Kategoriarkiv: Religion

Motargument: ”Religionsfrihet innebär inte frihet från religion”

På sidan Motargument publicerades den 3 november 2018 en text med rubriken Myt: Religionsfrihet innebär ”frihet från religion”. Som med ett som vanligt upptrissat tonläge bemöter ett vanligt förekommande påstående.

I första paragrafen hugger skribenten vilt omkring sig om vilka inre tankar och dolda motiv dessa vilsna syndare dras med. Inte nog med att de som påstår att frihet från religion råder enligt svensk eller europeisk religionsfrihet har fel – utan de är också alarmister, potentiella islamofober och drivs av rädsla, oro och förakt. En imponerande lista.

Den ytliga redovisade granskningen av lagsituationen har jag inga uppenbara invändningar emot. Religionsfriheten i Sverige och Europa är stark. Utan att titta på domar i EU-domstolen i olika religiösa mål kan den religiösa rätten se ut att vara närmast unik i sin oändlighet.

Var kommer då idén om frihet från religion ifrån?
Min erfarenhet är att tanken är vanligt förekommande i USA. Vilket inte är förvånande med deras sekulära grundlag och sin famösa separation mellan stat och religion. Där en ständig och storskalig konflikt mellan religiösa lobbyister och sekulära krafter råder. Frihet från religion handlar då främst om den enskilde individens rätt att undgå den politiserade religionen som använder statens auktoritet och makt som katalysator för proselytism. Sällan betraktar uttrycket frihet från religion i vardagslivet, även om det förekommer.

Men uttrycket i USA har populariserats även långt in i Europa genom att konflikten mellan religion och stat – eller den nötande konflikten mellan olika religiösa grupperingar – tas nya uttryck och stötvis intensifieras. I Sverige har frågan om religionsfriheten och religionens roll i samhället varit en nästan utplånad fråga ganska länge. Vilket bidrar till en bristande beredskap både i tanke och ord i stor utsträckning. Där man lätt plockar uttryck, som i så många andra sammanhang, från engelsktalande kanaler.

Grundstöten i uppfattning om frihet från religion handlar kanske främst om en tanke kring friheternas naturliga begränsning. Tanken kring att ens frihet tar slut där den andres börjar. Där den enskildes rätt till religiös utövning naturligt tar slut när den gör anspråk på andra människors frid och egna övertygelser eller praktik.

Kort tanke om Vetenskapsskolan

Jag lyssnade nyligen på Radio P1 och deras programserie Kaliber vars senaste avsnitt under rubriken ”De religiösa entreprenörerna” som bland annat handlade om Vetenskapsskolan i Göteborg.

Skolan har tidigare varit i blåsväder i flera omgångar och fått smällar på fingrarna av Skolinspektionen för bland annat dela upp eleverna i klassrummen efter kön, frångå demokratiskrivelserna och ha religiösa inslag under skoltid.

Efter att ha lyssnat på programmet blev jag nyfiken på hur skolan själv profilerar sig på sin hemsida. På sidan ”om oss” lyser skolans namngivande fokuspunkt med sin frånvaro.  Såhär står det, uppstyckat med kommentar emellan varje stycke:

Vetenskapsskolan är en familjenära skola med känslan av gemenskap och tillhörighet. Skolan arbetar för att vara ett stöd för våra elevers familjer i deras ansvar för barnens fostran och utveckling (Skolans värdegrund och uppdrag, LGR11).

Ingenting om vetenskap eller kunskap än. Däremot en hänvisning till Skolinspektionens Läroplan skrivs ut. Lite märkligt, men harmlöst.

Vårt mål är att ditt enskilda välbefinnande och din utveckling ska prägla vår verksamhet. Vår skola är öppen för alla elever oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion, personliga identitet, ålder eller funktionsnedsättning. Alla är välkomna att ingå i vår gemenskap, att tryggt utveckla sin identitet, att arbeta aktivt mot skolans mål och bli en aktiv och engagerad samhällsmedborgare.

Fortfarande ingenting om vetenskap eller kunskap. Utan ännu mer om gemenskap.

