarkare, motsvarighet; Sigma 50mm 1.4 Art.

Fokusringen är väldämpad och okej att ha att göra med. Irriterande nog hoppar Tamron mellan vilket håll fokusringen roteras mellan sina olika objektiv. På det här objektivet roteras fokusringen motsatt riktning mot Nikon.

Bildstabiliseringen är väldigt effektiv. Jag har lyckats få skarpa bilder med 1/8-sekunds exponeringstid med god tillförlitlighet. Sökarbilden upplevs stabil även när bildstabiliseringen precis kör igång.

Autofokusmotorn är nog objektivets större problemområde. Medan objektivet har fungerat pricksäkert på mina hittills testade D5, D750 och D800 så beter sig autofokusen lite märkligt, rent mekaniskt. Där motorn inte tycks ha tillräckligt vridmoment för att få jämn rytm, utan istället segar sig autofokusen första ögonblicket för att sedan sakta få upp momentum och gå något snabbare men aldrig bli snabbare än rätt långsam. Med den korta närgränsen finns det ett stort fokusspann att söka sig genom, så det kan ta udda lång tid att gå från närgräns till oändlighet också av den anledning.

En märklighet som säkert kan störa, även om jag upplevd objektivet som tillräckligt snabbt i vardagliga sammanhang samt ett och annat airsoftspel.

Nikon D5 – 45mm 1,8 @ 1.8 1/500 – ISO-1800
Medan autofokusmotorn är ganska långsam så funkade följande fokus ganska bra under de lugnare, smygande bitarna av ett airsoftspel i Borås.

En uppskattad detalj är hur insjunket i objektivhuset frontelementet är. Väldigt händigt när objektivet är ute i regn eller snö, då droppar och snöflingor mer sällan träffar frontelementet – särskilt med den inkluderade motljusskyddet monterat. Även om det också gör objektivet något längre än det nödvändigtvis behövt vara. Frontelementet har vattenavstötande beläggning, ännu ett bonuspoäng för objektivets lämplighet ute i lite väder.

Nikon D5 – 45mm 1,8 @ 1.8 – 1/250 – ISO-2800
Fotat ute en stormig och emellanåt regnig Göteborgskväll i december. Inga problem med regn på frontelementet och tillsammans med en Nikon D5 var jag aldrig orolig över vätan.

Bildkvalitet

Mittenskärpan är godkänd på full öppning. Inte mycket sämre än vad jag påminner mig av Sigma 50mm 1.4 Art.

På full öppning kan man ganska ofta hitta en del färgfel, kromatisk aberration. Dels i fokusplanet men också i kontrastrika delar av bakgrunden, på en nivå högre än några andra moderna objektiv jag kan påminna mig ha testat, bara något bättre än min gamla Nikon 35mm 1.8G DX.

D750 – 45mm 1.8 @ 1.8 – 1/320 – ISO-100

För- och bakgrundsoskärpan, särskilt vid den fördelaktigt korta närgränsen, är allmänt bra. Oskärpecirklarna ser helt OK ut och blir försiktigt citronformade utmed bildkanten, men lider i kontrastrika situationer av en ytterring av färgfel, ofta i grönt. Skärpetransitionen, som jag väljer att kalla övergången mellan skärpa till oskärpa, är rätt naturlig och följsam.

Nikon D5 – 45mm 1,8 @1.8 – 1/1250 – ISO-100

Slutord

För listpriset på 7 000:- kan jag tycka att Tamron erbjuder en ganska tveksam proposition. Särskilt när Sigma säljer sin fina 50mm 1.4 Art för ett lägre pris. Plockar man däremot Tamron:en under någon av de till synes årliga kampanjerna, där priset ibland rasar ned mot 4 000:-, finns det en god affär att göra. Hade Tamron lyckats få ned det rekommenderade priset till sisådär 5000:- (eller varför inte 4500:-?) tror jag detta objektivet kunnat bli något som kan tilltala en stor kundgrupp. Främst de som inte nöjer sig med Nikons urgamla, men tillika urbilliga, F1.8-normalvinklar – men som idag antagligen hellre satsar på det säkra kortet Sigma 50 1.4 Art hellre än att betala mer för Tamrons knepiga alltiallo.

Medan Tamron inte erbjuder samma ljusstyrka som den närmaste konkurrenten från Sigma så har Tamron en något mer allsidig produkt. Med viss vädertätning, effektiv bildstabilisering, kort närgräns med god förstorningsgrad och, i min upplevelse, betydligt bättre autofokus-pricksäkerhet. Men i och med att det rekommenderade priset är så högt är det svårt att rekommendera objektivet rätt och slätt.

Fujinon 90mm F2

Det har gått lite drygt ett och ett halvt år sedan jag gav mig in på att köra Fujifilm som vardagssystem vid sidan om min befintliga Nikon-utrustning. Med den lilla nätta 35mm F2, väl-renderande 56mm 1.2 APD och flexibla 16mm 1.4 som turats om att sitta monterade på min XT2.

Men jag har en fallenhet för telefoto så Fujis 90mm har sedan jag först skaffade systemet varit intressant. Särskilt när de omdömen objektivet fått varit så överväldigande positiva.

Alla bilder i artikeln har efterarbetats något i Capture One 10.

