Etikettarkiv: Debatt

Debattreplik: Inför Tiggeriförbud

Replik på Erik Samuelssons debattartikel Alingsås Tidning (23/4-19) ”Slopa tiggeriförbudet!”.

I takt med att de östeuropeiska tiggarna blivit ett naturligt, men oönskat, inslag i många svenskars vardag har attityderna gentemot dessa också skiftat. Fientligheten mot tiggeriet blandas allt för ofta ihop med fientlighet mot tiggarna. Väsentlig skillnad. Frågan är större än att med någon heder i behåll reduceras till en moralistisk teaterpjäs där den svage östeuropén sitter med sin kopp i ett landskap omslutet av de beskyddande medmänniskorna i hopplös kamp mot de allt starkare, ondskefulla rasisterna.

Först, för att nämna ordningsföreskrifternas påföljd är inte ordningsmaktens första vapen böter, utan avvisning. En tydlig markering från samhällets sida. Vidare antar jag att Alingsås ordningsföreskrifter Paragraf 10 var ämnad att beröra framför allt insamling utövad av organisationer, med syfte att ge verktyg för att filtrera bort och bekämpa bedrägliga insamlingar för att undvika att allmänheten vilseleds.

För det andra är det känsloladdade narrativet fel. De östeuropéer som tigger i Sverige är inte våra fattiga, utan främst Rumäniens och Bulgariens fattiga. Oönskade som länderna med stor glädje ser lämna gränsen vidare ut mot kontinenten. Ett problem mindre för korrupta Östeuropa. Medan svenskarna sänder signaler för dessa människor att ta sig hit genom allmänt hövligt bemötande, inkluderande organisationer och medborgerlig generositet. Sveriges utrymme att sätta press på Östeuropas socialpolitiska synder sjunker i takt med att vi låter tiggarna stanna här samtidigt som den politiska viljan att få bort tiggarna är svag. Ord och handling krockar. Vi avlastar östländernas sociala bördor och pratar om deras ansvar när vi samtidigt väljer en väg utan hopp till förändring.

Vidare bidrar ett tiggeriberoende till just det samhälle vi byggt för att slippa. Där samhällets resursfördelning sker främst på statlig eller kommunal nivå för att undvika att människor lever på nåder av allmänhetens privata nycker.

Jag förstår att många upplever stödet till utländska tiggare i Sverige som ett etiskt ställningstagande för den svage. Men det är ett stöd som har konsekvenser. Dels genom att människor utan egen försörjning blir kvar i landet utanför myndigheternas radar, attraktiva byten för kriminella. Men också för de ökade samhällskostnaderna i form av kostsamma avhysningar och saneringar av olagliga eller olämpliga bosättningar. Samt en hårdnande konkurrens mellan hemlösa och tiggare, där våra svenska hemlösa upplever sig förbisedda av våra myndigheter när härbärgen och sociala satsningar sprids ut tunnare mellan fler mottagare.

Men också mer svårfångade ting som ofta brukar avfärdas som den privilegierade människans klagan; en sänkt trygghetskänsla och sänkt tilltro till myndigheterna både i Sverige och Europa. Samt den känsla som Erik skriver om; en känsla av orättvisa, en upplevelse av en människofientlig samtid som i detta fall kommer till ytan genom att andra länders misslyckade socialpolitik gör sig påminda i form av dess utsatta som tar sig till Sverige.

Det är bara en tidsfråga innan Sverige, likt många andra europeiska länder, inför ett närmast unisont kommunalt tiggeriförbud eller en öppning åt ett förbud i hela nationen. Först då kan vi på allvar sätta press på staterna som genom medveten politik eller likgiltighet orsakar den odrägliga situation där medborgare upplever sig behöva lämna familjen i omgångar för att tigga hundratals mil hemifrån. Att linda in frågan i pseudo-humanistisk skrud och mena på att fortsätta med dagens status quo vore ett slag för rättvisan och mänskligheten är förvillelse. Där viljan att göra gott istället bidrar cementera orättvisorna man önskar råda bot på.