Vår skola är en social och kulturell mötesplats som ger dig en möjlighet att stärka din delaktighet och främja din lust till lärande.

Fortfarande ingenting om vetenskap mer än en öppning åt främjande till lärande.

Vision

Alla elever på Vetenskapsskolan ska känna sig trygga under skoldagen. Vi ska tillsammans jobba mot alla former av diskriminering och kränkande behandling. Alla på skolan ska känna att de tillhör en gemenskap och att deras åsikter och egenskaper respekteras och tas tillvara på.
På Vetenskapsskolan tror vi på jämlikhet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och demokratisk öppenhet. Vi bemöter och behandlar andra såsom vi själva vill bli bemötta och behandlade. Alla elever på skolan skall veta vem de skall vända sig till då de själva eller någon kamrat behöver hjälp.

Skolan tycks alltså försöka möta Skolinspektionens grundkriterier och leva upp till en sorts vedertagen nivå som överallt annars i samhället. Fortfarande ingenting om vetenskap eller kunskap.

Alla i skolan är lika mycket värda

Alla i skolan är jämlika

Alla i skolan ska mötas med respekt

Alla i skolan ska ha inflytande och delaktighet

Alla i skolan ska arbeta mot rasism, mobbing och alla typer av trakasserier

Ännu mer av samma.

Mål
Alla elever som går på Vetenskapsskolan ska känna sig trygga och trivas i skolan. Eleverna ska ha en god gemenskap till varandra och uppleva att skolan är en plats där eleverna kan utvecklas i sin egen takt.

En hint om utveckling och igen fokus på gemenskap. Men fortfarande ingenting om vetenskap eller kunskap. Gemenskapsskolan hade varit ett namn mer lämpad deras, enligt hemsidan, nära hjärtat liggande fokus.

Visst, hemsidan är med all säkerhet är rätt hastigt framtagen och olustig för de anställda att administrera när man ligger på myndigheters, journalisters och den gemene lekmannens synpunktsradar. Men namnet på skolan är ganska talande. Nu är min uppfattning av skolan starkt färgad av Kalibers reportage. Men namnet klingar illa. På ett sätt som påminner om en kvacksalvare som ivrigt kallar sig vetenskapsman, forskare eller någon annan socialt högt stående titel för att få omgivningen att sänka garden.

Att det inte görs något försök på att ens anspela på vetenskap i skolans beskrivning är misstänkt. Ungefär som att titeln, rubriken, räcker för att etablera en sorts legitimitet.

Försiktiga steg mot omskärelseförbud i Danmark

radion fick jag idag höra om det glädjande beskedet att frågan om omskärelseförbud av minderåriga pojkar ligger på Folketingets dagordning att rösta om under hösten. Bara lite mer än ett halvår efter att Island uppmärksammats internationellt för Framstegspartiets förslag på ett snarlikt förbud.

Även om Island inte, till min kännedom, kommit närmare ett förbud kommer förslaget i Danmark på liknande sätt inte skyndsamt hejas förbi – utan blir en del av en långsam process. Men det som är lyckligt är att frågan kommit upp till ytan och genom det uppmärksammas varpå större opinion kan bildas. Något som också lär ge extra momentum åt i frågan drivande organisationen Intact Denmark.

Frågan om omskärelse är en av de mest förunderliga jag kan tänka mig. Då detta meningslösa övergrepp av barns kroppar får stöd av välmenande, nyttiga idioter som försvarar riten på grund av dess vidskepliga, religiös-kulturella, arv. Religiösa grupper som gjort riten sin egen är också högljudda i frågan. Ibland med så starka ord som att föräldrarnas hela religiösa identitet förringas om de inte tillåts låta könsstympa sina nyfödda. Ett uttryck för det religiösa barbari och dumhets-privilegium som behöver bekämpas – inte smekas medhårs.

