WhiteTV om konjukturen

Henning Wittes hysteriska alltiallo konspiratoriska och nyhetsrelaterade blogg eller ”television” WhiteTV, som han kallar det, bjuder på ännu ett smörgåsbord av knasiga påståenden.

Nu senast fick Löfvens uttalanden om svensk statsskuld Witte, som folkets kärleksfulle sanningsmäklare, att se rött. Direkt till handling! Men i sitt inlägg för att skjuta ned Löfvens påstående väljer Witte att först redovisa statsskuldens utveckling sedan 70-talet i reella pengar för att sedan, gissningsvis med från andra lånad grafik, redovisa statsskulden procent relativt till BNP.

Att prata om statsskuld i reella pengar gör man sällan då det inte är särskilt givande. Speciellt inte för en lekmannapublik som lätt drar öronen åt sig över de svindlande beloppen, även om beloppen i relation till statens köpkraft – så att säga – är väl avvägd.

1970 hade Sverige en BNP om cirka 37.5 miljarder amerikanska dollar. 2017 är siffran 538 miljarder dollar, alltså cirka 14 gånger högre. Samtidigt som inflationen mellan årtalen är, om jag tänkt rätt i mina uträkningar, sisådär 778 procent (betydligt lägre om vi räknar efter oljekrisen). Att räkna i reella pengar hellre än i procentsatser jämfört med BNP komplicerar bara bilden helt i onödan. Medan statsskulden är högre idag i reella pengar är skulden i procent mot BNP på tydlig nedgång.

Tittar vi på Riksgäldens diagram över statsskulden i procent i relation till BNP, även om den börjar startar först 1980, så blir trenden tydlig. Medan statsskulden ökade snabbt efter oljekrisen 1973 samt 1979 så spikade den inte snabbt nog för att inte diagrammet ändå kan ge en känsla av trenden, även tillbaka in på 1970-talets slut. Statsskulden i procent i relation till BNP: 2018 ~26%, 1980 ~39%. Värt att komma ihåg att Löfven sade 1970-talet och inte år 1970.

Lustigt nog pratar Witte också om hur ekonomin i Sverige går dåligt. Med sämst BNP-utveckling i Europa år 2017. Tog mig femton sekunder att skjuta ned. Sveriges BNP-tillväxt år 2017 låg på 2,1%. Belgien 1,7%. Inom EU-15 låg den genomsnittliga utvecklingen på 2,3% och OECD 2,5%. Sverige låg alltså inte sämst till och låg hyfsat nära genomsnittet. Inom EU-28 är utveckling i genomsnitt på 2,4% tack vare stark tillväxt i östra Europa.

Jag misstänker att Witte egentligen menade BNP-utvecklingen per capita där Sverige år 2017 låg svagt med en förbättring till våra grannländers nivå år 2018 efter Konjunkturinstitutets rättade prognos.

Resten av inlägget är osammanhängande påståenden om fattiga hemlösa, konkurser, fejkade nyheter och politiska lögner.

Omgiven av Idioter

En kort serie tankar kring ”Omgiven av Idioter”. Som jag gav upp på efter ha läst sisådär hundra sidor.

Såhär skrev jag på Boktipset:
En långrandig, pladdrig bok som utan alla upprepningar skulle bli tunn nog att delas ut som ett flygblad. Jag gav upp ungefär hundra sidor in då jag fick nog av alla töntiga anekdoter och ständiga upprepningar.

De fyra personlighetstyperna som boken tar upp tror jag inte har någon vetenskaplig grundning och gör sig inte heller speciellt intressant ens som ett tankeunderlag – mer än kanske som en enkel öppning mot tanken att människor tänker och hanterar situationer olika. En trivial observation som alla läskunniga i någon utsträckning redan torde vara varse.

Jag vet inte riktigt om jag skulle våga rekommendera boken till någon. Min första tanke var att boken kanske är ämnad mer åt personer som inte haft någon grundning i psykologiämnet, ens i grundskolan, men å andra sidan så är det just där boken riskerar göra mest skada. Bokens låga pris och lättförstådda språk är värt att nämna på pluskontot för vad det är värt.


Vad gäller den påstådda vetenskapen i boken så känns hela färgläran mig främmande. När jag läste boken hade jag inte ännu tagit del av vad bokens kritiker skrivit. Arketyperna för de fyra olika färgerna kändes som tecknade figurer och även med idén om överlappningar mellan färgerna finns det egentligen ingenting att ta med sig då människans inställning rimligtvis påverkas av situation, miljö, i grupp social sammansättning, sinnesstämningar och en mängd andra faktorer. Något som kanske tas upp senare i boken – men som jag tvekar till, då det riskerar underminera predikans kärna.