Replik: Kristdemokratisk statistikjonglering

Kort kommentar riktad mot en debattartikel signerad Ebba Busch Thor publicerad i Svenska Dagbladet (05/04-19) ”80 000 kvinnor per år hade sluppit bli offer”. Kritiken gäller huvudsakligen det cyniska utnyttjandet av statistik.

”Enligt Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning drabbades mer än var tredje ung kvinna av sexualbrott under det gångna året. Nästan var tionde ung kvinna blev offer för ett allvarligt sexualbrott – alltså försök till eller fullbordad våldtäkt.”

Nej, det stämmer inte. Nationella trygghetsundersökning baseras på självupplevelse och inte på bekräftade eller polisanmälda fall. Sedan, så här lyder frågan BRÅ ställer i sin enkät:

”Ofredade, tvingade eller angrep någon dig sexuellt under förra året (2017)? Det kan till exempel handla om sexuella kränkande kommentarer i tal eller skrift eller att någon tafsat på dig, tvingat dig till en sexuell handling eller våldtagit dig. Det kan ha hänt hemma, i skolan, på arbetsplatsen, på internet eller på annan plats.”

Nationella trygghetsundersökningen 2018 sida 55

Notera det breda spannet. Det handlar alltså om allt mellan kränkande kommentarer till våldtäkt. Slutsatsen Ebba Busch Thor drar blir alltså helt fel utifrån statistiken den vilar på.

Senare i samma debattartikel framkommer en annan siffra:

”Siffrorna blir lätt abstrakta. Men det finns ungefär 4 miljoner kvinnor över 15 år i landet. När 2,3 procent av dem utsätts för försök till eller fullbordad våldtäkt innebär det att ungefär 100 000 drabbas. På ett år. Så illa är det nu.”

Handlade det inte om en dryg tiondel av kvinnorna precis? Men ja, 2,3% av kvinnorna som svarat på enkäten angav att de varit utsatta för grova sexuella övergrepp under 2017. Se Nationella trygghetsundersökningen sida 62.

Som vanligt finns det en del saker att ha i åtanke när statistik presenteras på detta sättet. I och med att resultatet är baserat på enkätsvar finns det en risk att pågående samhällsdebatter kan prägla enkätsvaren – och att de som känner sig frustrerade eller i övrigt påverkade är särskilt benägna att svara på enkäten, vilket blåser upp svarsresultatet.

Med det sagt är Nationella trygghetsundersökning ett nyttigt diskussionsunderlag. Men låt oss inte gå över styr i slutsatserna i sådan utsträckning att vi hittar på egna tolkningar av statistikens innebörd.

Replik: Patriarkala tankespöken

Idag läste jag en insändare på Göteborgsposten med feminism som tema, titel ”skäl att största patrikatatet” (GP 04/04-19).

En kort kampskrift skriven i en anda kanske mer lämpad för sociala medier än mer offentliga kanaler genom att texten är skriven som ett signalbloss för likasinnade. Någon sorts öppning till att övertyga andra eller skänka förståelse för sin sak görs inte.

”[…] männen som våldtar, misshandlar och trakasserar kvinnor får inte frågan om de är kvinnohatare. De behandlas inte som sexister eller brottslingar.”

Vänta lite, så våldtäktsmän och kvinnomisshandlare behandlas inte som brottslingar? De står bara lite högre i kurs än pedofiler som förgripit sig på barn, samt mördare. Jag gissar att syftet egentligen var att belysa hur misstänkta våldtäktsmän behandlas och hur de, i egenskap av att inte vara dömda (män), kan undkomma allmänhetens vrede. Inte heller det stämmer nödvändigtvis, som vi sett i samband med Metoo där mäns rykten, karriärer och ibland liv raserats efter offentliga anklagelser som inte kunnat styrkas i domstol.

