Debattreplik: Jämställdheten måste fortsätta öka efter valet

Replik riktad åt Miljöpartiets Janine Alm Ericsons debattinlägg i Alingsås Tidning 2018-08-04.

Det stämmer att Sverige länge stått i framkant, och ibland förkroppsligat, könsjämställdhet i världen. Mycket på grund av de forna feministiska rörelserna som givit utslag i politiken som idag tas för givet, både i Sverige och stora delar av Europa.

Men i stort tror jag den pågående kvinnorättsfrågan handlar mer om individuellt ansvar än om systematiska ting som kan lösas genom lagstiftning. Med individuellt ansvar menar jag att människor, oavsett kön, ansvarar för sin egen framtid och sina egna beslut. Väljer man, som exempel, att jobba inom de ofta kvinnodominerade välfärdssektorerna går man rimligtvis in i ett sådant jobb vetandes om att ens lönesituation ser sämre ut än inom industrin eller akademin, vare sig man är kvinna eller man. Inte för att sektorn är just kvinnodominerad, utan ofta för att man har just staten som arbetsgivare.

I genomsnitt tjänar kvinnor något sämre än män över en livstid inom samma arbete. I stort ett resultat av att kvinnor i större utsträckning än män tar ut sin föräldraledighet eller har förkortade arbetsdagar under graviditeten. Vill man som kvinna bidraga för att jämna ut gapet så får man helt enkelt ta ut kortare föräldraledighet, eller arbeta fler timmar. Det handlar inte om någon kosmisk orättvisa utan om olika val män och kvinnor gör. Vilket man också kan vända på och se det som att män i genomsnitt arbetar mer än vad de kanske behöver.

Men visst finns det orättvisor och många upplevda hinder för kvinnor, likt alla andra, ute i arbetslivet. Däremot tror jag Miljöpartiets hållning bidrar till att både introducera politiskt tillämpad orättvisa som också riskerar misstänkliggöra kvinnor (i synnerhet) inom arbetslivet genom att man förespråkar könsbaserad kvotering, jämställdhetens antites, inom bolagsstyrelser. I detta fallet mansdominerade bolagsstyrelser som beskrivs som ett problem, genom att vara just mansdominerade, injekteras kvinnor in och får konkurrensfördel genom sitt kön – även om bolagsstyrelsernas mansdominerade säten må pricksäkert representerar ration mellan könen hos de sökande. Om vi leker med tanken att en bolagsstyrelse med en fördelning om sju män per tre kvinnor också speglar fördelningen mellan könen som sökt uppdragen så är det enkelt att förstå att ambitionen 5-5 mellan män och kvinnor, genom kvotering, ger kvinnor en orättvis konkurrensfördel på grund av en könsfixerad kvoteringspolitik.

Att prata jämställdhet i siffror tycker jag i allmänhet är ett problem. Filosofin runt jämställdhet handlar inte om hur vi alla är exakt lika och ska göra exakt samma saker utan bör riktas åt att göra våra ytliga egenskaper, i detta fallet kön, så ovidkommande som möjligt för vår möjlighet att deltaga – och i förlängningen förverkliga oss själva. Genom att tänka jämställdhet i form av siffror blir tänkandet alldeles för lätt binärt och tankefel, likt könskvotering, blir en naturlig konsekvens. Som bidrar till skada för den faktiska jämställdheten, där människors möjligheter att deltaga hindras av just kön – under stöd av lagkrav(!).

Första intryck: Halo 5 Multiplayer

Mina första intryck av Halo 5 multiplayer på Xbox One X.

Halo 5 har jag tillgång till genom Game Pass-abonnemanget. Spelet är en regelrätt fullversion men jag har inte köpt spelet fristående abonnemanget.

Direkt i spelets förstaskärm och meny märks att 343 Industries försökt backa bandet något och på nytt flörta gamla spelare genom att spela upp lite klassiskt Halo-musik a Marty O’Donell – hellre än den generiska och kakofoniska musiken från Halo 4.

Från förstaskärmen, med dess irriterande dagliga e-sportsreklam, går in i flerspelarläget, trycker på quickplay. Medan jag söker tittar jag runt lite i menyerna och hittar fliken för kosmetik och anpassning av min karaktär. Tydligen har jag tre hjälmar och tre bröstplåtar att välja mellan av spelets hundratals olika alternativ och ges inga tips på hur jag låser upp fler.