Barnens rätt till kroppslig autonomi borde stå högre i kurs än föräldrarnas rätt till godtyckliga, religiöst motiverade, kirurgiska ingrepp. Principiellt är skillnaderna mellan manlig och kvinnlig könsstympning små. Samtidigt tror jag de flesta som läser detta reagerar direkt på vad som låter som en trivialisering av kvinnlig könsstympning.

Medan kvinnlig könsstympning ofta är ett större kroppsligt ingrepp så har dessa övergrepp i princip inget som helst stöd – åtminstone inte i västvärlden. Så pass att det syns i språket. Det är sällan man beskriver kvinnlig omskärelse som annat än kvinnlig könsstympning. Samtidigt som omskärelse av pojkar, som är norm i stora delar av världen, ses som ett icke-problem – och inte sällan som en föräldrarättighet att försvara under religionsfriheten paraply.

Otaliga barn och unga män tvingas dras med komplikationer i onödan; allt från nedsatt sexuell stimulans till impotens och förödande depressioner, särskilt under puberteten. Även vid särskilt lyckade ingrepp gör sig spåren på detta meningslösa kroppsliga övergrepp synliga resten av livet.

Detta är en fråga som behöver aktualiseras även i Sverige. Island har en fördel i att vara ett litet land med en nästan obefintlig religiös population. Där religionens klor inte kunnat hugga tag i den yngre generationen och utgör mindre av en politisk friktionspunkt, åtminstone inhemskt. Sverige och Danmark har en annan situation med betydligt större religiösa grupperingar.

Men tanken att Skandinavien skulle kunna leda det europeiska, och i förläningen globala, arbetet emot omskärelse av pojkar är närmast svindlande attraktiv.

Motarguments ”Koranen är värre än Bibeln”

Sidan Motargument har en kategori skriverier med fokus på korta repliker på påståenden sidans skribenterna hittar cirkulerande på nätet. ”Korta motargument” kallas kategorin men argumenten tycker jag under min begränsade läsning av de senaste tiotal inläggen också dom falla kort. Den pågående serien ”Koranen är värre än Bibeln” lider av en del problem utan att vara särskilt förarglig. Formatet lider vissa brister. Särskilt när man väljer att plocka fram långa bibel-citat som utgör en majoritet av de faktiska inläggen lämnandes lite utrymme för faktiska argument.

I inledningen till samtliga inlägg i serien nämns hur inläggen är ett svar till personer som tillskrivs den politiskt laddade titeln islamofober, men som jag istället väljer att kalla islamkritiker, och deras påståenden kring koranen som värre – mer förtryckande – än bibeln. Detta påstående bemöter Motargument på ett märkligt ytligt sätt som jag tror folk lite retsamt kallar ”whataboutism”, eller något därtill. Där påståendet i detta fallet, det om koranens innehåll värre än bibelns, inte bemöts som ett kvantifierat påstående utan uppmärksamheten leds bort från ämnet genom att ta upp bibelns innehåll som exempel på något som också är dåligt. Likt om påståendet man svarat till låtit berätta att bibeln vore ofelbar, och i sammanhanget något annat än enbart en nivå mindre skadlig jämfört med koranen.

De faktiska bibelcitaten i inläggen bryr jag mig inte särskilt mycket om. Att de abrahamitiska religionernas religiösa skrifter lider av i det närmaste oändlig dumhet och grymhet är något de ens grundligaste initierade känner väl till. Där religionens sekulära omgivning är en nyktrande kraft. Önskar man däremot slå hål på islamkritikernas påståenden om koranen som värre än bibeln är tillvägagångssättet att citera dåliga saker i bibeln ett svagt tillvägagångssätt då kruxet i påståendet består obesvarat.

”Längre motargument mot Motarguments korta motargument” kanske kan bli en följetång.

 

Fem religiösa övertygelser kristna apologeter tror svenskar delar

Av en händelse råkade jag stöta på en kristen apologet-sida med en provokativ rubrik som fångade mitt intresse. ”Fem religiösa övertygelser nästan alla sekulära svenskar delar”. Intressant.