Vad gäller frågan om kvinno- och manshat så tror jag utrymmet för en genuin fråga är klent i mötet med en dömd våldtäktsman eller kvinnomisshandlare. I mötet med en feminist blir frågan mer aktuell då bakom en fasad av uttalad vilja till jämställdhet ligger ibland en toxisk bitterhet mot mannen, männen, som kvinnans antagonist och skaver.

”Faktum är, som vi redan vet, att kvinnor lever under förtryck. Ett förtryck byggt på mäns makt. Detta förtryck uttrycker sig bland annat i att en man med samma tjänst som en kvinna tjänar i genomsnitt 16 procent mer vilket motsvarar ett lönegap på 2,8 miljoner kronor under en livstid. Att 10,7 procent av Sveriges kvinnor utsatts för sexualbrott jämfört med 1,6 procent av männen.”

Att kalla det ett förtryck är för starka ord. Att vara del av en grupp som genomsnittligen är något missunnad gentemot en annan är mer pricksäkert. Lönegapet, så som jag förstått statistiken, grundar sig framför allt på valet som människor gör. Kvinnor är i större utsträckning än männen föräldralediga och preferensen för vem i familjen som ska låta bli att jobba vid vård av sjukt barn gissar jag också ofta är något som faller – eller föredras – av kvinnan.

Vill man som kvinna föregå med gott exempel i lönestatistiken: skaffa inte barn. Eller som man; ta ut mer föräldraledighet. Men i kort, det handlar om personliga val och du som kvinna kommer inte automatiskt tjäna mindre än dina manliga kollegor. Att säga något sådant vore att inte förstå statistik.

Vad gäller sexualbrotten så är statistiken olycklig. Men man ska komma ihåg att rapporten från BRÅ baseras på självupplevelse och inte polisanmälda eller konstaterade händelser. Att dra slutsatsen från statistiken att 10,7% av Sveriges kvinnor 2017 utsatts för sexualbrott håller inte. Vad gäller mäns upplevelse av sexualbrott tror jag att upplevelsen vad som räknas som ett övergrepp eller övertramp är annorlunda, både som förövare och offer, vilket bidrar till båda sidor av statistikens ojämlikhet.

”Denna statistik visar att kvinnor och män inte lever på lika villkor. Men en sak kan jag lova er, vi har kämpat och kommer att fortsätta kämpa. Vi kommer att ta kampen mot förtrycket och för jämställdheten till den dag då patriarkatet faller. ”

Ja, det finns skillnader. Men det finns en baksida med dessa typer av kamptexter. De saknar enande förmåga. Det illa definierade patriarkatet blir en sorts mytologisk tankefigur som leder tanken till allt mellan en konspiratorisk pakt män emellan att hålla kvinnor vid sidan, till en sorts vag upplevelse av det ena könets orättvist koncentrerade makt i miljöerna där man själv vistas eller blickar. Män, oavsett hur jämställdhetstänkande de är, blir fiende kombattanter i egenskap av sitt kön – antagonister och förhalare av det utopiska, lika illa definierade, jämställda samhället som kvinnan ensam kan fostra fram.

Min slutsats blir gång på gång att det är okej att vara manshatare och radikal. Vi är radikala av en anledning. Och till alla män där ute, agera nu! Ta kampen ni med, jag kan lova att ni inte kommer att ångra er!

Ett exempel på vad jag menar. Det finns en inbyggd motsägelse att säga att man är för jämställdhet samtidigt som man medger sig ha en antagonistisk syn på den andre.

Men visst, jag tror alldeles säkert att du, likt andra feminister i din omgivning, är radikala av en anledning. Men jag är oroad för att den anledningen är dålig, illa underbyggd.

Uppmaningen på slutet saknar bett. Varför ska män, som du hatar, vara intresserade av att ta sig an din kamp? Om inte annat är dessa texter precis det bränsle som behövs för att sprida en dålig magkänsla kring den samtida feminismen.

ROBOTISERAD SEXUALMORALISM

I en insändare till Dagens Nyheter uppmanar Albin Torstensson till reglering vad gäller sexrobotar för att minska dess skadliga potential. Men vad är egentligen problemet?