Efter en stund kör en match igång. Inför matchstart presenteras det egna laget. I mitt fall av fyra Spartaner i knall-rött som uppbröstigt poserar framför kameran på ett sätt som påminner om en småtöntig amerikansk ungdomsfilm med sporttema från början 90-talet. Ett alltmer populärt sätt att låta spelarna visa upp sina karaktärer inför matcher i spel, visst, men alla karaktärer ser ut på ungefär samma sätt i vilket fall – så det hela känns ju ganska bortkastat.

Halo 5 Guardians.png
Någon av karaktärerna ovan är modellen jag spelar som – tror jag.

”… Slayer.” låter en något osäker annonsörröst meddela och matchen är igång. Det första som händer är att jag kastar en granat på en lagkamrat då man tydligen fått för sig att ändra granatknappen från vänster avtryckare till vänster axelknapp. En snabb sväng förbi kontrollinställningarna löser problemet. Så kan det gå när man inte provspelar ens kampanjen innan man ger sig in i flerspelarläget.

Halo 5 Guardians (5).png

Runtomkring mig springer och hoppar det röda gubbar som kastar handgranater kring sig likt konfetti. Efter lite sökande hittar jag en fiende. Vi skjuter på varandra samtidigt som vi kommer närmare och han slår till slut ner mig i en närstridsduell och min bepansrade döda kropp flyger iväg som vore den lätt som en fjäder. Efter mina första dueller märker jag hur spelet rört sig bort från den intrampade Halo-stigen och anammat mycket av mekaniken som introducerades med utstickaren Halo Reach. Vapnen tappar generellt precision i samband med långa skurar men når aldrig den nivån som i Halo Reach, där sprejande eller flera skott i snabb följd gav betydande försämring av precisionen. Vissa vapen tycks förlora betydligt mer precision än andra. Standardpistolen tycks knappt förlora någon precision alls vid så snabba serier som vapnet tillåter. Lite märkligt.

Halo 5 Guardians (10).png

”Rocket launcher in ten seconds” säger en annan annonsörröst för att påminna spelarna om att raketkastaren snart kommer dyka upp på sin designerade punkt på kartan. Väl på plats snurrar vapnet runt sin startpunkt likt vapnen i Quake 3 Arena, fast med ett grönt sken runtomkring sig och med så mycket extra lull att det är nästan svårt att se om vapnet faktiskt gömmer sig bakom grafiken eller inte. När jag plockar upp raketkastaren möts jag av en helt olik den ikoniska stora höga raketkastaren från de tidigare spelen. Istället får jag en tub som påminner lite om något ur Quake 3 eller kanske Command & Conquer Renegade fast med Fisher Price-inspirerade färger.

Men annars är raketkastaren som man kan förvänta sig. Hitta en fiende, sikta i närheten av honom, skjut och laget är ett eller flera mord närmare poängvinst.

Spelet drönar på som sig brukar efter det. Kasta granater så de studsar snyggt i fiendens riktning, sprinta in, försök pricka elakingarna i huvudet innan de möter dig på liknade sätt. Vapenbalansen upplevs rätt bra, spelet är snabbare än både Halo 3 och Halo Reach samtidigt som spelet polerats upp betydligt bättre än huvudvärks-sensationen Halo 4.

Grafik och presentation ser helt OK ut på Xbox One X. Bra upplösning, stabil och bra bildhastighet, rätt skarpa texturer, ett fullgott tekniskt och bildmässigt intryck. Dock kan jag inte jämföra med hur spelet ser eller sett ut på den vanliga Xbox One-konsolen.

Andra tankar i korthet:

Vapen och Vapenmekanik

Jag upplever inte att man tappar någon meningsfull precision när man är i rörelse eller hoppar, vilket är helt rimligt för att uppmuntra till ett rörligt spel. Bra. Ett nytt inslag krockar tydligt med denna spelfilosofi; förmågan att kunna sikta genom vapnens järnsikten. Om man inte tappar någon precision i rörelse torde det inte finnas någon anledning att kunna sikta in sina närdistansvapen, eller vapen alls, med järnsiktena. Hela tanken med att sikta in sitt vapen i skjutarspel har handlat om att byta mobilitet mot precision och/eller bättre vapenhantering. I Halo 5 tror jag inte ens man blir långsammare, utan får enbart snävare bildvinkel och för ingen nytta mer än att det kanske, enligt vissa, ser tufft ut – antar jag.