Länk till artikeln i fråga https://helapingsten.com/2018/02/17/fem-religiosa-overtygelser-nastan-alla-sekulara-svenskar-delar/

Jag är lite kluven till att kopiera text rakt av från andra källor. Men i det här fallet tror jag det är lämpligt för att ge en överskådlighet som annars går om miste. Samt för att undvika att jag retsamt försöker konkretisera frågeställningen i syrlig och orättvis manér.

1. Mänskliga rättigheter

Du tror säkerligen att människor har rätt till massa saker: rätt till liv, rätt till yttrandefrihet, rätt att klaga på grannen om de spelar hårdrock för högt, etc. Men dessa rättigheter simmar inte runt i blod eller är inpräntade på vänster hjärnhalva – vi hävdar att de finns och skriver ner dem i FN-dokument och skoluppsatser, men utifrån en naturalistisk världsbild är de lika verkliga som Gandalfs stortå.

Om mänskliga rättigheter faktiskt finns är de immateriella, övernaturliga entiteter som vi har upptäckt och vill försvara. Men om de inte finns kan vi inte kritisera någon som bryter mot dem, det blir som att kritisera någon för att bryta mot jultomtens klappverkstadsinstruktioner. Därför väljer de flesta svenskar att tro att de finns, och blunda för att de är övernaturliga.

Detta är en vanligt förekommande religiös kritik mot sekulära, eller om man föredrar; icke explicit religiösa, beskrivna rättigheter och idéer.
Rättigheter är något som existerar genom att vi tillämpar dom. Vi, som deltagare i samhällen, kommer överens om vilka rättigheter som ska råda, under vilka förutsättningar och med vilken nivå av stöd dessa ska tillämpas. Utan människor existerar inte rättigheter. De är sociala konstruktioner som vi både konstruerar och tillämpar i egenskap av att vara en social art som söker förutsägbarhet och en nivå av tillämpad trygghet och rättvisa.

Att beskriva mänskliga rättigheter såsom om de vore immateriella, övernaturliga entiteter avfärdar jag som barnsligt hyperbol. Jag tror inte på att skribenten givits intryck att någon, meningsmotståndare eller inte, på riktigt håller en så märklig uppfattning om filosofiska, eller åtminstone filosofiskt angränsande, koncept. Rättigheterna som vi inom olika samhällen tillämpar existerar i form av tillämpad praktik efter överenskommelser.

Men ja, i det att vi tillämpar dessa rättigheter så besitter människor i vårt samhälle de rättigheter som beskrivs och tillämpas. Yttrandefrihet råder och Boverkets rekommendationer kring ljudnivåer i lägenhetsfastigheter gäller också.

Det lustiga i argumentet ovan är att ingenstans gör tydligt att denna tro till rättigheter är religiös. Utan mellan raderna ges intrycket att skribenten menar på att tro, i detta fallet en svagt motiverad eller felaktig övertygelse, är samma som religiös tro. En sorts svaghet i det svenska språket. I engelskan talar man om faith, ofta kallad religiös tro men också tro beskrivet som ett påstående man håller som sant i brist på bevis, samt belief som kan kännetecknas av ett antagande baserat på en trovärdighets- (och i det: fakta)-bedömning.

2. Människovärdet

Resonemanget ovan är lika applicerbart på den otroligt populära tanken att alla människor är lika mycket värda. Det förutsätter att ett människovärde existerar, men precis som med MR [mänskliga rättigheter] kam inte det upptäckas med mikroskop eller röntgenstrålar. Människovärdet är per definition övernaturligt, och alla som tror att det finns har en religiös tro på dess existens.

Börjar det bli jobbigt? Håll i dig, låt oss prata om pengar!

Samma argumentationsfel som i första punkten. En oärlig sammanställning där slutsatsen är den att tron på människovärde är omotiverad och därmed religiös i sin natur. Våra tankar är en direkt produkt av vår hjärna och ingår i den naturliga världen, alltså den enda världen vi vet faktiskt finns. Tankar är inte övernaturliga.