Om vi börjar med själva produkten; enklare motoriserade robotar iklädda syntetiskt material liknande hud med olika anatomiska öppningar eller utskjutande delar som ska likna könsorgan hos en människa. Oftast tycks de ta form av människoliknande kvinnofigurer. Kan, beroende på kundernas önskemål, skeppas med vissa förprogrammerade fetischistiska inslag, såsom ett motstånds- eller våldtäktsläge. Robotarna tillverkas i liten skala och är därför i sin natur väl anpassliga för enskilda kunders preferenser.

Prislapp: enligt Abyss Creation, som Dagens Nyheter träffade i början av februari, sisådär 140 000 kronor.

En produkt med en prislapp som får mig att tro att de enda gångerna vi kommer se eller höras talas om robotarna är i intervjuer med tillverkarna och debattinlägg från bekymrade. Att tro att dessa produkter kommer bli var mans äga, ens med av produktens natur låga andrahandsvärde, är inte troligt.

Finns det behov för reglering i rädsla om att dessa robotar kommer förändra och försämra relationen mellan män och kvinnor i Sverige? Jag ser inga sådana tecken. Inte ens på de kontroversiella punkterna som dominerar diskussionen kring ämnet; våldtäktslägena. Människor kan skilja på verklighet och fantasi. Det finns många nivåer av dessa inslag i ömsesidiga relationer, alltså våldtäktsfantasier och rollspel. Fantasier, handling och övergrepp är olika saker och jag vägrar tro att detta är så främmande att staten behöver kliva in för att inte människor ska missta en programmerad robot med en levande människa oavsett sammanhang.

Människan är en sexuellt art med en stor sexuell pluralitet och nyfikenhet. Att försöka moralisera, eller reglera i lag, dess sexuella uttryck i en miljö som inte drabbar en ovillig, eller i övrigt, tredje part är vare sig konstruktivt eller hjälpsamt. Att ha våldtäktsfantasier, var än i scenariot man dras, är inte samma sak som att vara benägen, eller alls i riskzonen, för att begå övergrepp.

Om inte annat brukar man säga att de som sysslar med BDSM antagligen är människorna med bäst känsla för samtycke i sexuella sammanhang som går att finna. Helt enkelt eftersom dom tvingas tala om samtyckets villkor och begränsningar på en nivå högre än de flesta andra.

”Att inte vara förberedd och ha svar på dessa frågor [sexdockornas inställningar och eventuella dockbordeller] lämnar det öppet till marknaden att styra. Den fria marknaden bör knappast vara den som avgör moraliska frågor.”

Det är inte heller statens roll att avgöra moraliska frågor. Statens uppdrag är i detta sammanhang att stifta lagar som begränsar den yttre gränsen för människors handlande – med mål att skapa goda förutsättningar för samspel i samhället.

Nej. Jag ser ingenting som pekar på ett behov av reglering. Hela diskussionen luktar unket av den gamla skolans dogmatiska sexnegativism som smittat av sig på mer samtida tankegångar kring en förenklad syn på sex och sexualitet.

Debattreplik: Dockbordeller och manlighet

De senaste få veckorna har dockbordellerna som nyligen öppnat i Danmark och Finland skapat diskussion här i Sverige. Med en intensitet hos de som gett sig an diskussionen som förvånar mig. Även om det kanske ligger i tiden att inom vissa kretsar se allting som rör manlighet och manlig sexualitet som särskilt laddat.

I Dagens Nyheter publicerades en insändare den fjärde december som fångade min uppmärksamhet:


Enligt en av initiativtagarna är vem som helst välkommen att besöka bordellen, men i nuläget tillhandahålls endast kvinnliga silikondockor. Målgruppen är singlar, personer med komplex men också män i relationer som inte får tillräckligt med sex. 