Första intrycket
Det första som slog mig var hur lätt objektivet var. Jag hade väntat mig en mer substantiell pjäs, då vikten i relation till objektivet storlek är rätt låg. Med det sagt var nog min sinnebild något mer i stil med en 135mm F2 till småbild, vilket är ett annat djur. Hanteringsmässigt och bildkvalitetsmässigt tyckte jag också objektivet slog ett par steg under mina, förvisso uppblåsta, förväntningar. Med bara bra autofokushastighet och inte riktigt de speciella bildkvalitetsegenskaper jag hade tänkt mig, med hyfsat djupt fokusdjup även vidöppen bländare och med få karaktärsgivande, designade optiska fel.

Allt som allt kan man säga att mina förväntningar var skyhöga, och allt för mycket influerade av internet-recensioner utan tydliga referensramar. Men allt eftersom jag tog med objektivet ut de kommande veckorna hittade jag desto fler positiva egenskaper, där den nätta vikten också varit en välkommen bonus.

—-

Omdöme i helhet

Att prata skärpa tycker jag är rätt tråkigt, då det är en egenskap som i allt för stor utsträckning tar över diskussionen om objektivegenskaper i allmänhet. De flesta moderna objektiv står sig någonstans mellan skarpa och superskarpa. En nyans som inte är sådär jättespännande, särskilt inte då många ändå fixar skärpeinställningar digital i efterhand för att gå från just skarpt till superskarpt.

Men Fujis 90mm-objektiv är skarpt. Något skarpare än 56mm 1.2 (APD). Det största hindret tycker jag nog fortfarande är själva kamerasystemet. Visst för att spegellösa kameror har god pricksäkerhet i sin autofokus, men jag saknar ständigt att kunna köra med bakknapps-autofokus, likt på en spegelreflexkamera. Men det är nog tankar som lämpar sig bättre för ett eget kamerahusrelaterat inlägg.

jul 27 2018jul 25 2018_1.jpg

Den antagligen bästa egenskapen objektivet besitter, som jag inte hört andra påtala, är den korta närgränsen. Närgränsen är cirka 20cm kortare än min gamla Samyang 135mm F2, en stor skillnad. Vilket lämpar sig bra för extra tajta porträttbilder men också öppnar upp en hel del flexibilitet och frihet. Med vidöppen bländare med fokus inpå närgränsen så kan man helt förinta bakgrunder tills det bara är mjuka färgskiftningar kvar.

aug 07 2018jul 01 2018.jpg

Övriga tankar och observationer

Kluckandet
En sak som ofta nämns när objektivet diskuteras är de flytande elementen som, när objektivet inte är strömsatt, resulterar i ett dovt kluckande ljud när objektivet skakas. Vilket kan vara milt distraherande, särskilt för den som ömmar sin utrustning något särskilt, men som jag inte upplevt som något särskilt problem. Dels för att kluckandet är dovt men också då ljudet bara uppstår när man skakar objektivet i djupled.

AF
Autofokusprestandan är i min uppfattning OK. Vissa tycks beskriva objektivet som otroligt snabbt. Men kanske är det jag som är bortskämd med 70-200mm F2.8-objektiv, Nikons gamla 300mm F2.8G eller Tamrons snabba och billiga 90mm F2.8 Macro – men hastigheten är inte i närheten dessa hastigheter, vilket inte lär förvåna många. I bra ljus flyter autofokusen på bra. I dåligt ljus med en XT2 kryper autofokusen på grund av begränsningar i kamerahuset.

Följande fokus
Jag använder sällan följande fokus på min XT-2. Men för att testa objektivets egenskaper i lite mer action-orienterade miljöer provade jag objektivet under ett airsoftspel i Borås. Inte några idealiska förutsättningar med regn och ganska dåligt ljus men jag blev förvånad efter andelen skarpa, eller under förutsättningarna fullgott skarpa, bilder. Särskilt då bilderna inte upplevdes ha varit skarpa i sökaren när de togs. Här finns det alldeles säkert mycket mer prestanda att hämta för någon som är mer van med systemet och dess hantering för action-foto.

Betydligt bättre resultat än vad jag förväntade mig. Stora pluspoäng för den följande fokusen.

aug 12 2018aug 11 2018_56

Bländarringen
Äntligen tycks Fuji begripa sig på vilken motstånd de ska ha i sina bländarringar. Med ordentliga klick mellan stoppen, bra textur på ringen och ordentligt motstånd så inte bländarinställningarna ändras bara objektivet ligger i väskan. Som referens upplever jag bländarringen att vara något styvare än den annars rätt bra ringen på 35mm F2. Betydligt bättre än den hyfsade ringen till 16mm 1.4 och i en helt annan liga än den på tok för slappa ringen till 56mm 1.2.

jul 17 2018jul 15 2018_2.jpg

—-

Slutord

Allt som allt tycker jag Fuji har hittat en ganska bra kompromiss mellan vikt och prestanda med sin 90mm F2. Till ett rätt bra pris dessutom. För porträtt upplever jag 90mm F2 och 56mm 1.2 skilja rätt minimalt vad gäller bildkvalitet, där främst arbetsavstånd – och förstås ljusstyrkan – skiljer.

För den som kör enbart Fuji och drar sig något åt telefoto-hållet är 90mm F2.0 ett rätt givet val. Medium-telefoto med bra ljusstyrka, lätt vikt och en prislapp ett par steg nättare än 50-140mm F2.8 som blir närmaste konkurrenten.

För min del är jag kluven om jag kommer välja att behålla objektivet med tanke på alla telefoto-objektiv jag har till Nikon. Ett riktigt pryl-dilemma.