Här krävs förtydligande kring vad vi faktiskt diskuterar. Då uttrycket människovärdet skiljer en hel del mellan olika åskådningar och ingenstans görs det tydligt vad skribenten faktiskt menar. Men i övrigt förefaller argumentet både snarlikt språkligt och i sin nivå av felaktighet som ovan. Vi pratar om sociala konstruktioner, tankar och idéer, som delas av en stor grupp människor och därmed blir påtagliga strömningar i samhället.

Det börjar inte bli jobbigt för en sekund. Kör så det ryker.

3. Oändlig tillväxt

Hur stor bör Sveriges ekonomi bli? Om du saknar svar på den frågan innebär det att du antingen tror på eller omedvetet har accepterat idén om oändlig tillväxt. Sverige och alla andra rika länder strävar efter att växa ekonomiskt – men inget av dem har satt något mål för tillväxtens slutpunkt. Det är lika realistiskt och önskvärt som denna evigt växande hamster [videolänk].

Idén om evig tillväxt är förbluffande religiös – den förutsätter att fysikens lagar upphävs, om man kritiserar den blir man ofta tillsagd att läsa på prästernas ekonomernas skrifter, och den neoklassiska ekonomiska teori som ligger bakom tillväxthyllandet förutsätter bland annat att alla människor är allvisa och allvetande. Och alla som inte känner att deras magar vrider sig när våra politiker pratar om hur bra det är med ännu mer tillväxt skriver under på detta.

Vilken märklig ordsallad.

Hur stor bör Sveriges ekonomi bli? I och med att vi inte lever i en kommunistisk planekonomi så sätts inget tak för vår ekonomiska utveckling. Vårt lands ekonomi är organisk och beroende på många olika faktorer, varpå många långt förbi statens kontroll. Att ställa frågan hur stor landets ekonomi bör bli har man också snävt in frågan på en märklig tangent när frågan egentligen borde lyda hur stor ekonomi har Sverige alternativt hur stor den kan bli. Det finns ingen färdig mall. Däremot är utgångspunkten alltid att ekonomin framöver ska växa. Något annat vore ju märkligt och en signal som annars också lätt läses som nedslående och som ger utslag i hur ekonomin faktiskt blir. Då investerare placerar sina pengar någon annanstans och bolag drar sig för att expandera i oro över sämre, eller mindre lovande, tider.

Men i det förstår rimligtvis alla att Sveriges ekonomi inte kan bli hur stor som helst då vi lever i en gemensam värld med en begränsad mängd resurser. Men ett uteblivet uttalat tak är inte samma sak som att tro på en ekonomisk oändlighet.

4. Oändlig teknologisk utveckling

Den här idén hänger ihop med evig tillväxtreligionen och är om möjligt ännu mer vanlig. Sara Skyttedal (KD) sa nyligen att vi ska flyga mer för att rädda klimatet, för då kommer flygbolagen få mer pengar att utveckla miljövänligare flyg. Även om få drar det lika långt som henne är övertygelsen att vi kommer att få ny, bättre teknologi som löser dagens problem grundmurad i vår kultur.

Och medan det är möjligt att teknologin utvecklas, finns det inga garantier för att den gör det och i synnerhet inte att den löser precis de problem vi vill lösa. På 1800-talet fanns det ingen som korrekt kunde förutspå vad vi skulle ha på 2000-talet: ett botemedel för cancer eller apparater som skickar kattbilder och gula ansikten till varandra. Tron att vår teknologi ständigt kommer utvecklas är just det – en tro.

Jag förstår inte alls kritiken. Exemplet med flygindustrin är tveksam. Genom att också nämna 1800-talets aningslöshet mot dagens teknik har du också slagit hål på vad jag tror ditt argument var tänkt att kommunicera. Sedan 1800-talet har vi revolutionerat hela världen – flera gånger. Bara dagens digitaliserade, uppkopplade värld är en utveckling som skett, eller åtminstone blivit folklig, på sisådär 30 år. Visst sker det med flera hinder och nya problem. Men jag tror vem som helst under 1800-talet hellre levt idag och tacklat dagens problem än dåtidens.