Smaka på det en stund. ”Män i relationer som inte får tillräckligt med sex.” Jag förvånas över hur lite rabalder den här nyheten skapat. Inte egentligen i fråga om huruvida en bordell med sexdockor är oetiskt eller inte, utan snarare vad detta säger om män och den allmänna synen på deras sexualitet.

Här går skribenten bet på uttrycket ”för lite sex” och tycks, som jag förstår sammanhanget, låsa upp sig på uttrycket just för att det handlar om män upplevelse. Människor är sexuella djur – och ja, så även kvinnor. Samtidigt är beskrivningen ovan självupplevd och gör inte några anspelningar på att kvinnan, eller partnern i allmänhet, i en relation är ålagd att tillfredsställa mannens behov utan konstaterar bara en icke infriad förväntning. Inte att glömma att uttalandet kommer från initiativtagaren till dockbordellen – någon som i sin roll har visst intresse i att anspela på dessa känslor även hur alldagliga.

Vilka rabalder hoppas skribenten på? Jag tror få utanför den samtida tredjevågsfeministiska sfären skulle lyfta ett ögonbryn, än mindre ett tidningsblad, genom rubriken: ”Vissa män upplever få för lite sex inom relationen!”.


I kommentarsfält spekuleras kring vilken positiv inverkan detta skulle kunna ha på samhället. Kanske kunde antalet otrohetsaffärer och våldtäkter minska till följd av att män får möjlighet till sex på annat sätt och utan några begränsningar?


I jämförelse med prostitution kommer inte heller någon människa till skada. Eller gör det verkligen inte det?


Dagligen tittar var fjärde pojke på porr, ofta med början i tidig ålder. Vid kvinnojourer som är anslutna till samarbetsorganisationen Unizon har mätningar påvisat en korrelation mellan män som regelbundet konsumerar porr och som begår våldsbrott mot kvinnor.

Medan diskussionen kring de positiva följderna av dockbordellerna och dess framtida möjliga normalisering är intressanta så tror jag effekten, ens i de mest fördelaktiga fall, är minimal. Men kanske kan spela en roll inom främst relationer där det sexuella livet kraschat och man lever tätt inpå varandra utan egen ostörd tid. En situation som jag misstänker göder trycket till otrohetsaffärer eller t om sexköp även hos annars hyggliga och välmenande medborgare.

Jag hoppar direkt till tredje paragrafen. Påståenden rörande statistik gör mig ofta irriterad. Påståendet att 25% av pojkar dagligen tittar på porr säger väldigt lite. Hur står sig siffran utslagen mot befolkningen i stort? Vilket åldersspann talar vi om? Vad är signifikansen?


Statistik visar även att män som konsumerar mycket pornografi senare i livet efterfrågar mer våldsam sex och är mer våldsbenägna än andra. Så om nu porrtittande lett till att våldsbenägenheten ökat hos män, vad kan då friheten att använda sexdockor leda till i förlängningen? I den verkliga världen. På riktigt.

En retorik som påminner mycket om de hysteriska datorspelsdebatterna om hur våldsamma datorspel gör män mer våldsbenägna. Trots att inget sådant stöd finns att finna ens efter trettio år av febrilt sökande. Här misstänker jag en liknande situation. Där det upplevs intuitivt att antaga att en särskilt pornografikonsumtion leder till särskilda sexvanor – när istället sexvanorna, eller sexpreferenserna, funnits från början och påverkat det pornografiska urvalet. 

Att det finns en efterfrågan på sexdockor på marknaden säger något om vår samtid – om hur vi systematiskt tillgodoser behov skapade av skeva samhällsstrukturer. Arketypen av den sexuellt frustrerade stenåldersmannen som måste få leva ut sina sexuella lustar för att överleva. För att inte vara otrogen. För att inte våldta.

Dumpladder.

Sex är en av människans centrala drivkrafter. När jag var liten vill jag påminna mig att vissa butikskataloger innehöll flera sidor med sexleksaker för kvinnor. Helt rumsrent.