Halo 5 Guardians (3).png

Som ett resultat av spelets vapenmekanik blir många av duellerna rätt spännande då den som siktar bäst och som har lagom is i magen kan vinna en duell i princip oavsett vilket vapen motståndaren än har – även om fienden sköt först. Standardpistolen, som man i standard-spelläget startar med som andrahandsvapen, tycks vara spelets de facto standardvapen då majoriteten av dueller utkämpas med den. Vilket känns naturligt då pistolen är tillfredsställande att använda och fungerar bra både i närstrid och på medeldistans, men utan att upplevas uppenbart obalanserad – speciellt inte med dess klena magasin-kapacitet. Samtidigt som standard-automatkarbinen blivit rätt kompetent för när- och kortare medium-distansstrider.

Ljud och Ljuddesign

Ljuddesignen har förändrats en hel del mot hur jag påminner mig främst Halo 4. Vapenljuden är fortfarande tunga och dominerande. Bitvis lite åt det väl tilltagna hållet. Däremot är diskanten mer balanserad än i Halo 4. Så det tar längre tid än förr innan man får huvudvärk av alla konstanta höga och vasst klingande ljud. För ett modernt spel låter det hela ovanligt bra, eller åtminstone fullt godkänt. Även om det finns för mycket meningslösa ströljud i typisk Transformers och Michael Bay-anda. Hellre än de tydliga ljuden från de tidigare inslagen i spelserien för bland annat sköld-återställningen så hörs märkliga skrapande eller raspande ljud, vilket är en onödig störning. En del vapenljud på distans är märkliga. Där vissa distanta vapenljud låter väldigt likt ljuden av fotsteg på nära håll.

Halo-serien har alltid haft väldigt märklig ljuddesign, åtminstone efter det första spelet. I samband med Halo 2, som krystats fram antingen för tidigt eller helt i onödan sent till den första Xbox-konsolen, gick spelserien åt ett mer ihåligt basigt, fjuttigt håll ljudmässigt. Inget vidare tryck i några vapen alls, egentligen. Här gick 343 Industries med Halo 4 på för hårt och fick istället spelen att låta som en oväsensfabrik där Halo 4 lät lite som jag kan tänka mig att det kunde låta att jobba i en gammal stålindustri på 40- eller 50-talet. Men Halo 5 har betydligt bättre balanserade vapenljud än de flesta Halo-spel, där original-Halo och Halo Reach står som kandidater med liknande eller bättre vapenljud allt som allt.

Vilket leder mig in på ännu en ljuddetalj. De meningslösa rösterna i spelet. Där spelarnas karaktärer ropar ”granat!” när de ser eller kastar en handgranat och ropar ”man down!” när en lagkamrat dör. Eller hur spelarmodellerna uttrycker var i världen fienderna skjuter ifrån. ”Enemy at hotel”, trots att kartorna i spelet aldrig gör det klart vad de olika delarna i världen ska föreställa – så igen, bortkastat.

Till dessa kommentarer finns inga ljudfilter eller reverb, ingen ljudförvrängning alls – trots att alla modeller i spelet har stora, tunga och väl slutna hjälmar på sig. Ett onödigt och töntigt inslag som serien tidigare inte behövt. I vanliga fall är det en detalj jag uppskattar, att fylla ut stridsfältet med röster — med liv. Men det kräver att rösterna platsar in i världen. Något som har bidragit till upplevelsen i andra spel, bland annat med stor framgång i Battlefield Bad Company, men som i detta fall tjänar mest till att vidare ge Halo 5 ett osäkert intryck genom att rösterna helt enkelt inte passar in i spelvärlden och på det sättet stör upplevelsen.

Kontrollerna

På temat kontroller märker jag en annan sak; hur belamrade kontrollerna är. Halo-spelen har vanligtvis varit en ganska lättsam historia där man lunkar runt, hoppar, kastar granater och skjuter ned elakingarna med ganska små trösklar för att lära sig spelets kontroller.

Plötsligt kan man i Halo 5 även ta fram järnsikten på varje vapen, sprinta och använda någon märklig jetpack-liknande förmåga. Vilket inte låter speciellt taxerande men det markerar en tydlig riktning spelserien rör sig – något som skapar än mer distans mot sina rötter.

Slutord

Mina första matcher i Halo 5 och dess flerspelarläge har varit förvånansvärt positiva. Grundspelet tycks vara rätt bra ihopsatt, vapenmekaniken på plats, nätverksprestandan god, vapen och stridsljud har en tydlig närvaro utan att bli störande på samma sätt som i Halo 4.

