Kategoriarkiv: Spel

Första intryck: Halo 5 Multiplayer

Mina första intryck av Halo 5 multiplayer på Xbox One X.

Halo 5 har jag tillgång till genom Game Pass-abonnemanget. Spelet är en regelrätt fullversion men jag har inte köpt spelet fristående abonnemanget.

Direkt i spelets förstaskärm och meny märks att 343 Industries försökt backa bandet något och på nytt flörta gamla spelare genom att spela upp lite klassiskt Halo-musik a Marty O’Donell – hellre än den generiska och kakofoniska musiken från Halo 4.

Från förstaskärmen, med dess irriterande dagliga e-sportsreklam, går in i flerspelarläget, trycker på quickplay. Medan jag söker tittar jag runt lite i menyerna och hittar fliken för kosmetik och anpassning av min karaktär. Tydligen har jag tre hjälmar och tre bröstplåtar att välja mellan av spelets hundratals olika alternativ och ges inga tips på hur jag låser upp fler.

Efter en stund kör en match igång. Inför matchstart presenteras det egna laget. I mitt fall av fyra Spartaner i knall-rött som uppbröstigt poserar framför kameran på ett sätt som påminner om en småtöntig amerikansk ungdomsfilm med sporttema från början 90-talet. Ett alltmer populärt sätt att låta spelarna visa upp sina karaktärer inför matcher i spel, visst, men alla karaktärer ser ut på ungefär samma sätt i vilket fall – så det hela känns ju ganska bortkastat.

Halo 5 Guardians.png
Någon av karaktärerna ovan är modellen jag spelar som – tror jag.

”… Slayer.” låter en något osäker annonsörröst meddela och matchen är igång. Det första som händer är att jag kastar en granat på en lagkamrat då man tydligen fått för sig att ändra granatknappen från vänster avtryckare till vänster axelknapp. En snabb sväng förbi kontrollinställningarna löser problemet. Så kan det gå när man inte provspelar ens kampanjen innan man ger sig in i flerspelarläget.

Halo 5 Guardians (5).png

Runtomkring mig springer och hoppar det röda gubbar som kastar handgranater kring sig likt konfetti. Efter lite sökande hittar jag en fiende. Vi skjuter på varandra samtidigt som vi kommer närmare och han slår till slut ner mig i en närstridsduell och min bepansrade döda kropp flyger iväg som vore den lätt som en fjäder. Efter mina första dueller märker jag hur spelet rört sig bort från den intrampade Halo-stigen och anammat mycket av mekaniken som introducerades med utstickaren Halo Reach. Vapnen tappar generellt precision i samband med långa skurar men når aldrig den nivån som i Halo Reach, där sprejande eller flera skott i snabb följd gav betydande försämring av precisionen. Vissa vapen tycks förlora betydligt mer precision än andra. Standardpistolen tycks knappt förlora någon precision alls vid så snabba serier som vapnet tillåter. Lite märkligt.

Halo 5 Guardians (10).png

”Rocket launcher in ten seconds” säger en annan annonsörröst för att påminna spelarna om att raketkastaren snart kommer dyka upp på sin designerade punkt på kartan. Väl på plats snurrar vapnet runt sin startpunkt likt vapnen i Quake 3 Arena, fast med ett grönt sken runtomkring sig och med så mycket extra lull att det är nästan svårt att se om vapnet faktiskt gömmer sig bakom grafiken eller inte. När jag plockar upp raketkastaren möts jag av en helt olik den ikoniska stora höga raketkastaren från de tidigare spelen. Istället får jag en tub som påminner lite om något ur Quake 3 eller kanske Command & Conquer Renegade fast med Fisher Price-inspirerade färger.

Men annars är raketkastaren som man kan förvänta sig. Hitta en fiende, sikta i närheten av honom, skjut och laget är ett eller flera mord närmare poängvinst.

Spelet drönar på som sig brukar efter det. Kasta granater så de studsar snyggt i fiendens riktning, sprinta in, försök pricka elakingarna i huvudet innan de möter dig på liknade sätt. Vapenbalansen upplevs rätt bra, spelet är snabbare än både Halo 3 och Halo Reach samtidigt som spelet polerats upp betydligt bättre än huvudvärks-sensationen Halo 4.

Grafik och presentation ser helt OK ut på Xbox One X. Bra upplösning, stabil och bra bildhastighet, rätt skarpa texturer, ett fullgott tekniskt och bildmässigt intryck. Dock kan jag inte jämföra med hur spelet ser eller sett ut på den vanliga Xbox One-konsolen.