Mitt intryck av boken gjordes inte bättre av att jag precis innan läst klart familjen Roslings ”Factfulness”. En bok som dels är välskriven och som använder anekdoter på ett effektfullt sätt för att tydligt illustrera och konkretisera berörda ämnen. Medan Omgiven av Idioter tycks vara en samling töntiga anekdoter som används likt paketeringsmaterial för att fluffa upp bokens annars smala innehåll.

De många anekdoterna får mig också att bli orolig för motivet till boken. Någonstans känns det som bokens syfte är att stylta upp författarens karriär som någon form av beteendevetare eller personlighets-alltiallo expert. Se bara så många personer och fina chefer som författaren jobbat med och skriver om! Där en bokpublikation blir en merit i sig självt, en försäljningsframgång en ännu större som medför inflytande hos lekmän, vare sig privatpersoner eller myndighetspersoner, som i sig ingjuter auktoritet.

Jag avslutar som jag gjorde i min Boktipset-recension: mycket papper och trycksvärta för pengarna (åtminstone för pocketutgåvan), men jag vet inte om boken kan rekommenderas någon. För den som är helt främmande psykologiämnet eller beteendekunskap är detta fel ställe att börja. Vuxna och unga är väl bekanta med att människor är olika och behöver inte 304 sidors läsning för att förstå detta – och på köpet anamma ovetenskaplig dravel i horoskopliknande fason.

Den politiska röran! Argh!

I mitt slösurfande på olika tidningssidor stöter jag ofta på en särskild användarkommentar när den svenska regeringsbildningen efter valet vädras. En kommentar som lyder ungefär:

”Allting går åt skogen! Allt är kris! Nämn mig en enda sak i det svenska samhället som fungerar!

Min tanke är den att under den rådande regeringssituationen visar Sverige på god stabilitet och struktur. Jag tror få arbetande människor märkt av situationen i riksdagen mer än i fikarummen där nyheterna diskuteras. Bankerna har öppet som vanligt, vinterväghållningen bedrivs som vanligt, och förutom att nya direktiv till myndigheterna förväntas dröja så är det business as usual, för att låna ett engelsk uttryck.

Är detta en kris så tror jag det krisuttrycket devalverats till att bli att likställa med komplikation, svårighet eller lågintensiv konflikt. Sverige upplever samma politiska låsning först nu som präglar och historiskt har präglat många andra europeiska demokratier. Inte så mycket att hetsa upp sig för. Låt processen ta sin tid.

Debattreplik: Ge inte kristna rörelsen inflytande över asylhandläggningen.

I Dagens Nyheter publicerades igår, 15 december, Sveriges kristna råd en debattartikel rörande konverterande flyktingars asylhandläggning. Där grundbulten, i korta drag, handlar om Migrationsverkets enligt rådet märkliga och bitvisa oförståelse inför frågan om konversionens spel och dess påverkan av säkerheten för den asylsökande vid avslag.

Rent krasst är min upplevelse av den kristna rörelsens inblandning i de senaste årens flyktingsituation en i stort icke-önskvärd sådan. Medan många inom både Svenska Kyrkan och olika frikyrkliga organisationer intresserat sig i frågan utifrån ett humanistiskt och inte nödvändigtvis alls religiöst perspektiv så blir den religiösa organisationens inblandning lätt en komplicerad soppa som i ett större perspektiv känns töntigt aktivistisk.

De kristna organisationerna ser ett rekryteringsmässigt guldläge med mängder av utsatta människor de kan göra anspråk på. Förstärkt av det faktum att många av de flyktingar som nått Sverige kommer från teokratiska eller islamistiskt nedkörda länder. Vari religion inte bara är kultur – utan kommer som dekret från stat eller regim och som kontrolleras och upprätthålls med perverterad och total iver. Staten och religionen blir odelbara. Där korset på den svenska flaggan blir ett uttryck för Sverige som ett kristet land där kristna regerar. Kyrkorna får en oförskämt stor upplevd auktoritet.

En sorts auktoritet Sveriges kristna råd tycks vilja inte bara spela på i den den charadlek som religionen är – utan också låta ens omdöme, skriverier och ceremonier ha större vikt i Migrationsverket, en statlig myndighets, beslutsfattning. För, som de argumenterar i sin debattartikel, att konverterade asylsökandes hotbild – på grund av sin konvertering – förändras. Vilket i många fall med asylsökande från islamistiska delar av Afrika och Mellanöstern översätts till en förstärkt hotbild.