Men det som jag upplever att spelet faller på är designen. Hade spelets släppts utan Halo-produktnamnet och utan vissa enstaka ikoniska Halo-vapen hade detta lika väl kunnat vara en nytagning av t ex Blacklight: Retribution – eller kunna släppas under närmast vilket annat namn som helst. Kopplingen till Halo-serien upplevs ytlig som bäst och medan flerspelarläget är kompetent utfört finns där en viss sterilitet på ett sätt som är svår att placera i ord.

Jag tror mycket av som utgjorde Halo 3 och dess framgång och uthålliga gigantiska spelarbas, mer än tidpunkten spelets lanserades, var dess charmiga design. Färger lite åt pastellhållet, flerspelarlägets lobby var en enkel och harmonisk historia där tävlingsinslagen inte var så tydligt närvarande i fler än de just tävlingsinriktade spelkategorierna. När man spelat en match kunde samma gäng fortsätta in på nästa match utan att göra om hela sökningen – vilket lägger till en social dimension som efter Halo Reach tycks vara borta från Halo-serien.

Till det så finns det konsumentovänliga inslag som får mig att dra mig för att köpa spelet ens för de önskade 200 kronorna i handeln. Främst är det de groteska ”lootlådorna”, alltså paket med slumpmässigt utvald utrustning som du låser upp genom att spela spelet eller som du kan köpa för vidrigt mycket pengar på marknadsplatsen. De tar upp för mycket plats och gör sin närvaro alldeles för tydlig. Hela upplägget med ”lootlådor” är gjort för att svindla ungdomar på pengar genom att instifta ett sorts beroende, likt hazardspel fast med utbetalning i form av spelkosmetik. Varje gång du får en låda finns en chans att få viss utrustning, vissa ovanligare än andra, du kan pynta din karaktär med i spelet som låses upp under pompa och ståt, ljus- och ljudeffekter som tagna direkt ur kasino- och gambling-världen. Men du får bara så många lådor gratis. Vill du ha fler kostar de pengar. Ett inslag som infekterat nästan alla moderna skjutar- eller tävlingsinriktade spel och ett som missbrukas till sådan utsträckning att det bara är en tidsfråga innan saken regleras genom lotteri- och spel-lagstiftning i USA och EU.

Närvaron och betydelsen av ”lootlådorna” som ett inslag som begränsar spelarens förmåga att på egen hand, utan nyckfullt lotteri, låsa upp innehåll gör också att det är svårt att säga hur mycket det kostar att få tillgång till spelets totala innehåll. Tiden där man som spelare förväntades kunna köpa ett komplett spel vid lansering för 500-600:- och med det låsa upp allt spelets innehåll tids nog tycks vara en snart utplånad tanke.

Spelet saknar också splitscreen-stöd. Första i Halo-serien. Ett barnsligt inslag från 343 Industries som antagligen internt motiverats med två saker; antingen ger det en boost åt det nya spelet försäljning, genom att ett sålt spel inte samtidigt kan spelas av flera, alternativt så tar man bort förmågan i detta spelet, tar skiten för det, för att lägga till funktionen i nästa spel och utnyttjar det vid dess annonsering och marknadsföring. Likt hur Dice tog bort befälhavaren i Battlefield 3 för att lägga till befälhavaren i Battlefield 4; med stort fokus i spelets annonsering och marknadsföring kring denna ‘nya’ funktion och roll. Konstgjort, krystat och fullständigt onödigt.

Mitt generella förstaintryck av Halo 5 multiplayer kan allt som allt sammanfattas; ett väl ihopsnickrat flerspelarläge som samtidigt blottlägger industrins cyniska, om inte närmast oetiska, behandling av sina kunder. Man kan inte hjälpa än att undra om inte spelet är designat runt ‘lootlådorna’, hazardspelet, där alla andra betänkligheter och tankar om sans och balans skakats bort vid pengarnas hägring. Kan man bortse från de cyniska inslagen och har några kamrater att spela med, med egna konsoler och spel (tack 343 Industries…), så kan Halo 5 vara en kompetent följeslagare under säkert ganska lång tid.

För min del kommer jag nog fortsätta spela spelet i stötar medan mitt Game Pass-abonnemang fortfarande gäller. Men flörten med Halo 5 lär kallna och glömmas bort samma stund som abonnemanget löper ut.