Andra tankar i korthet:

Vapen och Vapenmekanik

Jag upplever inte att man tappar någon meningsfull precision när man är i rörelse eller hoppar, vilket är helt rimligt för att uppmuntra till ett rörligt spel. Bra. Ett nytt inslag krockar tydligt med denna spelfilosofi; förmågan att kunna sikta genom vapnens järnsikten. Om man inte tappar någon precision i rörelse torde det inte finnas någon anledning att kunna sikta in sina närdistansvapen, eller vapen alls, med järnsiktena. Hela tanken med att sikta in sitt vapen i skjutarspel har handlat om att byta mobilitet mot precision och/eller bättre vapenhantering. I Halo 5 tror jag inte ens man blir långsammare, utan får enbart snävare bildvinkel och för ingen nytta mer än att det kanske, enligt vissa, ser tufft ut – antar jag.

Halo 5 Guardians (3).png

Som ett resultat av spelets vapenmekanik blir många av duellerna rätt spännande då den som siktar bäst och som har lagom is i magen kan vinna en duell i princip oavsett vilket vapen motståndaren än har – även om fienden sköt först. Standardpistolen, som man i standard-spelläget startar med som andrahandsvapen, tycks vara spelets de facto standardvapen då majoriteten av dueller utkämpas med den. Vilket känns naturligt då pistolen är tillfredsställande att använda och fungerar bra både i närstrid och på medeldistans, men utan att upplevas uppenbart obalanserad – speciellt inte med dess klena magasin-kapacitet. Samtidigt som standard-automatkarbinen blivit rätt kompetent för när- och kortare medium-distansstrider.

Ljud och Ljuddesign

Ljuddesignen har förändrats en hel del mot hur jag påminner mig främst Halo 4. Vapenljuden är fortfarande tunga och dominerande. Bitvis lite åt det väl tilltagna hållet. Däremot är diskanten mer balanserad än i Halo 4. Så det tar längre tid än förr innan man får huvudvärk av alla konstanta höga och vasst klingande ljud. För ett modernt spel låter det hela ovanligt bra, eller åtminstone fullt godkänt. Även om det finns för mycket meningslösa ströljud i typisk Transformers och Michael Bay-anda. Hellre än de tydliga ljuden från de tidigare inslagen i spelserien för bland annat sköld-återställningen så hörs märkliga skrapande eller raspande ljud, vilket är en onödig störning. En del vapenljud på distans är märkliga. Där vissa distanta vapenljud låter väldigt likt ljuden av fotsteg på nära håll.

Halo-serien har alltid haft väldigt märklig ljuddesign, åtminstone efter det första spelet. I samband med Halo 2, som krystats fram antingen för tidigt eller helt i onödan sent till den första Xbox-konsolen, gick spelserien åt ett mer ihåligt basigt, fjuttigt håll ljudmässigt. Inget vidare tryck i några vapen alls, egentligen. Här gick 343 Industries med Halo 4 på för hårt och fick istället spelen att låta som en oväsensfabrik där Halo 4 lät lite som jag kan tänka mig att det kunde låta att jobba i en gammal stålindustri på 40- eller 50-talet. Men Halo 5 har betydligt bättre balanserade vapenljud än de flesta Halo-spel, där original-Halo och Halo Reach står som kandidater med liknande eller bättre vapenljud allt som allt.

Vilket leder mig in på ännu en ljuddetalj. De meningslösa rösterna i spelet. Där spelarnas karaktärer ropar ”granat!” när de ser eller kastar en handgranat och ropar ”man down!” när en lagkamrat dör. Eller hur spelarmodellerna uttrycker var i världen fienderna skjuter ifrån. ”Enemy at hotel”, trots att kartorna i spelet aldrig gör det klart vad de olika delarna i världen ska föreställa – så igen, bortkastat.

Till dessa kommentarer finns inga ljudfilter eller reverb, ingen ljudförvrängning alls – trots att alla modeller i spelet har stora, tunga och väl slutna hjälmar på sig. Ett onödigt och töntigt inslag som serien tidigare inte behövt. I vanliga fall är det en detalj jag uppskattar, att fylla ut stridsfältet med röster — med liv. Men det kräver att rösterna platsar in i världen. Något som har bidragit till upplevelsen i andra spel, bland annat med stor framgång i Battlefield Bad Company, men som i detta fall tjänar mest till att vidare ge Halo 5 ett osäkert intryck genom att rösterna helt enkelt inte passar in i spelvärlden och på det sättet stör upplevelsen.

Kontrollerna

På temat kontroller märker jag en annan sak; hur belamrade kontrollerna är. Halo-spelen har vanligtvis varit en ganska lättsam historia där man lunkar runt, hoppar, kastar granater och skjuter ned elakingarna med ganska små trösklar för att lära sig spelets kontroller.

Plötsligt kan man i Halo 5 även ta fram järnsikten på varje vapen, sprinta och använda någon märklig jetpack-liknande förmåga. Vilket inte låter speciellt taxerande men det markerar en tydlig riktning spelserien rör sig – något som skapar än mer distans mot sina rötter.