För att ta lite konkreta exempel; bilindustrin har gått mot en stark effektivisering under sin historia, där idag bilarna drar mindre bränsle, [ofta] kräver mindre underhåll, är säkrare både för chaufför och övriga utanför bilen, samt inkluderar teknik som på 80-talet var science-fiction för gemene man. Samma utveckling kommer fortsätta också inom flygindustrin. Men utvecklingen är inte en rak linje utan går i vågor, i takt med att kringtekniker tillgängliggörs och öppnar upp för nya lösningar.

Vi är en ung art och vår teknologiska utveckling går framåt hela tiden, i varierande utsträckning. Så länge vi fortsätter existera som art kommer vi håller på med att på olika sätt förbättra våra liv genom redskap, teknologiska eller mekaniska. Det, tillsammans med vår förmåga till språk, är vår arts signum.

Som en syrlig slutkläm i brist på någon substantiell kritik att svara till så tror jag nog att de flesta i Sverige år 2100 kommer undra varför du tog ett så dåligt exempel kring flyget. Som säkert tills dess blivit operativt klimatneutral, och kanske sedan lång tid. Varför denna till synes omotiverade, eller som du kanske önskar kalla det -religiösa-, teknikpessimism?

5. Immateriell könsessens

Medan vi vet att det finns flera i vårt samhälle som vantrivs i sitt av naturen tilldelade kön och vill byta – och dessa transpersoner ska inte diskrimineras eller förlöjligas på något sätt – så går många idag snäppet längre och hävdar att vi är det kön vi identifierar oss som helt oberoende av hur vår kropp ser ut. Det vill säga, även om varenda könskromosom i min kropp har en XY-kombination är jag ändå en kvinna om jag i mitt huvud identifierar mig som det.

Som Ivar Arpi poängterar i Svenskan är detta en religiös tro som liknar gnosticismen, där den sanna, andliga essensen är väsenskild från det irrelevanta kroppsliga. Det är inte en vetenskaplig slutsats att vi är det vi bestämmer oss för att vara, vetenskapen är metodologiskt begränsad till att inte kunna uttala sig om sådant.

Du misstar könstillhörighet, alltså upplevelsen kring identitet, med biologiskt kön.

Igen faller allting som heter sociala konstruktioner förbi ditt huvud. I övrigt hittar jag ingenting med punkt 5 som inte redan är diskuterat. Utan förblir som en sorts slutkläm på en lista som egentligen hade kunnat reducerats ned till en enda punkt – eller med viss generositet kanske två punkter.

Islands öppning mot omskärelseförbud

Isländska politiker från Framstegspartiet föreslog tidigare i år, möjligen sent 2017, en lag som kriminaliserar omskärelse av minderåriga pojkar av andra än medicinska skäl. Reaktionen från fredens och medmänsklighetens beskyddare och väktare lät inte vänta på sig.

Vissa judiska församlingar har markerat sig förnärmade när, vad de påstår, sin mest centrala ritual och praktik(!), samt i förlängningen religionsfrihet, inskränks. Muslimska förespråkare i landet har också beklagat sig över lagförslaget. Kristna organisationer, både lokala isländska och utländska, har också markerat sitt förtret kring förslaget.

Religiösa grupper, både på Island och utanför, väljer alltså att blotta sitt stöd till könsstympning genom att ta striden mot ett lagförslag som rimligtvis inte borde påverka den faktiska religiösa utövningen över huvud taget. En tydlig illustration på den toxiska sidan av den organiserade religionen – där ens egna riter är viktigare än sina medmänniskors, än mindre barnens, kroppsliga autonomi. Printa in den Abrahamitiska prägeln på barnen innan de har möjlighet att opponera sig.

Lagstiftningen är, vad jag förstår, inte på plats ännu i Island. Men förslaget tycks ha gott stöd både hos politiker samt läkare och kan, med lite tur, agera isbrytare för att få fram liknande lagstiftningen in till kontinenten. Inte en dag för tidigt.
Skulle detta ses som en konflikt mellan barns rättigheter kontra religiös frihet så torde ställningstagandet vara synnerligen enkelt.