När jag sökte statistik på ämnet sexleksaker och dess marknadsmässiga könsfördelning hittade jag väldigt lite som inte gömde sig bakom betalväggar eller med ospecificerad, eller tveksam, metodik. Men när jag söker på de mest sålda sexleksakerna vuxenbutikerna anger, främst i Sverige, var det alltid produkter riktade till kvinnor som kom på tio i topp.

Marknaden verkar vara bra på att hitta hem till kvinnor. Men när produkter (och vad gäller dockbordeller: tjänster) försöker närma sig män är det uttryck för något sorts mansfixerad, eller åtminstone ‘skevt’, samhällsstruktur. Kom igen!

SKL vittnar om att män och pojkar som drabbas av psykisk ohälsa ofta gör det till följd av normer för manlighet, vilka begränsar dem att söka vård i tid. Pojkar som leker med dockor kan skapa rabalder. När män gör detsamma går det obemärkt förbi. Är det verkligen år 2018?

Med tanke på hur pojkar och unga män blir närmast bombarderade med motstridiga uppmaningar är det inte alls konstigt att så många känner sig vilsna, slukas upp i radikala rörelser eller utvecklar psykisk ohälsa. Titta bara på den här insändaren!

Män som i relation upplever att de har otillräckligt, eller kalla det mindre än önskvärt, med sex är skurkar. Män som försöker tillgodose sina sexuella behov med silikondockor är skurkar och är ett hot mot kvinnor. Någonstans där mitt emellan finns också utrymme att tolka att hela det manliga sexuella uttrycket är icke-önskvärt – ungefär som mannens sexuella drifter är en social konstruktion, hellre än dess praktiska utövande och uttryck.

Ett ständigt gissel vad gäller manlighet är att begreppet är komplexfullt. Manlighet handlar mycket om yttre skepnad. Men också om intern drivkraft som görs uttryck i extern handlingskraft. Det är ett uttryck och känsla som är svår att placera, då vi pratar om flyktiga normer eller uppfattningen om normer – rådande eller förgångna som lever kvar. I en miljö när manlighetens komplexfullhet, dess utforskande och uppnystad ständigt motarbetas kommer inte heller någon framgång kunna utvinnas. I en tid när manlighet ses som ett hot och den samtida feminismens radikala predikan dess frälsning kan ingenting annat än total splittring mellan könen ske.


Män behöver hjälp att lyftas ur den fiktiva världen som systematiskt skapas runt omkring dem. Pojkar behöver från tidig ålder delta i samtal hemma om vad som är jämställda förhållanden och förlegade machonormer.


Mer utvecklingsarbete krävs också för att möta pojkar och män i skolan, på ungdomsmottagningar, i primärvården och inom psykiatrin. Vi måste sluta leva efter ”boys will be boys”-devisen och skona nästa generations pojkar från att matas med denna syn på män och deras sexualitet.


Det är på tiden att dagens män ges förutsättningar att skapa sunda relationer till kvinnor i allmänhet, sina flickvänner, fruar och inte minst till sin egen sexualitet. I den verkliga världen. På riktigt.

Jag kan inte hjälpa än att invända, om än barnsligt, att skribenten skulle behöva komma ned på jorden. Till den verkligen världen. Åtminstone på en tillfällig studieresa. Diskussioner om jämställdhet kommer ingen undan. Mycket av problemet med jämställdhetsdiskussionerna i Sverige är att de är – åtminstone i de offentliga diskussionerna – på alldeles för låg nivå. Där jämställdhetens principer om att kön ska vara ovidkommande den enskildes möjlighet till självuppfyllelse petas bort till fördel åt fördelningspolitik, där jämställdheten uppnås med jämvikt mellan män och kvinnor.

Mitt intryck är att unga vuxna i Sverige har stor närhet till att bryta upp de gamla hushållsrollerna och gör det i den utsträckning de känner sig ömsesidigt bekväma. Att utkräva detta vara männens ansvar att lösa är ju, i viss mening, att spela in i machoidealen: den där den handlingskraftiga mannen ska lösa relationens och samhällets problem.