Slutord

Mina första matcher i Halo 5 och dess flerspelarläge har varit förvånansvärt positiva. Grundspelet tycks vara rätt bra ihopsatt, vapenmekaniken på plats, nätverksprestandan god, vapen och stridsljud har en tydlig närvaro utan att bli störande på samma sätt som i Halo 4.

Men det som jag upplever att spelet faller på är designen. Hade spelets släppts utan Halo-produktnamnet och utan vissa enstaka ikoniska Halo-vapen hade detta lika väl kunnat vara en nytagning av t ex Blacklight: Retribution – eller kunna släppas under närmast vilket annat namn som helst. Kopplingen till Halo-serien upplevs ytlig som bäst och medan flerspelarläget är kompetent utfört finns där en viss sterilitet på ett sätt som är svår att placera i ord.

Jag tror mycket av som utgjorde Halo 3 och dess framgång och uthålliga gigantiska spelarbas, mer än tidpunkten spelets lanserades, var dess charmiga design. Färger lite åt pastellhållet, flerspelarlägets lobby var en enkel och harmonisk historia där tävlingsinslagen inte var så tydligt närvarande i fler än de just tävlingsinriktade spelkategorierna. När man spelat en match kunde samma gäng fortsätta in på nästa match utan att göra om hela sökningen – vilket lägger till en social dimension som efter Halo Reach tycks vara borta från Halo-serien.

Till det så finns det konsumentovänliga inslag som får mig att dra mig för att köpa spelet ens för de önskade 200 kronorna i handeln. Främst är det de groteska ”lootlådorna”, alltså paket med slumpmässigt utvald utrustning som du låser upp genom att spela spelet eller som du kan köpa för vidrigt mycket pengar på marknadsplatsen. De tar upp för mycket plats och gör sin närvaro alldeles för tydlig. Hela upplägget med ”lootlådor” är gjort för att svindla ungdomar på pengar genom att instifta ett sorts beroende, likt hazardspel fast med utbetalning i form av spelkosmetik. Varje gång du får en låda finns en chans att få viss utrustning, vissa ovanligare än andra, du kan pynta din karaktär med i spelet som låses upp under pompa och ståt, ljus- och ljudeffekter som tagna direkt ur kasino- och gambling-världen. Men du får bara så många lådor gratis. Vill du ha fler kostar de pengar. Ett inslag som infekterat nästan alla moderna skjutar- eller tävlingsinriktade spel och ett som missbrukas till sådan utsträckning att det bara är en tidsfråga innan saken regleras genom lotteri- och spel-lagstiftning i USA och EU.

Närvaron och betydelsen av ”lootlådorna” som ett inslag som begränsar spelarens förmåga att på egen hand, utan nyckfullt lotteri, låsa upp innehåll gör också att det är svårt att säga hur mycket det kostar att få tillgång till spelets totala innehåll. Tiden där man som spelare förväntades kunna köpa ett komplett spel vid lansering för 500-600:- och med det låsa upp allt spelets innehåll tids nog tycks vara en snart utplånad tanke.

Spelet saknar också splitscreen-stöd. Första i Halo-serien. Ett barnsligt inslag från 343 Industries som antagligen internt motiverats med två saker; antingen ger det en boost åt det nya spelet försäljning, genom att ett sålt spel inte samtidigt kan spelas av flera, alternativt så tar man bort förmågan i detta spelet, tar skiten för det, för att lägga till funktionen i nästa spel och utnyttjar det vid dess annonsering och marknadsföring. Likt hur Dice tog bort befälhavaren i Battlefield 3 för att lägga till befälhavaren i Battlefield 4; med stort fokus i spelets annonsering och marknadsföring kring denna ‘nya’ funktion och roll. Konstgjort, krystat och fullständigt onödigt.

Mitt generella förstaintryck av Halo 5 multiplayer kan allt som allt sammanfattas; ett väl ihopsnickrat flerspelarläge som samtidigt blottlägger industrins cyniska, om inte närmast oetiska, behandling av sina kunder. Man kan inte hjälpa än att undra om inte spelet är designat runt ‘lootlådorna’, hazardspelet, där alla andra betänkligheter och tankar om sans och balans skakats bort vid pengarnas hägring. Kan man bortse från de cyniska inslagen och har några kamrater att spela med, med egna konsoler och spel (tack 343 Industries…), så kan Halo 5 vara en kompetent följeslagare under säkert ganska lång tid.

För min del kommer jag nog fortsätta spela spelet i stötar medan mitt Game Pass-abonnemang fortfarande gäller. Men flörten med Halo 5 lär kallna och glömmas bort samma stund som abonnemanget löper ut.