Medan det finns anledning att Migrationsverkets uppfattning om religion och dess praktik kan och bör ses över så tror jag myndighetens handläggare har nog med hastiga direktiv att förhålla sig till. Efter några turbulenta år tror jag det kan vara på sin plats att undvika att lasta myndigheten ytterligare. Utan bör istället ges tid arbetandes med rådande regelverk.

Att asylsökande skulle ges särskilt förmånlig handläggning vid konverteringar vore ett stort misstag. Det kan helt enkelt inte vara rimligt att asylsökande som kommer till Sverige medvetet under handläggningen ska arbeta mot att bygga upp en större hotbild i hemlandet i jakt på bättre asylmöjligheter. Inte heller bör deltagande i särskilda lekar och ceremonier ha påverkan i asylhandläggningen som rimligtvis ska fokusera på den enskilde asylsökandes skyddsbehov i den grad skyddsbehovet kan anses vara trovärdigt underbyggt.


Sverige står fast trots alltmer cannabisliberal omvärld

Jag läste en insändare i Dagens Nyheter skriven av Maylee Oja idag 15 december kring ämnet cannabislegalisering i Sverige. Jag ville hänga på med mina tankar:

De senaste åren har det skett en viss politisk vändning i cannabisfrågan. Så sent som i oktober i år legaliserades bruk, försäljning och innehav av cannabis i Kanada och i USA legaliserades cannabis i flera stater och avkriminaliserades i desto fler. Israel förväntas legalisera cannabis 2019, samma år som Norge avser avkriminalisera cannabis. Till bakgrund av denna förändring i vår omvärld borde vi se över vår egen drogpolitik för att hitta en rationell och sund hållning baserad på fakta och rationella avvägningar hellre än konservativ, om än modern, tradition.

En legalisering skulle ha en rad fördelar. Dels skulle en lättare drog i stor utsträckning försvinna från den kriminella marknadens sortiment, vars målgrupp kraftigt smalnar. Samtidigt som distributionskedjan kan, och rimligtvis tvingas, granskas och kvaliteten, och med det säkerheten i brukandet, öka – precis som Maylee Oja skriver i sin insändare. I förlängningen går mer pengar tillbaka in i samhälle och stat hellre än till kriminella element.

Givetvis skulle en legalisering ske med små steg i starkt reglerade former. Inte olikt den historiska statliga, eller kungliga, relationen till sprit, tobak och kaffe om ofta börjat med stor återhållsamhet för att sedan sakta bli allmän, folklig vara. En långsam, kontrollerad – och ofta politiskt känslig – process alltså.

I Nederländerna, som ofta betraktas som Europas drogliberala metropol, är cannabisförsäljningen även där reglerad. Efter att man på 70-talet delat upp narkotika i olika kategorier, lätt och tung, har den lätta drogen cannabis effektivt avkriminaliserats för personligt bruk och småskaligt innehav, genom lagändringar eller toleranspraxis inom den offentliga åklagarorganisationen. Där försäljning sker på särskilda platser, i små volymer och enbart till myndiga och inskrivna boende i landet. En politik som också resulterat i att Nederländerna förväntas, paradoxalt nog, ha färre problematiska drogbrukare per capita än många andra europeiska länder – och som brukar ses som ett starkt argument för avkriminalisering eller legalisering utomlands.

De orosmoln som finns på cannabishimlen vad gäller en svensk avkriminalisering eller legalisering kommer, från min upplevelse av den återkommande debatten, främst från två saker. Dels en allmän oro för biverkningar och oanade konsekvenser vid storskalig och långgående konsumtion. För att inte återupprepa cigarettrökningens stora utbredning och allt eftersom: stora hälsolarm. Men också från en sorts religiös etikettsfixering – där narkotikaklassningen i sig gör fog för att cannabis är styggelse och ska förbli olagligt.

Jag tycker frågan om cannabislegalisering i Sverige ska tas på större allvar. Här finns många nyanser och dimensioner att ta till vara på utan att fastna kring etiketter eller hypotetiska värsta-scenarion. Titta på andra länders implementering och dra lärdom av deras brister och framgångar. Det finns data som pekar på en positiv korrelation mellan cannabisliberal politik och minskad missbruksproblematik och färre brukare av tyngre droger per capita. De ökade skatteintäkterna genom den lagliga försäljningen kombinerat med en större öppenhet i samband med en legalisering kan också bidraga till att sänka trösklarna för de som är – eller upplever sig vara – missbrukare till att söka vård och stöd och i tid.

En legalisering, i sedvanligt svenskt uppstyrd fason och med standardisering som mål, tror jag på sikt kan bidraga både till bättre statliga finanser, en åtstramning av en viktig kassako för kriminella och en sundare allt som allt drogpolitik för både brukare och övriga.