Islands öppning mot omskärelseförbud

Isländska politiker från Framstegspartiet föreslog tidigare i år, möjligen sent 2017, en lag som kriminaliserar omskärelse av minderåriga pojkar av andra än medicinska skäl. Reaktionen från fredens och medmänsklighetens beskyddare och väktare lät inte vänta på sig.

Vissa judiska församlingar har markerat sig förnärmade när, vad de påstår, sin mest centrala ritual och praktik(!), samt i förlängningen religionsfrihet, inskränks. Muslimska förespråkare i landet har också beklagat sig över lagförslaget. Kristna organisationer, både lokala isländska och utländska, har också markerat sitt förtret kring förslaget.

Religiösa grupper, både på Island och utanför, väljer alltså att blotta sitt stöd till könsstympning genom att ta striden mot ett lagförslag som rimligtvis inte borde påverka den faktiska religiösa utövningen över huvud taget. En tydlig illustration på den toxiska sidan av den organiserade religionen – där ens egna riter är viktigare än sina medmänniskors, än mindre barnens, kroppsliga autonomi. Printa in den Abrahamitiska prägeln på barnen innan de har möjlighet att opponera sig.

Lagstiftningen är, vad jag förstår, inte på plats ännu i Island. Men förslaget tycks ha gott stöd både hos politiker samt läkare och kan, med lite tur, agera isbrytare för att få fram liknande lagstiftningen in till kontinenten. Inte en dag för tidigt.
Skulle detta ses som en konflikt mellan barns rättigheter kontra religiös frihet så torde ställningstagandet vara synnerligen enkelt.

Tankar från i vintras gällande Metoo

Texten är ursprungligen skriven 27 november 2017.

Några sporadiska tankar kring Metoo-rörelsen:

Nu har det gått ett par veckor sedan hashtaggen exploderade och förtärt nästan allt syre i den socialmediala och redaktionella etern.

I skuggan av denna rörelse, eller internetvåg, finns det offer utöver de deltagare i olika upprop som publicerat sina upplevelser av trakasserier. För att ta två närmast allomfattande exempel: män – unga som gamla – som upplever sin relation till kvinnor som plötsligt ännu mer minerad och omöjligen ännu mindre spontan än tidigare. Män som varken är några manschauvinister eller antastare. Utan helt vanliga, hyggliga, medborgare. Samtidigt som unga kvinnor nu intensivare än på länge bombarderas av alarmistiska budskap om kvinnans underlägsenhet – om inte direkt hopplöshet – och utsatthet i vår samtid. En känsla jag upplever genomsyra hela den moderna feminismen. Där den forna feminismen handlade om frigörelse handlar det moderna ditot om att skrämma tjejer och kvinnor till att bli formbara spelpjäser i det politiska och pseudo-feministiska spelet.

Det hela är enormt olyckligt. Att kvinnor ges tillfälle att ventilera sina erfarenheter och frustration är sunt och på plats. Men det som är farligt är ju när rörelsen ges så mycket inflytande och tar så stort utrymme utan någon till synes granskning. Det bjuder in till missbruk av illasinnade opportunister som skor sig på andra människors olycka genom att passa på att försöka kapa, eller rikta, rörelsen. Där anonyma tips och historier tycks kunna avsätta folk från sina positioner och jobb till synes helt utan evidenskrav, utan rätt till försvar och utan förväntning att den anklagande parten, så att säga, ställs till svars vid oegentligheter eller för en osann vittnesredogörelse – då alla beslut och påföljder sker utomrättsligt och närmast godtyckligt.

Runtomkring den rådande kampanjen haglar ju närmast bisarra kommentarer kring patriarkala samhällsstrukturer, mäns upplevda överordnande i samhället och trötta stönanden över mäns sexualitet och beteende på ett sätt som vidare bidrar till att jag tar mig för pannan för varje dag kampanjen fortsätter. Det hälsosamma som kampanjen kunnat lett till är redan överblåst, överspelat och kanske direkt bortglömt. Istället läggs fokus på att bekämpa en halmgubbe som fantiserats ihop av en ung generations genuspolitiskt betyngda sinnen där ”den goda striden” inte skyr några medel och där fakta, förnuft och reson får ge vika för övermättade känslor – och vad som närmast kan liknas vid ett makt-rus.

