Kategoriarkiv: Politik & Religion

Tankar om Jordan Peterson

Psykologiprofessorn, Youtube-kändisen och självhjälpsförfattaren Jordan Peterson är en person som de flesta i nyhets-Sverige vid det här laget antagligen hört namnet på. En person som har en ivrig följarskara på Youtube och som tycks dra stor publik inför sina föreläsningar, nu nyligen också i Sverige.

Men desto mer jag läser om honom desto mindre förstår jag varför han blivit så populär – eller rentav en guru, en idol, en mentor – för många.

Min första upplevelse av Jordan var runtomkring slutet 2014 när han pratade med ett uppjagat gäng tok-feminister utanför en skola i Kanada. Ett inslag i hans samtida karriär som tycks, så som jag förstår tidslinjen, gjort honom populär på nätet. Där många uppskattade när en vuxen man med pondus stod på sig, lät sig bli filmad samtidigt som han som van talare körde över de uppeldade tok-feministerna med sansad retorik med bibehållen upprätt hållning.

Efter det hittade jag hans Youtube kanal full med videologgs-liknande föreläsningar han pratat in framför datorn. Varav inget av detta material som gjort något som helst intryck på mig, utan mest kändes långrandigt och pladdrigt – och hade gjort sig bättre, och snabbare att konsumera, i text. Inte min grej, alltså.

Sedan dess gick det några år och jag brydde mig inte om Jordan alls. Han fanns inte på min radar och gjorde sig inte påmind i mitt Youtube-flöde.

Fram tills i början av året. Då började han bli nämnd mer i dagstidningar jag läste och började göra sig mer påmind på Youtube-kanalerna jag följer. Oftast var det hans uppfattningar om manligt och kvinnligt, och motsättningen mot manlighet som icke-önskvärt som diskuterades. Argument som jag, åtminstone i den ytliga utsträckning jag är bekanta med dom, kan hålla med i. Men min senaste mer utförliga erfarenhet med Jordan kommer från samtalet mellan honom och magikern och kända ateisten och skeptikern Matt Dillahunty.

Samtalet handlade främst om religion och tro. Något som jag upplevde som en lång ”cringe”-kompilation. Varje chans Jordan fick gick han in i ett läge påminnande om en märklig pseudo-intellektuell auto-pilot. När frågan handlar om konkreta ting börjar Jordan prata om icke-empiriska uppfattningar om metafysik med allehanda vagt definierade ord och fraser väl strösslade runtomkring sig. En stor varningssignal då detta är precis vad charlataner gör för att imponera på en lättpåverkad publik.

Mer konkreta ting som Jordan sade som fick mig att börja misstänka att han rent av jävlades var när han påstod att det enda sättet människor kan sluta röka, efter ett etablerat beroende, var att ha en mystisk, eller övernaturlig, upplevelse i samband med förtäring av ett särskilt ämne som ofta finns i magiska svampar. Jordan blandar ihop bevisen för en tes som bevis för att tesen är det enda som kan ha påverkan för att motverka rökningsberoende. Helt obegripligt dumt.

Om inte det var nog så påstod Jordan också att utan religion skulle människan sakna kultur, konst, poesi och till synes alla andra skapande, kreativa egenskaper. Varför motiverade han inte längre än att peka på att de narrativ som återfinns i t ex bibeln skulle gå förlorade och därefter all kultur kring dessa. Vilket illustrerar att Jordan antingen har extremt dålig koll på mänsklig historia, då bibeln liberalt lånat från långt äldre narrativ i vår historia som art långt äldre än 2000 år, eller blandar ihop religiösa beställningsverk under eran av kristen dominans i Europa med all mänsklig kreativitet och dess uttryck.

När Matt sedan frågar vad gäller icke-religiösa konstnärer som ett motsvar på Jordans påstående så gör han saken värre. Han påstår att det inte finns några icke-religiösa, eller ateistiska, konstnärer. De tror eller påstår bara att de inte tror på någon gud.

Jag har sett många debatter och diskussioner på ämnet religion. Men detta var kanske den sämsta jag sett, även om premissen för samtalet mellan Jordan och Matt var just det; ett samtal, utan debatt eller formell diskussionsmoderation. På ett sätt tror jag Jordan gjorde ungefär lika uselt ifrån sig som mästaren av apologetisk oärlighet; Sye Ten Bruggencate.

Efter samtalet mellan Jordan och Matt blev jag också lite ängslig över vilket stöd Jordan tycks ha. Vilket gör mig nyfiken på varför. Nu är det förstås inte Jordans fel eller ansvar för det stöd han har omkring sig men någonstans känns det som hans stöd inte kommer så mycket från vad han säger i sak. Utan kanske mer från de ytliga ställningstaganden han tar. Kanske främst i form av oppositionen till de moderna feministiska, eller påstått feministiska, idéerna. Där män och kvinnor är olika – men rimligtvis ska ges samma möjligheter till självförverkligande. Knappast en radikal tanke, men en som får fäste bland kanske främst unga män som känner sig vilsna i ett landskap där manlighet, eller grabbighet, anses icke-önskvärt eller direkt förkastligt.