Några tankar om miljödebatten i december

De senaste veckornas inslag i miljödebatten har varit nedslående läsning och lyssning. Dels genom alla ständiga larm, nya drastiska råd och rön och en sakta mer uppgiven stämning bland främst deltagande lekmän.

Den ständiga alarmismen tycks också göra att diskussionen tar sig märkliga uttryck. Härom veckan var skolstrejksaktivisten Greta Thunberg överallt i tidningarna. Hennes namn är just nu så vanligt förekommande att det antagligen för de flesta räckt att jag skrivit bara Greta. Ett barn som blivit ögonblickets nationella kändis och internationella snackis för att hålla ett barns förstånd i miljöfrågan. Som säger det som redan kablats ut på tidningarnas förstasidor i flera år. Som får vuxna människors beundran för att hålla en svartvit, dogmatisk – kalla det barnasinnad – lägesbild som till skillnad från verkligheten är lätt att förhålla sig till.

Ett barn som slussas runt för att träffa politiker och inflytelserika personer inte för att för att det finns något nytt att säga – utan till synes mest för att omkring detta barn finns mängder av sympatipoäng att samla och socialmediala lajks att tjäna.

Men utöver att barn används som politiska megafoner, eller som en sorts jippo-produkter, så tar sig den ansträngda stämningen och dystra tongångarna långt in i människan. Där det upplevda behovet av att göra något åt problemet tycks ha blivit så stark att det man gör riskerar vara direkt kontraproduktivt. Härom dagen publicerades en vetenskaplig artikel som pekar på biodrivmedlens miljöpåverkan som större än bensin och diesel. Något som krockar med politikernas ambitioner när bensin och diesel sedan i somras ska börja späs ut med biodrivmedel för att minska miljöpåverkan.

Senaste veckornas insändare, debattartiklar och Ring P1-samtal från lekmän kring miljöfrågan kretsar ofta kring starka inskränkningar inom transportsektorn, främst flyget – som målas upp som särskild miljöbov. Dels utmynnar dessa lekmannaförslag på att göra flyget dyrare genom godtyckliga skatt- och avgiftshöjningar – men mer sällan, och mer extremt, starka begränsningar i inrikesflyget (trots att inrikesflygets växthusgasutsläpp bara motsvarar sisådär 3% av de nationella transportutsläppen).

Att styra människors köpbeteenden med avgiftshöjningar och skatter är ett väldigt trubbigt vapen. Som har en gräns som när passerad sprider missnöje och misstänksamhet mot politiker, myndigheter, forskare och organisationer. Det är ju medborgarna som tvingas betala dessa godtyckliga avgifter i slutändan. Därför bör dessa styrmedel användas väldigt restriktivt och vara väl underbyggda. För snabba skattehöjningar på bilbränsle har bidragit till Gula Västarnas utdragna demonstrationer i – förvisso demonstrationsliberala – Frankrike.

Min grundställning i miljöfrågan är en liberal sådan. Där människor i den utsträckning de känner sig bekväma och övertygade bestämmer över sina egna vanor och miljöengagemang. Hellre än att slussas in i påtvingade beteendemönster av en sorts kollektiv miljöinkvisition. Där statens roll i första hand gäller att tillsammans med industrin komma överens med långsiktiga utsläpps- och omställningsmål.

De som kan och vill har möjlighet att byta ut bilen, cykla eller resa kollektivt. Den som våndas flyga för dess miljöpåverkan kan avstå och istället välja tåget. Beslut som också ger underlag till framtida politiska inriktningar och budgetsatsningar. Med fler som reser med tåg desto större intäkter och underlag för tåginvesteringar. Med fler cyklister desto större underlag för cykelfrämjande infrastruktursinvesteringar.

Det krävs långsiktighet. Annars riskerar vi fatta panikartade och dåliga beslut. När industrin åläggs en för stor plötslig miljöbörda riskerar produktionen flytta på sig där miljökraven är lägre – vilket kostar Sverige anseende, arbetstillfällen och möjlighet till att längre påverka. En för snabb omställning till en ny teknik, låt säga elbilar, riskerar att hastigt trissa upp priserna på de tungmetaller som krävs i bilbatterier på ett sådant sätt att produktionen riskerar avta när konsumenternas plånböcker inte mäktar med och nyttan blir ogjord.

Utan långsiktighet är miljöarbetet dömt att misslyckas – eller åtminstone förbli mindre än optimal. Dels genom att besluten riskerar bli dåliga, rentav kontraproduktiva, samtidigt bjuder politiska styrmedel som drabbar medborgarna in till en förstärkning av missnöjet som gynnar partier och rörelser som ämnar att montera ned eller förminska miljöpolitiken.