På flera ställen kan man höra om hur metoo-rörelsen kommer förändra vårt samhälle, vår samtid och framtid. Något jag också kan se framför mig. Dock på ungefär samma hjärtskärande grund som de danska karikatyrerna 2005 format, eller åtminstone bidragit till att forma, vår samtid. Där redaktioner, journalister, offentliga personer och i sin tur myndigheter kuvas av en uppretad massa med ilska som vapen och sin självpåkallade offersituation legitimerande kraft. Där rättshaveristen och upprorsmakaren vinner och den gemene medborgaren står kvar i dammet medan det tidigare bekanta intellektuella och politiska landskapet hastigt, och utan förvarning, rustas ned och byts ut mot höga, slingrande murar.

Darwinistisk felbenämning

Jag läste för en tid sen en artikel, eller kanske snarare samlingsrecension, på Expressen berörande Richard Dawkins litterära arbeten. Jag är inte frälst i Dawkins på något sätt, men jag skrev ihop mina första tankar som svar till artikeln nedan. Skriver ut artikellänken först och sedan följer min reaktion:

https://www.expressen.se/…/richard-dawkins-varldsbild-skan…/

Det märks att skribenten skriver utanför sin bildnings område. Att hon så tydligt talar om ”darwinistisk evolution” ger mig en misstanke om att hon spelar något sorts retoriskt rävspel. Där hon spelar lite med orden för att ge sken av att evolutionsläran har med Darwin att göra över huvud taget. En trött idé som underhålls i huvudsak av de som vars främsta argument mot evolutionsteorin, och med den även hela biologin, är just personen Darwin som någon sorts messias.

Att sedan göra väsen av Dawkins ”aggressivitet” känns också rätt tafatt. Ungefär som om skribenten inte har någon som helst förståelse för varför Dawkin, likt så många andra ateister, har så stora problem med religionen som fenomen och vad som utgör religionen till ett de facto hot.

Det räcker ju att titta på några avsnitt av brittiska TV-programmet Q&A när Dawkins är med som gäst för att få en tydlig uppfattning om vilka populära villfarelser människor dras med tack vare sina dogmatiska religioner. Samt blotta tanken att människor organiserar sig kring dessa villfarelser för att påverka samhället och påtvinga andra deras stolleri med politisk makt eller våld bör vara nog för att göra vilken tänkande människa som helst både sorgsen och rasande förbannad.

Ett spontant utsnitt:

”En intressant konsekvens av Dawkins både strikta och dystopiska tolkning av den darwinistiska evolutionen är att han tvingas kategorisera vissa fenomen som anti-darwinistiska; till exempel blir den mänskliga hjärnans förmåga till tankar och handlingar som inte direkt gynnar fortplantning eller överlevnad en ”o-darwinistisk feltändning” att förstå som en sorts biologins uppror mot sig själv.”

Jag har aldrig hört talats om någon biolog som talar om darwinistisk evolution mer än när kreationister fått ett ord i rummet. Aldrig heller har jag hört någon biolog tala om ”anti-darwinistiska” eller ”o-darwinistiska” företeelser eller fenomen inom evolutionen och utvecklingen inom arter. Det låter som en språklig förenkling vars syfte är att bygga upp ett kontra-intuitivt exempel som senare följs upp med en faktisk förklaring.

Ingen som har någon som helst förståelse av evolutionsteorin talar om evolutionen som en utvecklingsprocess med förbättring eller förfining som mål. Det som beskrivs är mekaniken bakom förändringen och vad som driver den. En art som dör ut eller vars selektionstryck premierar märkliga ting som i slutänden mynnar ut i tillkortakommanden, i form av låt säga tidig död, för arten är ju inte ”o-darwinistiska” i den utsträckningen vi använder Darwins namn för att beskriva evolutionsprocessen.

Sedan den trötta idén om hur ateismen eller evolutionen inte tillför människor något hopp. Gäsp. Jag tror det går troll i hela uttrycket. När forskare kommer med nya rön som för oss närmare vad vi kan identifiera som en sanning så kommer de religiösa klagosångarna fram över den faktiska världens utsiktslöshet. Samtidigt som religionerna så ofta predikar groteska mänskliga offer, totalitarism och svek inte bara som hedervärt utan närmast moraliskt virtuost och, just det, hoppfullt.

Nä. Det enda hopplösa i detta sammanhang blir nog skribentens snubblande så tätt och så långt från mållinjen.

Texten ursprungligen skriven den 30:e januari 2018.