Hans stöd blir någonstans ett uttryck för ett symptom som jag tror är ganska vida spritt bland unga. En känsla av vilsenhet orsakad av ett samhälle där den enskilde förväntas bilda sin egen identitet. Samtidigt som det finns en upplevt utstakat narrativ där män är bovar och banditer i egenskap av sitt kön, sin hudfärg, sin manlighet eller brist av traditionellt ansett manliga egenskaper. Samt i förlängningen också där kvinnor är kroniska offer i egenskap av sitt kön, samtidigt som de förväntas ta för sig, stå på sig men ändå bibehålla den virtuosa kvinnligheten samtidigt som kvinnlighetsuttrycket även av kvinnor börjar fräsas åt.

Där kan karismatiska och självsäkra karaktärer lätt blir vad som fyller tomrummet som vilsenheten utgör – även med sitt tveksamma bagage.


Satir: Samtyckeslagen och framtiden

Ett förslag till våra ständigt ivriga lagstiftare; när samtyckeslagen blivit sjösatt och den kulan är i rullning. Då kommer nästa steg i den byråkratiska feberdrömmen som tycks utgöra samhällsvisionen.

Efter att två parter kommit överens om att engagera sig i intimt umgänge, skrivit på papper och låtit en nämndeman agera vittne för att uppfylla samtyckeslagens kriterier så måste dessa också ha RSFUs statligt godkända förspels-app. För att därefter följa checklistan och sedan signera med BankID på bådas telefoner för att bekräfta att förspelet är ömsesidigt accepterat som regelrätt och fackmannamässigt utfört.

Ordning och reda! Med dräpande pappersexercis ska sexualbrotten bekämpas!

Darwinistisk felbenämning

Jag läste för en tid sen en artikel, eller kanske snarare samlingsrecension, på Expressen berörande Richard Dawkins litterära arbeten. Jag är inte frälst i Dawkins på något sätt, men jag skrev ihop mina första tankar som svar till artikeln nedan. Skriver ut artikellänken först och sedan följer min reaktion:

https://www.expressen.se/…/richard-dawkins-varldsbild-skan…/

Det märks att skribenten skriver utanför sin bildnings område. Att hon så tydligt talar om ”darwinistisk evolution” ger mig en misstanke om att hon spelar något sorts retoriskt rävspel. Där hon spelar lite med orden för att ge sken av att evolutionsläran har med Darwin att göra över huvud taget. En trött idé som underhålls i huvudsak av de som vars främsta argument mot evolutionsteorin, och med den även hela biologin, är just personen Darwin som någon sorts messias.

Att sedan göra väsen av Dawkins ”aggressivitet” känns också rätt tafatt. Ungefär som om skribenten inte har någon som helst förståelse för varför Dawkin, likt så många andra ateister, har så stora problem med religionen som fenomen och vad som utgör religionen till ett de facto hot.

Det räcker ju att titta på några avsnitt av brittiska TV-programmet Q&A när Dawkins är med som gäst för att få en tydlig uppfattning om vilka populära villfarelser människor dras med tack vare sina dogmatiska religioner. Samt blotta tanken att människor organiserar sig kring dessa villfarelser för att påverka samhället och påtvinga andra deras stolleri med politisk makt eller våld bör vara nog för att göra vilken tänkande människa som helst både sorgsen och rasande förbannad.

Ett spontant utsnitt:

”En intressant konsekvens av Dawkins både strikta och dystopiska tolkning av den darwinistiska evolutionen är att han tvingas kategorisera vissa fenomen som anti-darwinistiska; till exempel blir den mänskliga hjärnans förmåga till tankar och handlingar som inte direkt gynnar fortplantning eller överlevnad en ”o-darwinistisk feltändning” att förstå som en sorts biologins uppror mot sig själv.”

Jag har aldrig hört talats om någon biolog som talar om darwinistisk evolution mer än när kreationister fått ett ord i rummet. Aldrig heller har jag hört någon biolog tala om ”anti-darwinistiska” eller ”o-darwinistiska” företeelser eller fenomen inom evolutionen och utvecklingen inom arter. Det låter som en språklig förenkling vars syfte är att bygga upp ett kontra-intuitivt exempel som senare följs upp med en faktisk förklaring.

Ingen som har någon som helst förståelse av evolutionsteorin talar om evolutionen som en utvecklingsprocess med förbättring eller förfining som mål. Det som beskrivs är mekaniken bakom förändringen och vad som driver den. En art som dör ut eller vars selektionstryck premierar märkliga ting som i slutänden mynnar ut i tillkortakommanden, i form av låt säga tidig död, för arten är ju inte ”o-darwinistiska” i den utsträckningen vi använder Darwins namn för att beskriva evolutionsprocessen.

Sedan den trötta idén om hur ateismen eller evolutionen inte tillför människor något hopp. Gäsp. Jag tror det går troll i hela uttrycket. När forskare kommer med nya rön som för oss närmare vad vi kan identifiera som en sanning så kommer de religiösa klagosångarna fram över den faktiska världens utsiktslöshet. Samtidigt som religionerna så ofta predikar groteska mänskliga offer, totalitarism och svek inte bara som hedervärt utan närmast moraliskt virtuost och, just det, hoppfullt.

Nä. Det enda hopplösa i detta sammanhang blir nog skribentens snubblande så tätt och så långt från mållinjen.

Texten ursprungligen skriven den 30:e januari 2018.